Hem » Reportage » Keramikern som backade in i konsten

Keramikern som backade in i konsten

Cecilia Jansson
Cecilia Jansson

Snöflingorna singlar mjukt ner på Beväringsgatan och Örebro konstskola. Det är fredag en snörik november och lunchdags i Grenadjärstaden Där förvandlades en gång beväringarna – ett gammalt ord för värnpliktiga – till stridsdugliga riktiga karlar. I alla fall sas det så.

Jag och konstnären Cecilia Jansson småpratar om de gamla militära orden. Men nu är det andra tider och det krigiska har fått vika för konst, kultur och skapande i  Grenadjärstaden. Och det närbelägna Kruthuset  är numera ett café. Där har jag stämt träff för en intervju med Cecilia.
Hon kommer från sin egen skapelse  sparringskursen som hon leder på fredagar. Det är en del av den undervisning hon har kvar på skolan. På  fredagseftermiddagarna för hon ateljésamtal med enskilda elever. Tidigare var hon huvudlärare i skulptur och teckning på skolan.

Hon sparrar femton av de trettio elever som går på skolan.
–  Alla har sin kvart där man får ta upp en fråga, fråga andra elever  eller visa något. Oftast mynnar det ut i filosofi. Vitsen är att alla andra är experter i en panel som man bollar sin fråga till. Man testar sina problem på andra så att säga och man måste själv bidra när andra frågar. Jag använder min erfarenhet och dom ska använda sin erfarenhet.
Sparringen går ut på att elever ska bli självständiga, betonar hon,  och lära sig att formulera frågor. Hon tycker att sparrandet har gjort henne till en mer professionell lärare.

Zlatan gjord av Skånekartor

Zlatan gjord av Skånekartor

Mest tid och energi slukar hennes jobb som projektledare på Kumlaanstalten. Där har hon verkat i över ett år. Hon satte i gång arbetet i en verkstad på anstalten i maj 2008. Men hon hade tidigare bokat en resa till Kina där hon skulle vara utbyteslärare på Yunan Arts Intstitute .

Dit åkte hon i augusti på tre månader. Sedan var det Kumla som gällde igen.
Projektet går ut på att utsmycka den ena sidan i en 200 meter lång kulvert. Den har rivits på grund av underhållsarbete. Konsten som fanns där försvann och kvar blev bara nakna plåtar. Cecilia Jansson berättar att det var ursprungligen två eller tre kvinnliga konstnärer från Örebro som åren 1979 och 1980 smyckat kulverten  i samarbete med de intagna.
– Tack vare det jättehäftiga projektet kom det här jobbet till. Det blev  bara en massa gråa plåtar kvar på ena väggen. Skittrista. Men vi kan inte vara i kulverten och måla till skillnad från då.

Av säkerhetsskäl. Det har hänt en hel del på den fronten sedan 70-talet. Men det gamla projektet var uppskattat och en intressant historia. Konsten ska återställas tycker kriminalvården och hon fick jobbet.

Till dags dato har Ceclia Jansson jobbat med ett 30-tal intagna. Men bara 4-5 intagna en månad åt gången. Så många som möjligt ska ha möjlighet att vara med. Några återkommer också.
Det finns restriktioner. De som har livstid får inte träffa dem som har kortare straff.
– Det funkade bra från början. Jag satte igång i verkstaden med dem som ville svetsa och bygga i metall. Vi jobbade med plåtar och började göra ett stort lok.

De intagnas självförtroende är inte på topp. Ofta inleder de intagna med att säga: jag kan inte, berättar hon. Får man vara med ändå, brukar de sedan säga. Att inte få vara med tillhör allas våra mänskliga ”ängslor”.  På vilken sida om murarna vi än är och hur tuff fasad vi än har.
– Det är klart att du får vara med, säjer jag. Du kan väl något. Vi fikar och pratar.  Vad vill du ha på väggen? Vi googlar lite bilder och kikar på material.
Hon försöker anpassa materialvalet så att ska bli vettig för de intagna. De första 50 metrarna användes inga penslar. Nu är 150 meter klara.

– Det är spännande för mig. Jag kan inte ha kontroll och jag ska inte ha kontroll. Jag ska bara se till att dom är nöjda och att det blir så bra som möjligt. Det är en trygghet att jobba med fängelset, att få jobba i det fördolda.
Cecilia Jansson  har ingen distans till projektet ännu. Det kontrar hon med när jag frågar om det är något som överraskat henne.  Hon för dagbok för att efteråt kunna titta över materialet.
– Man kan inte hålla på att förvånas. Det är ett så absurt ställe vi jobbar på. Med inlåsta människor. Det blir så konstigt till slut att man inte blir förvånad över någonting.
I hennes väsen finns en saklighet som bryter fram i hennes tonfall då och då – parad med en tydlighet. Det finns också en förnimbar spänst i hennes gracila gestalt och alerta intellekt som inger respekt.
– De intagna är väldigt respektfulla mot mig som konstnär. Jag är väldigt tydlig med vad vi ska göra. Nu måste vi göra den här väggen. Det är det vi ska göra. Sedan pratar vi om annat medan vid jobbar.

En sak är gemensam för de intagna. De har klart för sig vilket datum de ska släppas. Hon försöker ofta prata om framtiden. Men allt är fokuserat på nuet och det hon och gruppen gör. En överlevnadsinstinkt menar hon. Läraren i henne reagerar när särskilt de yngre försöker skämta bort framtiden när hon frågar om deras planer eller vad de vill göra.
– Men någonting tänker du väl. Till nästa vecka måste du ha en grej eller en plan som du vill förverkliga i framtiden. Det blir på ett skämtsamt sätt. Jag är inte där för att vara psykolog.
Några gånger har det hänt att hon bollat frågor från eleverna till de intagna. Och vice versa. En sparring över murarna. Resultatet blir ibland inte som man tror.
Jag frågar henne om det inte känns som hoppet ger sig av ibland när hon går in på anstalten.
– Nej, aldrig. Skulle jag känna så skulle jag aldrig någonsin gå in där.

Loket den första bilden

Konstnärskollegor och andra är väldigt positiva till projektet. . Men kollegorna på Yunan Art Institute förstod inte alls varför hon var på ett fängelse och gjorde konst. Hon finner det sorgligt att de inte förstår utmaningen.
Men hon gjorde också positiva erfarenheter i Kina. Mittens rike har en annan konsttradition där hantverket är grunden för konstnärskapet. Först gäller det att att bli en skicklig hantverkare.
–  Kan du inte hantverket kan du inte bli konstnär. Eleverna bara övade och övade. Mina elever var inne på tredje året och hade inga egna arbeten att visa upp eller inga idéer om vad de skulle göra sedan.
Hon hade inget tekniskt att tillföra dem. De kunde gjuta och teckna kroki och allt annat.
– Det jag kunde göra var att ställa saker och ting på huvudet. De fick i uppgift att fritt teckna ett självporträtt utan att använda ansiktet. Teckningarna såg förskräckliga ut. Det var väldigt nyttig att få en sådan klass.

Cecilia Jansson har skrivit en rapport på engelska om sin tid som utbyteslärare på Yunan Art Institute. Den kan läsas på TCG Nordicas hemsida. Det är ett kulturcenter som förmedlar kulturella kontakter mellan Norden och Kina.

Det blir inte mycket tid kvar för hennes egen konst. Den tredje delen i hennes konstnärliga liv. Kumla och skolan är de andra.  Men hon upplever det inte som en konflikt. – Det är inte min bild. Vi ska genomföra något tillsammans. Du genererar en idé,  jag bollar den tillbaka. Menar du så här? Jag är en generator. Och min egen konst flyter på under tiden även i fängelset. Men jag piskar mig inte varje helg att gå till verkstan.

Cecilia Jansson var konsthantverkare. Inget annat.  Hon har kanske gått en del oavgjorda sparringronder i sitt inre och tacklat sin kluvenhet inför konsthantverket kontra konsten med stort K. Den uppdelningen var väldigt stark på alla nivåer i konstnärliga utbildningar under den tid hon utbildade sig.

Cecilia började som tecknare. Tanken var att göra tecknad film. På mammans och pappans sida finns det släktingar som jobbar med animerad film. Det finns alltid med.
Hon är skånska men i Skåne fanns inga estetiska linjer på gymnasiet. Med näbbar och klor kämpade hon sig till en plats på estetisk linje i Karlstad, där hon hade släktingar hon kunde bo hos.

Efter gymnasiet gick hon en keramikutbildning på Kuben i Örebro. Det var tidigt 90-tal. Efter Kuben var hon lärling i ett år. Hon startade eget 97.

– Det var jättebra. Keramiken var aldrig en hobby utan en yrkesutbildning. Jag producerade keramik rakt upp och ner. Kopior på medeltida keramik. Kunder var museiaffärer.
Återigen denna saklighet.
Hon gillade att hon fick jobba som en sorts arkeolog för att räkna ut hur de medeltida kollegorna gjort. Det var skickligheten som stod i fokus, att kunna dreja så bra som det bara gick. Hon kände sig inte som en konstnär.
Cecilia hade snart genomfört allting och till och med byggt en ugn. Hon kände att hon tappat farten.
– Jag backade in i konstvärlden när jag började skulptera mig in i konsten. Det var konst till skillnad från när jag gjorde muggar.
Bevekelsegrunden var att hon ville se vad hon kunde göra med lera. Hur stora figurer hon kunde göra? Hur detaljerade de kunde vara? Vad folk tyckte om dem? Det blev fantasifigurer, verkliga men helt orimliga.

Cecilias verkstadsgranne råkade vara konstnären James Bates. Han övertalade den motsträviga fullblodskeramikern och skulptören med de konstiga figurerna, som just fått ett stort stipendium av Konstnärsnämnden, att börja på Örebro konstskola.
– Det betydde jättejättemycket för mig. Jag hade tidigt fått för mig att jag måste ändra på mig och mitt uttryck om jag  skulle vara konstnär. Målat upp en bild att jag inte kunde göra som jag ville om det var konst.

Men när hon väl var på konstskolan upptäckte att hon gick och bar på vanföreställningar. I själva verket ska man vara sig själv i konsten – bara ännu mer. Drivet kom tillbaka och hon jobbade med massor av materiel med samma idéer som grund. Hon tog upp teckningen igen och fann att det var som att komma hem. Sina  erfarenheter av förvandlingen har hon haft nytta av som lärare.  Där har hon stora krav på sig själv. En lärare får inte gå omkring och vara halvengagerad.

Öresundsbron bultar, detalj

Cecilia värjer sig med tystnad och klentro när jag bygger upp en fråga om konstens uppgift.
– Det finns inte en uppgift utan alla konstnärskap har sin uppgift och sin publik.
För hennes stavas skillnaden mellan konsthantverk och konst teori.
– Det som skiljer att göra konst från att tillverka bilder är att i konsten tillförs teori.

Hon lägger in en portionspåse Göteborgs Rapé, när jag frågar henne om musik.
– Jag ska sluta snusa när jag blir stor, säger hon i en avsidesreplik.
Hon avslöjar att hon har en verkstadsgitarr stående som hon kan spela av sig på. Och att hon spelat i ett band från Kristinehamn. Mer vill hon inte säga om det. Hennes lust att stå på scen har försvunnit.
– Min musik är rock med lite country. Countryklangen bara kommer. Jag vet inte varför. Den är nog min handstil i musik. Men country låter så unket.
Vi kommer överens om att genren är vid och att den rymmer mycket bra musik.

Ytterligare ett konstnärligt steg är förberett..
– Jag går tillbaka till leran i mars. Jag  har hyrt en studio i Kina där jag kommer att stanna 3 till 6 månader. Jag har inte bestämt exakt vad jag ska göra. Men jag är väldigt motiverad.

Kumlaanstalten kan vara lugn. Hon återvänder och avslutar kulverten där.
– Konsten ger en privilegiet att jobba jämt. Att vara uppfylld av den är både en lycka –  och en olycka.

Dixie Ericson är en del av Kulturdelens  redaktion

Share

1 Kommentar för “Keramikern som backade in i konsten”

  1. […] titt på Kumlas kulturliv. Bland annat intervjuas Cecilia Jansson, som ni kunde läsa om i Dixie Ericsons reportage på Kulturdelen. […]

Leave a Reply to Tisdag: Kumla Rock City på SVT:s Kobra | Kulturdelen

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree