CD: Ravels Daphnis och Chloë
Recension, Skivor torsdag, januari 13th, 2011
Maurice Ravel: Daphnis et Chloé, Bolero, Pavane (LSO Live/Naxos). Speltid: 78’36.
London Symphony Chorus, London Symphony Orchestra, Valery Gergiev (dirigent)
Partituret till Maurice Ravels balett Daphnis et Chloé har ibland kallats en lärobok i instrumentationskonst. Det är inte svårt att förstå. Men om det bara handlade om klang och snygga effekter skulle musiken inte leva. Men det gör den – i högsta grad. Den lever, och den talar om sol och hav och vind med en sensualism som smeker ens inre. Jag älskar den här musiken, och det har jag gjort sedan sista året på gymnasiet, då jag låg på sängen i ett soldränkt rum och lät mig föras till Medelhavet. Då var det en vinyl som snurrade på grammofonen. Nu har jag laddat cd-spelaren med en ny cd – min tolfte inspelning av verket.
Få har behärskat orkesterpaletten som Ravel, men faktum är att han själv lärt sig ett och annat av Rimskij-Korsakov. Därför kan det vara spännande att höra vad en rysk dirigent som Valerij Gergiev, här tillsammans med Londonsymfonikerna, gör av hans musik. Men tyvärr, så värst spännande blir det inte. Redan i den magiska inledningen låter hornisten lite trängd, men värre är att Gergiev har svårt att fånga musikens atmosfär, dess andning och vågrörelser, dess spänningar. Han får inte melodierna att bli till dyningar att glida med i och lyftas av, den berömda soluppgången fångar inte gryningens ljuvliga fräschör och flödande ljus, finalen saknar det där rytmiska suget som river med sig lyssnaren i backanalisk yra. Nå, men skivan rymmer ju även Bolero och Pavane för en död prinsessa. Det är sant, men det hjälper inte. Gergiev serverar nämligen en egendomligt avslagen Bolero och en intill menlöshet finstämd Pavane.
Det innebär att mina gamla Daphnis-favoriter sitter i orubbat bo. Charles Dutoit med Montreals symfoniorkester (Decca) är oöverträffad. Men Pierre Boulez med Berlinfilharmonikerna (DG) är också riktigt bra. Inspelningen med 
Pierre Monteux och Londonsymfonikerna (Decca) har sitt speciella intresse. Det var nämligen Monteux som uruppförde verket 1912. Den tolkning som vi kan höra på skiva är från 1959 och strålande, dessutom med ett förvånansvärt bra cd-ljud.
Men som helhet är det ändå Charles Dutoit och hans franskkanadensare som gäller.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
Fotot av Ravel är från 1912, dvs samma år som Daphnis et Chloé uruppfördes.
