Bio: The King’s Speech

Inlagd av Tommy Johansson Film, Recension, Videohyllan söndag, mars 13th, 2011

The King’s Speech

Drama, England, 2010

Regi: Tom Hooper

Distributör: SF

Medverkande: Colin Firth, Geoffrey Rush, Helena Bonham Carter m.fl.

Längd: 118 minuter

Biopremiär: 2011-02-04

Dvd/Bluray-premiär: 2011-06-08

— — —

Den brittiske tronföljaren Kung George VI var förmodligen en utav Storbritanniens mest motvilliga monarker. Med sin grava stamning tvingades han under 1930-talet axla rollen som kung och kejsare över det brittiska imperiet när hans bror, Kung Edward VIII, valde att abdikera till gagn för den äkta kärleken. Tronarvingens verbala barriärer blev strax en nationell angelägenhet, inte minst när Tyskland tvingade in Europa i ett andra världskrig. Radions växande popularitet beredde samtidigt vägen för nya häpnadsväckande kommunikationsmöjligheter, vilket knappast gagnade Kung Georges situation. Det skulle ingjutas lejonblod och hopp i de engelska venerna och då fanns det inte utrymme för en tillsatt landsfader att snubbla över orden, allra minst under radiosända tal till nationen. Vikten att finna en lösning på de till synes oöverstigliga talproblemen förde samman Kung George med den okonventionelle talpedagogen Lionel Louge, vilket visade sig bli en så pass omvälvande parentes i historien att dess eko helt uppenbart ljuder långt in på 2000-talet.

Och nu har alltså filmen kommit, något som till en början var långt ifrån en självklarhet. Den brittiske regissören Tom Hooper hade tydligen svårt att i inledningsskedet ens pitcha idén med fruktsamt resultat, och ännu svårare att hitta finansiärer. Tillsammans med den väderbitne producenten Harvey Weinstein fick projektet emellertid den ekonomiska uppbackning som behövdes för att ro filmen i land. Med kostymdramer som BBC-producerade Love In a Cold Climate och Daniel Deronda samt en hel drös brittiska tv-serier, bland annat det komiska relationsdramat Cold Feet, banade Hooper sedan vägen för den succé som för The King’s Speech stavades tolv Oscarsnomineringar. Och även om hyllningarna uppnått nästan rent hiskeliga proportioner så får det ändå betraktas som ett definitivt genombrott för Hooper.

Styrkan i filmen ligger i distanseringen. Det medvetna avståndet som man tar gentemot dåtidens omvälvande händelser, d.v.s. radions födelse och självklart det Andra Världskriget. Dessa två historiska milstolpar ligger och lurar i periferin genom hela filmen, likt två bensindunkar som hetsar den eld som Kung George redan kämpar med att släcka. Men de blir emellertid inget mer än just bensindunkar. Dessa historiska utropstecken är bakgrundsspöken (om än gigantiska sådana) som fyller i konturerna hos en plågad förgrundsgestalt, två stycken rasande angelägenheter i kulisserna. Och det är ett uppskattat ställningstagande, att man väljer att understryka en bortglömd parentes som hamnat i skymundan av ett världskrig och mediafenomen. Det känns värdigt och intressant på samma gång.

Om man ska nämna skådespeleriet så är det en briljant prestation Colin Firth levererar, men samtidigt så bör man också understryka att Kung George inte ligger så vansinnigt långt ifrån Firths ganska sedvanligt typecastade karaktär. Han axlar återigen den stela, traditionsbundna, gentlemannamässiga och rättspatosbelamrade engelsmannen, som ofta springer i uppförsbacke men sällan sparkar nedåt. Det har någonstans blivit den paradroll som Firth för evigt kommer att förknippas med. Tråkigt nog har det blivit ett försåtligt faktum att alla roller som Firth tar sig an är en föga överraskande variant av en i förlängningen ganska tröttsam Mr Darcy från Bridget Jones Dagbok. The King’s Speech är inget undantag, snarare tvärtom. I Buckingham Palace kungliga korridorer är pinnen uppkörd så långt upp i röven att attributen förstärks i kvadrat, och man blir (tyvärr) inte så förvånad när man kommer på sig själv med att tänka att ”rollen passar Firth perfekt…igen”.

Men, typecastad eller inte, det utesluter likväl inte det faktum att Firth gör en utav sina bästa rolltolkningar någonsin. När Kung George står där och ska representera England lyser den inbundna frustrationen igenom med plågsam tydlighet och det gör ont att se Kung George kämpa, om och om och om igen. Tillsammans med Geoffrey Rushs mästerliga porträtt av talpedagogen Lionel Louge blir tolkningen oförglömlig. Det var för övrigt länge sedan man såg två skådespelare lyfta varandra så mycket som Firth och Rush gör i The King’s Speech, det är en symbiotisk tvåmansföreställning av sällan skådat slag. Fullkomligt lysande agerat.

Men filmen har också stora brister, någonstans bör man ändå ifrågasätta Oscarsakademins tolv nomineringar. Filmen förs exempelvis fram av ett manus som inte alls är så fantastiskt som man gör gällande. Om ska vara väldigt krass så skulle man nästan kunna hävda att utmärkelsen som gick till den åldrade David Seidler kändes mer som en Hedersoscar förklädd till en Oscar för bästa originalmanus. Vidare, och det tar emot att säga, är Helena Bonham Carters roll känslomässigt blek, hennes relation till Kung George är på gränsen till ”mammig”, så där känns Oscarsnomineringen rent av obefogad. Filmens övriga sidohistorier är dessutom oproblematiserade och slarvigt förenklade, och det stör helheten nått så infernaliskt. Kung Edward VIII:s abdikering skyndar man exempelvis förbi i all hast, vilket får den att kännas okomplicerad. Även den mest historiskt ointresserade inser att förloppet som ledde Kung Edward att välja kärleken framför tronen förmodligen var betydligt mer invecklat än vad Guy Pearces osympatiska roll gör gällande.

Men trots passager av dramaturgiskt slarv så är The King’s Speech ändå en film som med rak rygg kan hävda sin rätt som en bra men framförallt viktig film. Viktig därför att den understryker det faktum att mitt bland historiens bortglömda parenteser döljer sig inte sällan stora versaler.   

 — — —

 Tommy Johansson är filmvetare och frilansande skribent.