Tv-serie: This Is England ’86

Inlagd av Erik Göthlin Recension, Tv-serie, Videohyllan måndag, april 4th, 2011

This Is England ’86,

Drama, 2010, England

Tv-serie i fyra delar

Regi: Shane Meadows

Skådespelare: Thomas Turgoose, Stephen Graham, Andrew Shim, Vicky McClure, Jo Hartley m.fl.

Distributör: Sandews/Metronome

Speltid: 180 minuter

Finns på dvd från: 2011-03-23

— — —

Långfilmen This Is England (2006) regisserad av Shane Meadows återgav en omvälvande tid av Englands moderna historia. Det är 1980-tal, Thatcher regerar och Falklandskriget pågår, invandringen är stor samtidigt som det råder en stor arbetslöshet i landet. I centrum står den mobbade tolvåriga Shaun (Thomas Turgoose) som nyss förlorat sin far i nämnda krig. Utsatt och ensam hittar han tröst och gemenskap hos Woody (Joseph Gilgun) och hans gäng av skinheads som snart blir hans bästa vänner. De upplever underbar vänskap, festar och lever i en lycklig bubbla, till synes opåverkade av samhällsutveckling. Men snart släpps gängets gamla ledare Combo (Stephen Graham) ut ur fängelset och ersätter direkt Woody som under fängelsestraffet fått fungera som ledare. Combo har under sin tid bakom galler börjat engagera sig i National Front och kommit fram till att det är invandrarna som är orsaken till Englands problem. Varför ta in invandrare i landet när det inte ens finns jobb för engelsmännen resonerar han. Gänget splittras nu i två delar och istället för att stanna kvar hos Woody väljer Shaun att visa sin lojalitet gentemot Combo. Den lyckliga och problemfria vänskapen riskerar att raseras när Shaun väl valt att träda in på Combos nationalistiska bana.

I uppföljaren This Is England ’86, en tv-serie i fyra delar om fyrtiomfem minuter per avsnitt, får vi återigen träffa Shaun. Det har gått tre år sedan sist och Shaun träffar inte längre någon ur det gamla gänget. Combo sitter fortfarande i fängelse sedan han grovt misshandlade den svarta skinheaden Milky i den första filmen. Det gamla gänget med Woody i spetsen är fortfarande bästa vänner. Serien tar sin start dagen då Shaun gör sitt final exam och ska sluta skolan. Efter att senare under dagen fått på käften av en lokal moppepojke hamnar han på sjukhus för att sys ihop. Genom en tillfällighet befinner sig Woodys gäng där då en av vännerna fått en hjärtattack, och efter mötet blir de vänner igen och ska få uppleva sommaren tillsammans.

This Is England lyckades på ett underbart sätt kombinera en grå och hopplös ton i fattiga miljöer (som brukar benämnas engelsk diskbänksrealism) med en poetisk sådan som utmärktes av ett särdeles vackert bildspråk. Filmen var en studie av socialt utanförskap och gruppen i denna ordning, och vad som händer när hierarkierna rackas på och byts ut. Allt berättat med humor och glädje, men på samma gång fylld med svärta och allvar. Balansgången mellan dessa var i långfilmen perfekt fångad och fortsätter så att vara i denna uppföljande serie. Att välja tv-serien istället för film är ett lyckat drag, fram för allt för att speltiden och formatet låter karaktärerna utvecklas på ett sätt som är svårt att lyckas med i en långfilm där koncentrationen bör ligga på ett par huvudkaraktärer. Här får vi följa sidokaraktärerna från långfilmen och se deras personliga utveckling, i långfilmen var de bara en del av gruppen. Visst är det fortfarande Shaun och Woody som är huvudkaraktärerna, men de andra ges såpass mycket utrymme att vi lär känna dem och vidare förstå deras relation till gänget, en relation som inte var helt tydlig i filmen.

Även om det är en tv-serie till formen så har den alla de kvaliteter som spelfilmen hade. Tekniken och bilden är inte så billig som det kan se ut, det finns inga cliffhangers och inga inslag av såpa som nästan alltid lyckas smyga sig in när det gäller tv. Det handlar i allra högsta grad om ett konstnärligt verk där vi får se ett grått och tråkigt England lysas upp av de färgstarka karaktärerna som står utanför samhället. Utanförskapet, skinheaden som en outsider är också här ett dominerande tema. Woody har lyckats avancera inom jobbet från att ha stått i fabriken till att bli en enhetschef som ska hålla koll på de andra arbetargrabbarna. Resten av gänget hånar honom för detta, de tycker han börjar likna en gammal byråkrat, en angivare som jobbar för företaget och inte för att få sin lön som arbetarna gör. På det sättet har han blivit en del av samhället i och med sin jobbposition, något de andra inte är helt nöjda med. Hierarkin är också borta, de är fortfarande ett gäng men det finns ingen direkt ledargestalt.

Shaun å andra sidan behöver ett jobb. Han vill ha sin frihet som han uttrycker det men modern är på honom och lyckas skaffa honom ett jobb som videouthyrare hos en pakistansk man. När han kommer hem från jobbet efter stängning hittar han den pakistanska mannen i säng med sin moder. Rasande och äcklad över att hans mor har ”knullat till sig jobbet”, dessutom med en färgad man rymmer han hemifrån. Främlingsfientligheten och de nationalistiska krafter som England tampades med under denna tid personifierades i långfilmen av Combo, men har inte en lika stor betydelse här. Istället handlar det om Shauns ovilja mot att modern är ihop med en utländsk man, något som han ser som ett stort svek. Han tänker fortfarande på sin far som dog ”för sitt land” i kriget, ett krig som bara var en lögn. Han dog inte för någon eller något.

This Is England ’86 är en fullkomligt underbar kortserie. Blandningen mellan humor och glädje, svärta och allvar som var så lyckad i långfilmen är ofta lika bra här. Visst kan man ha invändningar mot det faktum att filmen ibland blir väl naiv och gullig i sina skildringar av det glada kompisgänget. På samma gång tar den kanske i väl mycket ibland i de mer känsloladdade scenerna, bland annat i ett nyttjande av slow-motion scener över vacker musik som är allt för kliché. Men det är bagateller i sammanhanget. För beundrare till långfilmen är den här serien ett absolut måste. Det är oerhört kul att se både de kända och mindre kända karaktärerna från debuten utvecklas på ett sätt de inte fick chansen till då.

Rekommenderas starkt.

— — —

Erik Göthlin är filmvetare och frilansskribent