Bok: Sankta psyko
Recension, Skönlitteratur söndag, oktober 16th, 2011Sankta psyko
Johan Theorin
Wahlström & Widstrand, 399 sidor, Ute nu
– – –
Johan Theorin är vid det här laget en känd författare bland spänningsläsare. Hans tre romaner som utspelar sig på Öland; Skumtimmen (2007), Nattfåk (2008) och Blodläge (2010), har blivit uppmärksammade både av kritiker och läsare. När han nu kommer med sin fjärde bok har han flyttat hemvisten till den svenska västkusten, till en liten stad en bit utanför Göteborg.
Bokens huvudperson, Jan Hauger, söker ett vikariat i småstaden på en förskola. Det är dock inte vilken förskola som helst, utan en skola för barn vars någon förälder är inlåst på det närliggande säkerhetsklassade sjukhuset Sankta Patricia. Här tvångsvårdas psykiskt störda våldsbrottslingar. Mellan förskolan och sjukhuset finns en gång, där barnen får gå tillsammans med en personal när de ska träffa den intagna föräldern. Utåt sett är säkerhetsrutinerna stenhårda, men som väntat hittar Jan snart sprickor i den fasaden. På både förskolan och sjukhuset finns personal med egen agenda, och de hittar snart varandra.
Jan kommer till förskolan med ett särskilt förflutet, vilket han döljer. Även han har en egen agenda och dras snart in i ett farligt spel. Vad han inte känner till är att han själv är den viktigaste brickan i en redan färdigutvecklad plan, och med sin egen sårbarhet och fallenhet för att följa andra i spåren går han rakt i fällan.
Romanen bjuder på spänning från första sidan. Den byggs upp genom fler och fler glimtar av vad som hänt långt innan. Som läsare är man också smartare än vad Jan är och kan se igenom det spel som är på gång. Man förstår att allt kommer att gå överstyr även om man inte förstår hur, och man både irriterar och oroar sig över Jans naivitet. Det är det som boken berättar om; människors fallenhet att romantisera och vilja närma sig det man fruktar allra mest, de farligt sjuka människor man borde hålla sig borta ifrån. Vad man väljer att se och tro på, trots det uppenbara, och vad man utsätter barn för när man istället borde skydda dem. När man borde ta dem under armen och springa så långt man bara kan.
Vad gäller personbeskrivningarna känner jag mig en aning kritisk. Överlag tecknas personerna ganska grunt och inte med den psykologiska skärpa som berättelsen kräver. Jag hade gärna sett mer av deras inre tankar och motiv, för alla har de olika ingångar till sina beteenden. Nu blir de mest som typiska karaktärer. Men, som sagt, riktigt spännande är det.
– – –
Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.
Vad exakt är Jan Haugers interna/externa konflikter i boken? Jag som håller på att läsa ut boken, snart klar men är lite förvirrad.
Oj då, det kan jag inte svara på nu. Jag har läst så många böcker sen jag läste den här, så jag minns inte.Lite kort kan jag ändå säga att den interna konflikten är hans förflutna, när han lurade bort ett barn från en dagisgrupp (med ganska oklart syfte, om jag minns rätt) och den externa är ju hans lojalitet med kvinnan han träffat en gång på psyk, som han inte kan glömma, och som han tror att han närmar sig genom det nya jobbet. Tyvärr blir han grundlurad – och mer kan jag inte berätta utan att avslöja vad som händer.Jag tror att du får svar på dina frågor när du läst klart./Agneta