Hem » Essä » Vad hände egentligen med Duchamps Fontän?

Vad hände egentligen med Duchamps Fontän?

2004 gjorde 500 konstexperter från hela världen en lista över de mest inflytelserika konstverken i den moderna konsten. Överst på listan kom Marcel Duchamps Fontän. Det tyckte en del var en aning överraskande, andra blev arga. Trots att Fontän snart firar 100-årsjubileum så har den inte upphört att provocera.

Fontän (eller i original Fountain) utgörs av en urinoar av porslin och presenterades för världen 1917, signerad med pseudonymen R. Mutt. Att den blev utsedd till det mest inflytelserika verket är inte så konstigt, konstvärlden har inte varit sig lik sedan Fontän visades första gången. Verket är inte den första ready-made som Marcel Duchamp gjorde. Hans Cykelhjul är daterat till 1913 och Flasktorkaren 1914. Men det var med Fontän som diskussionen kom igång om objekt som konstnären inte tillverkat själv och som från början inte var avsedda som konst ändå kunde betraktas som konst. Den diskussionen är inte över än.

Alfred Stieglitz fotografi av originalet till Fontän av Marcel Duchamp

Man kan tycka att Duchamps Fontän är fånig och man kan tycka att intresset för den är överdrivet. Men det går inte att backa konsthistorien. I och med Fontän blev konstens möjligheter annorlunda.

Marcel Duchamp föddes 1887 i Blainville i Frankrike. Han dog 1968. Han slog igenom 1912 med målningen Naken kvinna som går nedför en trappa. 1915 flyttade han till New York. Under senare delen av sitt liv ägnade han sig till stor del åt att spela schack. Redan tidigt var Duchamps verk omgärdade av mysterier, ordvitsar, hemlighetsfull symbolik och olika lager av intellektuella tolkningsmöjligheter. Det blev ett av hans kännetecken som konstnär. Detta har inte minst Ulf Linde visat i sitt omfattande arbete med Duchamps konstnärskap.

Fontän kom möjligen till som en protest eller ett skämt men där fanns också en djup eftertanke. En tolkningsmöjlighet ligger i verkets titel. Urinoaren är ett ”lågt” föremål. Så ”lågt” att den 1917 inte kunde omnämnas i pressen med sin rätta benämning utan kallades där ”en badrumsmöbel”. Dess ursprungliga funktion är ju att ta emot vätska och överföra den ner till ett avloppssystem. Titeln Fontän visar en motsatt funktion – ur en fontän flödar vätskan upp och ut. Att därmed dra slutsatsen att detta ”låga” föremål nu inte bara bytt funktion utan också status, är ingen alltför långtgående tolkning.

Trots Fontäns viktiga position i konsthistorien så är det mycket som är okänt omkring verket. Till exempel är ”originalet” försvunnet. Vad som är original när det gäller en ready-made är inte alldeles solklart men vad som här åsyftas är just den urinoar som presenterades 1917. På 1960-talet godkände Marcel Duchamp upplagor av flera olika ready-mades, bland annat Fontän, som sina autentiska verk. Om vart den ursprungliga urinoaren tog vägen finns flera olika berättelser och teorier.

Vidare har det varit oklart om det fanns en verklig R. Mutt som samarbetade med Duchamp eller om detta namn var ett rent påhitt.

Ett annat mysterium är hur det egentligen gick till när Fontän mötte offentligheten. Också här finns det flera alternativa versioner. Duchamp själv har inte gett någon definitiv klarhet. Kanske ville han hålla liv i mysteriet, kanske hade han helt enkelt glömt hur det gick till.

Beatrice Wood (1893-1998), en konstnär i kretsen runt Marcel Duchamp, beskriver vad som hände i sin självbiografi I shock myself (1985). Här återberättat av Lars Vilks:

”Society of Independent Artists i New York hade inför 1917 års utställning bestämt att alla verk som lämnades in skulle visas. Det enda kravet var att en avgift på 6 dollar skulle erläggas. Den kvalificerade konstvärlden gav med andra ord ett carte blanche för att vad som helst kunde accepteras som konst. Nästan 50 år senare skulle Arthur Danto betrakta Warhols Brilloboxes och erfara detta fullt ut: Allting kan vara konst. Men teori och praktik sammanföll inte på samma sätt 1917. Kommittén blev djupt tveksam om man kunde godta det inlämnade konstverket, Fountain. George Bellows, målare och medlem i kommittén, menade att objektet var ekivokt. Han misstänkte att det var ett skämt, konstnärens namn R. Mutt föreföll honom suspekt. Samlaren och kritikern Walter Arensberg, också kommittémedlem påpekade att avgiften var betald. Därefter skall den nu berömda ordväxlingen mellan Bellows och Arensberg ha ägt rum: ’Du menar att om någon hade sänt in hästgödsel limmad på en duk skulle vi vara tvungna att acceptera det! – Jag är rädd för att vi skulle få göra det.’ Kommittén hade delade meningar och beslutet blev att Fountain inte var något konstverk och dessutom oanständig. Verket fanns med på utställningen eftersom refusering inte var möjlig, men det placerades bakom ett förhänge.”

Men en ganska annorlunda version ges av Man Ray (egentligen Emmanuel Radnitzky 1890-1976) i hans mycket läsvärda och roliga självbiografi Självporträtt. Man Ray var nära vän till Marcel Duchamp och samarbetade med honom.

”Vi blev inbjudna en kväll till hans (Walter Arensberg) dubblett fylld med hans samling modernister. Det var ett blandat sällskap där: Picabia från Frankrike, diverse kvinnor och Duchamp som satt stillsam i ett hörn och spelade schack med en neurolog. George Bellows, målaren, gick omkring med en föraktfull och överlägsen min, uppenbarligen missanpassad i miljön. Han tog ett äpple ur en skål; när han hade ätit det kastade han kärnhuset över rummet in i eldstaden med en basebollspelares skicklighet. Neurologen, som hade avslutat sitt parti med Duchamp, gick också omkring och tittade på sakerna av Bracque och Brancusi, och satte sedan igång ett improviserat föredrag om modern konst. Han klassificerade alla oss målare i olika kategorier: de runda, de fyrkantiga och trianglarna, enligt de former som dominerade våra arbeten. Efteråt tyckte Donna att kvällen varit mycket fånig – hon skulle inte gå på några mera sammankomster. Jag hade emellertid haft roligt – det hade varit rikligt med omväxling. Det var ovanligt att befinna sig i en så heterogen grupp. Dessutom hade man talat en del om att arrangera en oberoende salong för målare utan jury, någonting som aldrig existerat tidigare i New York.

Denna tog snart form – Duchamp satt i kommittén – och Grand Centrals utställningshall hyrdes för tillfället. För en avgift på två dollar kunde var och en hänga vad han ville. Gallerierna fylldes – detta var verkligen i den amerikanska demokratiska andan. Duchamp hade ingen målning att visa utan skickade in en urinho av porslin signerad Richard Mutt, som omedelbart censurerades av resten av kommittén. Duchamp avgick – man hade gjort avsteg från icke-jury-idén. För att ge uttryck åt sin protest gjorde Stieglitz ett vackert fotografi av hon.”

Marcel Duchamp

Här ges intryck av att det var ett kompisgäng som kom på att anordna utställning. Så kan det ha varit. Men uppgiften om signeringen är fel. R. Mutt 1917 stod det.

Janis Mink beskriver samma skede i sin bok Duchamp:

”1917 grundades en ny Society for Independent Artists i New York, efter modell av Salon des Indépendents i Paris. Vem som helst som betalade sex dollar var tillåten att lämna in två verk. Duchamp var en av gruppens styrelsemedlemmar, men han gillade inte organisationen och beslöt att provocera de som var ansvariga för hängning och placering av konstverken. Han lämnade in Fontän under en pseudonym.

Fontän var en urinoar, av den sort som, när den är installerad på en offentlig toalett, endast kan användas av stående urinerande män. Utan tvivel var det en vision av stående urinerande män och andra mustiga möjligheter som steg upp inför föreningens hängningskommité när de konfronterades med den. Duchamp hade köpt urinoaren och helt enkelt placerat den på dess flata sida så att den kunde ’stå upp’. Han signerade den vid nederkanten, nära hålet för röranslutningen: R.Mutt. Även om signaturen var inspirerad av seriefigurerna Mutt och Jeff (Storklas och Lillklas), och att ’R.’ stod för ’Richard’, fransk slang för ’rik knös’, tänkte nog hängningskommittén först på en smutsig knöl. Men Duchamp lekte också med det verkliga namnet på företaget varifrån han köpt den, The Mott Works i New York, vilket han på ett typiskt sätt ändrade något.

Fontän kom aldrig med i utställningen (det första problemet ska ha varit på vilken höjd den skulle placeras), även om R. Mutt hade betalat sina sex dollar för att få delta. Den var inte heller omnämnd i katalogen. Katharine Dreier som var en av hängningskommitténs medlemmar och väl bekant med Duchamps andra ready-mades, kände underligt nog inte igen hans handlag bakom pseudonymen. Klagomål gjordes. Walter Arensberg var invigd i skämtet och erbjöd sig att köpa Fontän för att stödja konstnären, men den kunde inte hittas. Efter en tid upptäcktes den bakom en skiljevägg, där den hade varit under hela utställningens tid. Alfred Stieglitz övertalades att ta ett nästan förädlande fotografi av Fontän, vilket senare dök upp i andra numret av The Blind Man, en tidskrift publicerad av Duchamp, Beatrice Wood och HP Roché. (…) Konstigt nog, efter allt detta, tappade till slut Arensberg bort originalurinoaren.”

Hos Janis Mink framkommer att det var ganska många som bör ha känt till att det var Duchamp som stod bakom inlämnandet av Fontän till utställningen. Detta tema utvecklas av Martin Gayford i en artikel i The Telegraph. Så här skriver han där:

”Tre män möttes för lunch i New York tidigt i april 1917. De var den amerikanske målaren Joseph Stella, Walter Arensberg, en förmögen samlare besatt av idén att Bacon skrev Shakespeare, och Marcel Duchamp. Efter en festlig och pratsam måltid, tog de sig till JL Mott Ironworks, en leverantör av rörmokerimaterial belägen på Femte Avenyn 118.

När de väl hade kommit dit valde Duchamp ut en porslinsurinoar av modellen ’Bedfordshire’. När han kommit tillbaka till sin ateljé vände han den 90 grader, så att den låg på rygg, signerade den R.MUTT 1917 och döpte sitt nya verk till Fontän.

(…)en av de mest pikanta aspekterna på historien om det firade objektet är att originalet endast sågs av en handfull människor, det ställdes aldrig ut offentligt, och det försvann strax efter att det utvalts, signerats och döpts 1917.

Och vad hände med originalet? Den bästa gissningen är nog, enligt Calvin Tomkins i sin biografi över Duchamp, att det blev bortkastat som skräp av Stieglitz strax efter (ett vanligt öde för Duchamps tidiga ready-mades). Med en utsökt ironi som konstnären skulle ha uppskattat är alla nu existerande versioner av Fontän – inklusive den på Tate – inte alls ready-mades utan noggrant handgjorda faksimil av den ursprungliga Bedfordshire-urinoaren.”

Hur många autentiska Fontäner det finns idag är osäkert.  Den upplaga på åtta versioner av Fontän som gjordes på 1960-talet och som autentiserades av Duchamp, tillverkades i glaserat lergods. En annan historia är det med den variant som finns på Moderna Museet i Stockholm. Den är i porslin och skaffades inför en utställning på Galleri Burén 1963.  Så här skriver Ulf Linde i sin bok Duchamp:

”Det svåraste visade sig vara att få tag i en replik av Fontaine, urinoiren som Duchamp signerat R. Mutt 1917. Någon snarlik modell fanns inte på marknaden, men på restaurang Frati vid Regeringsgatan hade jag upptäckt en gammal urinoir som jag tyckte dög. Restaurangchefen kunde tänka sig att avvara den om jag installerade en ny, så jag köpte Fratis urinoir för 300 kr. -Med Eva af Buréns pengar. (…)

Den urinoir jag äntligen fått tag på var väl använd.Man kunde inte undgå att lägga märke till det – den stank! Det gick inte att ha den i galleriet. Evas blick mörknade; men hon var som sagt en kvinna med stil. Utan att säga ett ord gick hon efter en balja som hon satte på gården bakom galleriet och började hälla i hett vatten och kaustik soda. Sedan hämtade hon den snaskiga tingesten och lät den sjunka i baljan. Iförd en vacker Chaneldräkt, ett par gummihandskar och en rotborste gick hon till verket – fortfarande utan att säga ett ord. Hon upprepade proceduren varje dag under en veckas tid, men hon sa aldrig ett ord om stanken.”

Historien med Duchamps Fontän blev mycket uppmärksammad i New Yorks tidningar under 1917. I en artikel skymtar bland missförstånden några detaljer fram som inte nämnts av skribenterna ovan:

”Allt startade med filosofin hos J.C. Mutt från Philadephia, hittills okänd i konstkretsar. När Mr Mutt hörde att en inbetalning av fem dollar skulle tillåta honom att till utställningen sända ett konstverk i vilket utförande som helst eller vilken grad av förträfflighet som han själv avgjorde, så lät han från Kväkarstaden sända ett välbekant exemplar av badrumsmöbel tillverkad på en renommerad firma i staden. Med samma försändelse skickades fem dollar.

Idag har Mr Mutt sitt utställningsobjekt och sina 5 dollar; Mr Duchamp har huvudvärk och The Society of Independent Artists har en avskedsansökan från en av sina styrelsemedlemmar och är på dåligt humör.

Efter en lång strid som räckte ända fram till det var dags att öppna utställningen blev Mr Mutts försvarare nedröstade med liten marginal. Fontänen, som hans bidrag är kallat, kommer aldrig att bli en attraktion – eller en förolämpning – i de improviserade gallerierna i Grand Central Palace, även om Mr Duchamp går så långt att han drar tillbaka sitt eget bidrag ’Tulip Hysteria Co-ordinating’, som hämnd. ’Fontänen’, sa majoriteten kan vara ett användbart föremål på sin rätta plats men det är inte på en konstutställning och det är, per definition, inte heller ett konstverk.”

Här framkommer alltså att Duchamp hade med ett verk under sitt eget namn på utställningen. I samma artikel sägs också att Duchamp själv var ordförande för hängningskommittén. En annan artikel i en Bostontidning hävdade att Richard Mutt hotade med att stämma utställningsarrangörerna.

Tidningscitaten ovan kommer från den mest noggranna text om Duchamps Fontän som jag hittat, en lång essä som heter Marcel Duchamps Fountain: Its History and Aesthetics in the Context of 1917 av William A Camfield.

Vad har då Marcel Duchamp sagt själv om Fontän? Ja, i samband med att verket ratas våren 1917 så bidrar uppenbarligen Duchamp så mycket han förmår till förvirringen. Han försöker först upprätthålla illusionen av att R. Mutt existerar. Senare säger han att det var en pseudonym för en kvinnlig bekant. Men många trådar knyter honom till verket och senare så diskuterar han det många gånger med utgångspunkten att det verkligen är han som är dess upphovsman. I Pierre Cabannes bok Dialog med Duchamp finns följande samtal:

”Cabanne: (…) Ni var också en av dem som bildade Independenternas Salong och till den första utställningen tog ni urinoaren i porslin med titeln Fontän, signerad R.Mutt – som blev refuserad.

Duchamp: Nej, inte refuserad. Inga verk kunde refuseras på Independenternas, de oberoendes salong.

Cabanne: Låt oss säga att den inte blev insläppt.

Duchamp: Den blev helt enkelt utkastad. Jag satt med i juryn men blev aldrig inkopplad på saken, de övriga hade ingen aning om att det var jag som hade skickat in den; jag skrev signaturen Mutt för att slippa bråk med personalen. Fontänen stod gömd bakom en skiljevägg under utställningstiden, jag visste inte var den fanns. Jag kunde ju ha erkänt att det var jag som hade skickat in den, fast jag misstänker att man redan visste om det skvallervägen. Ingen vågade nämna ett ord. Jag hade ett gräl med dem och gick ur organisationen. Efter utställningen kom Fontänen tillrätta, och jag återfick den! (…)

Duchamp: Kanske det. Jag var glad över det som hände. Ty jag delade inte den traditionella uppfattningen om målaren som skickar in sin duk, hoppas att den skall bli antagen av juryn, och rosad av kritiken. Urinoaren blev inte recenserad. Det skrevs inget om den eftersom den inte stod upptagen i katalogen.

Cabanne: Arensberg köpte den…

Duchamp: Ja, och tappade bort den.”

Mer detaljer än så lämnade aldrig Duchamp. En uppgift som ibland har förekommit – att Alfred Stieglitz inte bara skulle ha fotograferat utan också visat Fontän på sitt galleri – verkar inte stämma. Fontän mötte alltså egentligen aldrig någon offentlighet. I övrigt finns fortfarande märkligt många oklarheter om detta konsthistoriska nyckelverk.

Och om Fontän nu verkligen städades bort, antingen från Stieglitz fotoateljé eller från Arensbergs våning. Vart tog den i så fall vägen? Kanske hittades den av någon som konstaterade att en sådan värdefull porslinspjäs borde gå att sälja. Kanske köpte en ägare av en liten bar i Brooklyn den som ett välkommet tillskott till den nyrenoverade toaletten. Där kanske den fortfarande sitter. JL Motts Ironworks produkter hade hög kvalitet och en porslinsurinoar sliter man inte ut i första taget.

Om Fontän gått tillbaka till sin ursprungsfunktion så tycker jag att det skulle vara ett mycket lyckligt slut på denna historia.

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion

Share

5 Kommentarer för “Vad hände egentligen med Duchamps Fontän?”

  1. Peter Ekström

    Jag kom att tänka på ytterligare ett relevant stycke om Fontän. Det handlar om den Fontän som finns i Sverige och kommer från Ulf Lindes bok Duchamp (Rabén & Sjögren 1986). Nu har jag infogat det i texten ovan.

  2. Kom att tänka på en historia från en elevutställning på konstfack. En kille som hette Björn urinerade enligt egen utsaga i Ulf Lindes replika av Duchamps Fontän när den stod på Moderna i Stockholm. Han dokumenterade tilltaget med polaroidkamera, och ställde ut bilden. Det blev mycket upprörda känslor, och om jag minns rätt slängde chefen på moderna ur sig något i stil med: ”du har inte tillräcklig kunskap om dadaismen för att göra något sådant här”. Utåt förnekade de att det hade hänt.

  3. Peter Ekström

    Ett stort antal konstnärliga kommentarer, mer eller mindre seriösa, har gjorts till Duchamps Fontän. Björn Kjelltoft utförde verkligen den logiska handlingen att pissa i Moderna Museets Duchamp-fontän 1999. Det blev mycket hallå omkring detta tilltag, inte alls nedtystat. Sherrie Levine gjorde under 1990-talet, då frågor om original och kopia var mycket aktuella i konstvärlden, en hel serie förgyllda urinoarer.

  4. Peter Ekström

    Jag hittar en lång intressant essä i detta ämne av Leland de la Durantaye. Den heter Readymade remade och var publicerad i tidskriften Cabinet 2007. Där framkommer att Tulip Hysteria Co-ordinating syftar på en målning av Marcel Duchamp som var tänkt att ingå i Independent-utställningen 1917. Det fanns en viss förväntan på detta verk som ryktades vara en uppföljning på Duchamps succé på Armory Show 1912 med Naken kvinna går nedför en trappa. Duchamp lämnade dock aldrig in målningen och den verkar aldrig ha blivit utförd.
    I Durantayes essä kan jag också läsa om Pierre Pinoncellis äventyr. Han pissade i en variant av Duchamps Fontän 1993 och försökte slå sönder en annan lite senare.
    Enligt Durantaye finns det 17 auktoriserade versioner av Fontän på olika museer runt om i världen.

  5. ” Duchamps ”Fontän” ska vara konst och icke konst samtidigt. Den skall föreställa en massproducerad vara, (troligtvis köpt på marknaden) och inte massproducerad(Rent funktionellt har Fontän inget som helst värde). ”…

    ”Är det möjligt att skapa någonting som inte har någon betydelse? Är det möjligt att skapa konstverk som inte är konstverk? Är det möjligt att skapa verk som saknar funktioner och relationer? Är det möjligt att skapa någonting som inte är men ändå finns? hade han tänkt.”

    ”Hur ska detta paradoxala förhållande övervinnas? Vad behövs och krävs för att komma till en lösning? Han börjar där som Marx en gång hade börjat i sitt livs viktigaste verk ”Das Kapital”, nämligen undersökandet av det som utgör fundamentet i den kapitalistiska ekonomin; Vad är ”vara” frågar Marx?”

    Jag klistrar några rader från en artikel ” Den segrande alienerade konsten eller den segrande alienerade uppfattningen om konsten”.

    http://blogg.vk.se/kami/2012/01/20/den-segrande-alienerade-konsten-eller-den-segrande-alienerade-uppfattningen-om-konsten-542052

Leave a Reply to Michael H

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree