Kafferepet : Trugandets värdskap

Inlagd av Kulturdelen Essä måndag, december 12th, 2011

Att träffas över en fika är idag lika vanligt som söndagsmiddagarna var en gång i tiden. Och näst intill lika heligt. Över en kopp mjölktung latte och en kaka stor som en handflata diskuteras livets toppar och dalar. Den svenska traditionen om att fika sträcker sig flera hundra år tillbaka i tiden och har sin början i de svenska hemmen. Redan under 1800-talets mitt började kvinnor att bjuda hem varandra på bjudningar med kaffe och kakor. Under dessa bjudningar var inte bara kaffe och kakor i fokus utan val av porslin och duk var minst lika viktigt. Trots att den sociala funktionen består än idag har tiden förändrat kafferepet markant. Men hur stor betydelse har kafferepet för samtidens fikakultur? Och vad inbegreps i ett tidstypiskt kafferep i början på 1900-talet?

Under 1800-talets mitt blev rörsockret billigare än någonsin (Tellström, 2011). Detta i samband med att odlingen av vete spred sig från Skåne och norrut i landet under slutet av 1800-talet, gjorde att de svenska kvinnorna började baka allt mer i hemmen (Bringéus, Nils Arvid, 2003). Smör, som är småkakornas tredje grundingrediens efter mjöl och socker, hade alltid funnits nära tillhands i och med den egna djurförädlingen. Möjligheterna att baka fick en ytterligare skjuts framåt då järnspisen gjorde storslagen entré i hemmen (Andréasson, Elisabeth, 2007). Med järnspisen kunde kvinnorna reglera värmen mer än vad de kunde i de tidigare öppna spisarna och bakugnarna. Dock fanns inga temperaturangivare så kvinnorna fick använda sina händer för att avgöra om värmen var lagom för bak. Fingertoppskänsla var i allra högsta grad någonting de svenska kvinnorna bemästrade. Den allra första utgåvan av Sju sorters kakor illustrerar detta väl: i recepten står att kakor ska gräddas i svag, ordinär eller medelgod ugnsvärme (Ica provkök, 1945).

I flera århundraden har kaffet fungerat som ett socialt fenomen och över en kopp har såväl arbetare som filosofer diskuterat livets att frågor. Redan under 1700-talet växte flertalet kaffehus fram i Sverige (Harrison & Ulvros, 2003). Då kaffehusen var en mötesplats för männen kom kafferepet till att bli en viktig social funktion för landets kvinnor (Lorenz, 1997). Namnet kafferep har två möjliga förklaringar. Under kafferepen roade man sig inte enbart av varandras sällskap utan man repade även siden eller linne för stoppning av kläder eller till förbandsbindor. En annan härledning till ordet kafferep är att det kommer av ordet repartisera som betyder fördela, vilket i sammanhanget kan ledas till att kvinnorna under de tidigare kafferepen fördelade kostnaderna jämt (Nationalencyklopedin, 2011). Kafferepet hade till en början karaktären av ett knytkalas där de inbjudna gästerna bidrog med hembakta kakor (wikipedia, 2011). I kakböcker skrivna under 1900-talets första hälft är det vanligt att kakor har namn efter kvinnor. Funderar man kring detta landar gissningen i att kakorna har fått sina namn efter de kvinnor som hade dem med sig till kaffebjudningarna. Kafferepet kom senare att utvecklas till en bjudning i hemmet där värdinnan stod för kaffe och kakor (Ica provkök, 1953). En annan intressant spekulation om kaknamn, om så utanför kafferepets väggar, är att kungligheter sägs ha haft betydelse för kaknamnen (Svd, 2010). Mariekex sägs ha bakats som en hyllning till Storfurstinnan Maria Alexandrovna av.

Antalet kakor som serverades på kafferepen tycks ha spelat en stor roll. Hur många kakor som skulle dukas fram var dock en fråga om var i landet man bodde och vilka traditioner som förekom på just den orten (Lorenz, 1997).

I Sju sorters kakor (1948) beskrivs 1900-talets början som tiden då de sju sorterna blev en undre gräns för vad som skulle serveras (Ica provkök, 1948). Men kafferepet fick för all del inte bli någon social markör! Om en kvinna hade bakat fler än sju sorter ansågs hon som högfärdig. Hade hon däremot bakat färre än sju sorter var hon snål (Lexiophiles, 2011). Att antalet kakor spelade stor roll vid dessa sammankomster råder inget tvivel om. Dock fanns det ställen i landet där man hade andra tankar kring kakornas antal. I boken Välkomna på kaffe från 1935 beskrivs etiketten kring antalet kakor:

”Är det brukligt på en ort att bjuda tolv sorter så bjud på tolv, varje samhälle har sina lagar liksom världsstäder som Paris och London … Men vi skulle inte råda någon att bjuda på färre sorter än de andra damerna i trakten.” (Husmodern, 1935)

Kan hända att Husmodern i sin bok beskriver kafferepen innan det att den magiska mängden sju slog rot i de svenska hemmen. Eller kanske lättade hon litet på reglerna efter det att traditionen om kafferep ebbat ut? En sak är i alla fall säker. Eftervärldens öppenhet för förändring har lyckligtvis lättat på flertalet stadgar. Att bli hembjuden på en kopp kaffe ackompanjerad av hembakta kakor, om så bara en sort, är i mångas mening höjden av godhet.

I boken Nytt på kakfatet som gavs ut av Ica förlaget år 1953 belyser man hellre kakornas kvalitet och utseende än mängd (Ica förlag, 1953). Ett kafferep skulle inte bedömas efter antalet kaksorter som serverades. Desto mer betydelsefullt var det att kakorna stod för olika smaker och utseende samt att de gav ett angenämt helhetsintryck för de kvinnor som bjudits in. Kakornas kvalitet ansågs vara det som avgjorde om trakteringen var av ”fin” eller ”enkel” grad. Paralleller kan här dras till statusen kring vilket nutida kafé som helst: hembakta kakor och surdegsbröd bakade med tid och kärlek värderas betydligt högre än massproduktionens identiskt lika kakor. Idag har genuint hantverk fått ett rejält uppsving och längtan tillbaka till det hemlagade har aldrig varit så stor. Föreställningen om att alla kakor på kafferepen var hembakta kan dock liknas lite vid en förskönad idyll. Husmodern (1935) hävdar att kvinnor från stora städer med egna hembagerier minsann inte behöver bjuda på något hembakt. Utom möjligen någon specialitet, kanske en mjuk kaka, som man är ytterst rädd om!

Boken Sju sorters kakor har sålts i mer än 3,4 miljoner exemplar i Sverige och ligger som tät tvåa efter Bibeln (Tellström, 2011). Grunden till boken var en kaktävling som utlystes av tidningen Ica Kuriren år 1945 och fler än 8 000 recept skickades in. Kan tänkas att dessa recept är en kvarleva från svunna tiders kafferep? Många av de kakor som finns med i boken har med stor säkerhet legat på vackert broderat linne och avnjutits till en kopp kaffe serverad i familjens mest dyrbara kopp.

Bitvis kan kafferepet ge intryck av att vara ett stramt regelverk mer än ett avslappnat sätt att umgås. Ingenstans görs detta så tydigt som i berättelsen om Selma Lagerlöf som skulle ta för sig vid ett kafferep. Som ogift dam stod Nobelpristagaren lägst i rang och hejdades av värdinnan som utbrast: ”fruarna först, Selma lilla” (Lorenz 1997). Kvinnorna på kafferepen stod onekligen i rang. Förutom civilstatus var ålder en god måttstock för kafferepets hierarki. Boken Välkomna på kaffe (1935) rymmer intressanta uttalanden om hur unga varnas för att reformera kafferepen: ”Naturligtvis förblir inte kafferepet orubbat, men ändringarna ske nästan omärkligt – och det är de äldre i samhället, som rucka litet på stadgarna. Det lönar sig inte att unga, nygifta fruar försöka införa något nytt!”. Att hålla kafferepet traditionsenligt var alltså en betydande del för kvinnorna. Det är svårt att släppa tanken om den prestationsångest som tyngde de unga fruarna då turen föll på dem att hålla kafferepet.

Sett till de många förmaningar kring kafferepets vett och etikett råder inget tvivel om att en inbjudan vållade huvudbry hos många. Ett belysande exempel från sin tid är Pippi Långstrump som blir bjuden på kafferep hemma hos Tommy och Annika:

”Kafferep… jag?! Skrek Pippi och blev så nervös att hon började vattna Tommy istället för den rosenbuske som det egentligen var fråga om. ”Oh, hur ska det gå! Oj, vad jag blir nervös! Tänk om jag inte kan uppföra mig!”

Under bjudningarna var val av duk och kopp lika vitalt som kakornas antal och sort (Engnes & Lundberg, 1952). I boken från tidigt 50-tal uppmanas värdinnan att gå litet på avstånd från det dukade bordet och se på helheten. Dukens mönster eller dekoren på fat och kopp får inte stjäla uppmärksamhet från blomster och kakor, dessa ska lyfta fram varandra och skapa ett vackert och harmoniskt sammanhang. Om valet av duk faller på en handsydd och dekorativ bör sömnaden vara koncentrerad kring kanterna (Lorenz, 1997). Serveringspannan för kaffet och kakorna har sin självfallna plats vid dukens mitt och det vore otacksamt för handarbetet att låta dessa dölja den vackra dekoren (ibid). Att som vid nutida kaffekalas duka med pappersservetter var inget som kafferepets värdinna uppmanades till att göra. Dock lossar Husmodern från 1935 litet på reglerna och säger att pappersservetter kan vara en god lösning för ”trevliga otvungna bjudningar” (Lorenz, 1997). Trots att pappersservetter tillhörde nymodigheter under 1900-talets början kom det inte på fråga att låta innovation konkurrera ut det hemgjorda hantverket.

Många av oss ler idag av minnet när vi tänker på fikastunderna hemma hos mormor eller farmor. De ständiga uppmaningarna om att hela tiden ”ta en till kaka” eller ”ät lite till, du som ser så mager ut” har med stor sannolikhet sina rötter i den generationens kafferep. Kanske är de fortfarande vana vid seden om att servera mer kakor så länge gästen har kvar kaffe i sin kopp? På kafferepet hölls onekligen trugandets värdskap.

Kafferepet beskrivs som en intim bjudningsform och det kom inte på fråga att bjuda vem som helst (Husmodern, 1935). Än idag anstränger vi oss då vi ska bjuda hem på fika men symbolvärdet i att få bjuda och bli bjuden var betydligt större förr. Till kafferepen bjöds främst de närmsta väninnorna men viktigt var att dessa kände varandra (ibid). Kafferepet som skvallercentrum ger sig här till uttryck: ”förfärligt är det att på ett kafferep behöva undvika ett samtalsämne bara för att en inbjuden inte bör höra det”. Likväl som när vi idag bokar tid för en fika var det vanligt att man bjöd in till ett kafferep över telefon (Husmodern, 1935).

Kafferepen var kvinnornas bjudning. Den ofta romantiserade bilden av husmodern i köket, doften av nybakt och finduken på köksbordet hänger ihop med kvinnans plats i hemmet under början på 1900-talet. Kanske bäst symboliserad är husmodern som kökets drottning i den första upplagan av Sju sorters kakor som gavs ut i december 1945. Medan männen arbetade var kvinnan kvar i hemmet och utförde de hushållssysslor som hushållet och familjen krävde (wikipedia, 2011). År 1965 gjordes en undersökning om svenska kvinnors bakvanor (Ica provkök, 1965). 20 vetebullar, 2 längder, 1 sockerkaka, 35 kokoskakor och 30 chokladbröd visade sig vara genomsnittsmängden under en vecka i ett normalhushåll. En ansenlig mängd som knappast står pall än idag. I köket kunde landets kvinnor imponera på både sina väninnor och sin familj. Kafferepet kan ses som ett illustrativt exempel på den tidiga 1900-tal kvinnans önskan om ett ökat socialt anseende. Kanske var det i köket som hon fann sitt erkännande? Inte omöjligt är att kafferepen gav avstamp till kvinnors ökade status med rösträtt och heltidsjobb runt om i landet.

En enkel ekvation är att den svenska kaffekulturen, med start kring 1700-talets kaffehus och vidare till 1800- och 1900-talets kafferep, har bidragit stort till den epidemiska utvecklingen av kaféer runt om i landet. Trots att traditionen med kafferep har avtagit finns ändå ett behov av att umgås och mötas på en plats utanför hem och arbete. Att det idag finns det omkring 3 000 caféer runt om i Sverige är ingen slump (kaffeinformation, 2011). Människan behöver en plats att umgås på utanför hem och arbete! Kafferepets viktiga roll för samtidens enorma kafékultur är svår att undgå. Paradoxalt nog har på de allra flesta ställen till största del bara det sociala verktyg som kafékulturen innebär, tagits tillvara på. Svunna tiders etikettsregler om hembakt och virkade dukar har fått konkurrens av massproducerade bakverk och kalt klädda bord. På den nya tidens kaféer finns knappt några spår kvar av den noga preciserade kafferepstradition som haft så stor betydelse för landets kvinnor.

Att kafferepet är en del av vår svenska kulturhistoria är tydligt. Inte minst talar Folklivsarkivet för det i och med den enkätundersökning som det lät göra år 1972. Frågorna behandlar allt från vilken tid som kafferepet blev känt i hemtrakten och vilka som bjöds in till antalet kakor och i vilken ordning som dessa skulle ätas. Undersökningen talar för att kafferepet inte får falla i glömska bara för att traditionen ebbar ut och generationen som besitter egen erfarenhet går ur tiden. Böcker som Husmoderns och upplagorna av Sju sorters kakor är alla exempel på ett bevarande av en viktig tidsepok i vår historia. Och välfyllda kakfat hos farmor eller mormor står för mer än vänlighet och godhet. Kakfaten är en viktig del av vår historia.

Idag ler vi åt alla de råd om duk och kopp som böckerna beskriver. Men för kvinnorna som bjöd in till kafferep var de lika självklara som dagens kodex om fördrink vid en finare middag. Med tiden förändras våra förutsättningar och sätt att tänka. För hundra år sedan var kafferepet en oerhört viktigt social funktion för landets kvinnor. Böcker som Husmoderns fick genomslagskraft på grund av den värdighet som kafferepet stod för. Idag har surdegsbröd och egenstoppad korv fått renässans och människor väljer mer och mer att gå tillbaka till äldre generationers traditioner. Kanske är det dags att damma av finporslinet och bjuda hem vännerna på kafferep?

Lina Ahlin är  student vid Grythytte Akademi och kulinarisk kock och måltidskreatör