Hem » Bokhyllan, Facklitteratur, Recension » Facklitteratur: Svenskar i strid – Veteranernas Historier 1943 – 2011

Facklitteratur: Svenskar i strid – Veteranernas Historier 1943 – 2011

Svenskar i strid – Veteranernas Historier 1943 – 2011
Anders Carlén, Mattias Falk
Bonniers förlag
315 sidor
Utkommen

— — —

Unga män söker ofta spänning och äventyr och så har det förmodligen alltid varit.

Vissa nöjer sig med att resa, klättra i berg eller kanske hoppa fallskärm. Men andra unga män går ett steg längre och söker sig istället till världens farligaste och mest oroligaste platser. Anders Carlén och Mattias Falks bok Svenskar i strid, Veteranernas Historier 1943 – 2011 berättar om dessa unga män.

Boken bygger i huvudsak på intervjuer med nio män, alternativt personer som levt nära dem. Det dessa män har gemensamt är att de i ung ålder gjorde valet att söka sig till krig. Några av dem hittade sig själv i det millitära och ville tillhöra ett elitförband, medan andra försökte göra en insats för världsfreden och sökte sig till FN. Deras erfarenheter har mycket gemensamt även om krigets skådeplatser naturligtvis skiljer sig starkt åt. Det historiskt första nerslaget görs med Lars Rooth och Nils Rosén som båda tog studenten vid Norra Real i Stockholm 1939. Root sökte sig till de allierade under Andra världskrigen medan Roséns far var övertygad nazist vilket fick sonen att söka sig till den tyska armén och till östfronten. Deras historia sticker ut då den dels berättar båda männens historia men även visar att inget i krig varken är svart eller vitt. Rooth, som blev brittisk underrättelsetjänsteman, vittnar om hur Tyskland brutalt plundrades efter kriget och hur mängder civila kom i kläm. Rosén, med sina 20 månader i fält på östfronten, är den mest krigserfarne svenska pansarofficeren genom tiderna. Först när judeförintelsen uppdagas efter kriget inser han vad han krigat för och ångrar sig. Denna typ av insikter ligger som en tung dimma över Svenskar i strid. Med sin naivitet och äventyrslust så hamnar de lätt i klorna på politiska och ekonomiska spel och när de väl inser detta är det ofta för sent.

Ett exempel på en man med bittra erfarenheter är Peter Hassel. Efter problem att passa in i det svenska samhället söker han sig till den franska främlingslegionen eftersom den anses vara den hårdaste i världen. Efter en mycket tuff gallring får han bära den prestigefyllda baskern och kastas ut i fält. Han skickas till afrikanska Tchad som sjuder av våld och postkolonial oro. Hans liv som legosoldat blir mycket våldsamt och han börjar ta till hasch för att stilla sina nerver. När Irak invaderar Kuwait 1990 skickas han dit för att från hus till hus systematiskt rensa ut Irakiska soldater. I efterhand inser Hassel att han endast varit ett förbrukningsverktyg för amerikanska intressen och att även främlingslegionen bygger på lögner om brödraskap och ära.

En annan ung man, Per-Olof Ödman, kände att Vietnamkonflikten var ”hans” krig. När han först får avslag från den amerikanska marinkåren börjar han istället planera att söka sig till de den nordvietnamesiska sidan. Det viktigaste var att vara med i ”kriget” på vilken sida var mindre viktigt. Plötsligt börjar dock amerikanerna tillåta utlänningar i marinkåren och Ödman får sin önska uppfylld. Det blir en resa in i helvetet som slutar med att en kulsvärm sliter sönder hans kropp och huvud. Trots detta lyckas han bli helt återställd och blir efter kriget en erkänd fotograf och antikrigsaktivist. Många andra unga män hade inte samma tur.

Johan Palmlöv och Gunnar Andersson var två unga svenskar som dog när de var på utlandstjänst i Afghanistan. Deras historier återberättas nu genom vännen och vapenbrodern Claes. De tre männen ingick i FN:s fredsbevarande styrkor viket tyvärr kom att kosta två av dem livet. Eftersom jag själv gick i parallellklass med Gunnar Andersson så har jag svårt att inte bli starkt berörd. Vi var förvisso inte ”nära vänner” men jag minns honom som en glad och trevlig kille. Naturligtvis är det en väsentlig skillnad att söka sig till krig för att det är ”häftigt” och att försöka göra världen till en tryggare plats. Till skillnad från många andra av de män som gestaltas i Svenskar i strid så visste han förhoppningsvis vad han slogs för och försökte göra en god gärning. Detta gör dock inte hans död mindre tragisk.

Svenskar i strid är en mycket läsvärd bok som lämnar mig med en uppgiven känsla av obehag. Carlén och Falk infogar hela tiden historisk fakta till ursprunget till de konflikter som bokens unga män skickas till. Skrämmande är att många av dem först i efterhand inser för vad och varför de egentligen skickades ut i krig. Sedan början av 1800-talet har Sverige endast indirekt drabbats av krig. Svenskar i strids nio historier vittnar om att vi ska vara väldigt glada över detta faktum.

— — —

Kristoffer Pettersson är en del av Kulturdelens redaktion

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

Kulturbloggen

  • Stadra Teater sommaren 2017

    Sommaren är här, och till sommaren hör sommarföreställningarna, de där som gärna äger rum en bit utanför städerna – som […]

  • Film om Cecilia Jansson

    På Stockholms filmfestival blir det världspremiär för dokumentärfilmen Kobbar. En av huvudpersonerna i filmen är konstnären Cecilia Jansson. Filmen är […]

  • Dumheten – fritt och jazzigt vemod nu på skiva

    Redan innan man har hört musiken får pressreleasetexten en att tänka ”här är det några som är lite annorlunda”. I dagens enorma djungel av band som tokpromotar sig själva genom alla fora och medier som finns, är det inte lätt att sticka ut. Men hur man kan inte fastna för ett band som säger att de tycker om att jag är lite dum, inleder sin debutskiva med ett improviserat saxofonparti och dessutom har mage att skippa trummor och bas i sättningen? Kulturdelen träffar Dumhetens saxofonist Erika Lindholm och pratar om att våga vara lite avig.

Facebook

© 2017 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree