Hem » Kulturdelen rekommenderar, Recension, Scen » Scen: Lasse-Maja – Musikalen (Länsteatern i Örebro)

Scen: Lasse-Maja – Musikalen (Länsteatern i Örebro)

Örebro Teater – Länsteatern i Örebro

Lasse-Maja – Musikalen av Erik Norberg och Alexander Öberg

Libretto: Erik Norberg

Musik och musikarrangemang: Erik Norberg och Alexander Öberg

Regi: Alexander Öberg

Scenografi: Zofi Nilsson

Kostymdesign: Jenny Ljungberg

Medverkande: Niklas Riesbeck, Maria Simonsson, Niclas Ekholm, Anders Hambraeus, Hanna Lekander, Parwin Hoseinia, Peter Jansson, Linus Lindman, Isabelle Moreau, Kalle Nilsson

Ljusdesign: Ronny Andersson

Mask & peruk: Giovanni Indelicato och Malin Messelth

Kapellmästare: Peter Tikkanen

 

Betyg: 

betyg-4

 

 

Niklas Riesbeck som Lasse-Maja (foto: Kicki Nilsson/ICON Photography).

Niklas Riesbeck som Lasse-Maja (foto: Kicki Nilsson/ICON Photography).

Folkboken om Lasse-Majas äventyr var på sin tid den mest lästa i Sverige. Här fick man sig en rad spännande och ”sanna” historier till livs, därtill med den pikanta krydda som en karl i kjol alltid innebär. Nu har Länsteatern i Örebro gjort musikal av Lars Larsson, eller Lars Molin som han kallade sig efter 1809. Och varför inte? Född i Ramsberg är han väl den mest folkkäre förbrytare länet har frambringat, dessutom förhållandevis oförarglig. I Örebro kan vi ju också skryta med Lasse-Maja-eken på Stora Holmen, där han sägs ha gömt sig och dit Karolinska läroverkets manliga studenter förr i tiden gick för att kissa före examen. En tid satt han också fängslad på slottet. Men längst satt han förstås på Karlstens fästning i Marstrand där man än idag kan kika in i hans mörka cell.

I första hand är det ändå inte Lasses liv som sätts i scen; snarare vill man ge en bild av det samhälle där han levde, inte minst de turbulenta åren efter Gustav III:s död fram till att Jean Baptiste Bernadotte väljs till tronföljare på en riksdag i Örebro år 1810. Naturligtvis får Lasse här vara plats liksom tidigare vid det Fersenska mordet i Stockholm. Och generalen Carl Johan Adlercreutz – i pjäsen omvandlad till Adlerswerd (Linus Lindman) – som i en statskupp 1809 avsatte Gustav IV Adolf, korsar också hans väg i denna komprimerade och självsvåldiga historielektion – där man också, och lite förvånad, noterar den positiva bild som ges av den gustavianske snobben Axel von Fersen (Niclas Ekholm).

Lars Larsson alias Lars Molin alias Lasse-Maja.

Lars Larsson alias Lars Molin alias Lasse-Maja.

Man har valt greppet att låta Lasse själv berätta historien, och hans åhörare är inga vilka som helst utan självaste kronprinsparet (Anders Hambraeus och Hanna Lekander). Den blivande Oskar I, som ju var känd för sin strävan att reformera och humanisera straffväsendet, är i Marstrand för att inspektera fästningen – och där måste han naturligtvis förevisas fångklientelets verkliga celebritet: Lars Molin. För kronprinsparet drar Lasse sitt livs skröna, ett skillingtryck som rymmer det mesta man kan önska av förvecklingar och oväntade sammanträffanden – och som naturligtvis förvandlas till den föreställning vi får ta del av. Lasse vill roa, men han vill också vinna fördelar med sitt berättande, och han lyckas med både det ena och det andra. Berättandet ger makt. Det inser Oskar, och det inser andra som kommer i Lasses väg. Han får erfara att gränsen mellan folktribun och folkförförare är hårfin, och han ställs inför valet att använda sin vältalighet för att förändra världen eller för sin egen vinnings skull.

Linus Lindmans brutale Adlerswerd misshandlar Lasse-Maja och bildar samtidigt snygg skugga (foto: Kicki Nilsson/ICON Photography).

Linus Lindmans brutale Adlerswerd misshandlar Lasse-Maja och bildar samtidigt hotfull skugga (foto: Kicki Nilsson/ICON Photography).

Lasse-Maja – Musikalen alltså, skriven av Erik Norberg och Alexander Öberg. Modellen, och ideologin, har man i första hand tagit från Brecht – men uppmjukad med London West End. Här finns drag av Tolvskillingsoperan, även om bondske Lasse är beskedligare än urbane Mackie Kniven. Men trots att hans käresta Maja är långt oskuldsfullare än Mackies gamla flamma Jenny blir även hon till sist en hora, och då anmärkningsvärt förslagen. Annars är det folket mot herrarna, och liksom hos Brecht gäller även här att först kommer käket, sedan moralen. Lasse må vara en tjuv och bedragare, men det är inte så mycket att säga om när man lever i ett tjyvsamhälle där de verkliga och största skurkarna är maktens män som dessutom bestjäl folket på dess frihet. Till sin hjälp har de dessutom hantlangare i form av statens väktare, här representerade av länsman Kron (Kalle Nilsson) som sjunger den orättfärdiga lagens lov och dessutom tycks personligt av besatt av att sätta dit Lasse. För att ytterligare understryka vilken ruggig figur han är får han ha homosexuella böjelser och inte bara sätta dit utan också sätta på den arme småtjuven. Hm, hur tänkte man här?

Exempel på Zofi Nilssons läckra scenografi (foto: Kicki Nilsson/ICON Photography)

Exempel på Zofi Nilssons läckra scenografi (foto: Kicki Nilsson/ICON Photography)

Det första som slår mig när jag sjunker ner i fåtöljen är att ridån är nere. Det var så länge sen att det nästan framstår som ett innovativt grepp. Och det fungerar. Förväntan föds. Nu ska det bli teater, riktig teater. Och teater blir det. Man kan njuta av Zofi Nilssons scenografi som är en fest för ögat med mäktiga himlar och husfasader i fonden och stora solfjädrar i olika färger på scenen, allt i snyggt samspel med Ronny Anderssons ljusdesign som också tillåter några riktigt snygga och fyndiga skuggeffekter. Det är avskalat och överdådigt på en och samma gång. Jenny Ljungberg har skapat kostymer som smälter in i scenbilden och ger tidsatmosfär, men hon drar sig inte heller för komiska accenter i detaljerna.

Axel von Fersen får i pjäsen en något oväntad funktion. Här är han i original (målad av Carl Fredrik von Breda); på scenen gestaltas han av Niclas Ekholm.

Axel von Fersen får i pjäsen en något oväntad funktion. Här är han i original (målad av Carl Fredrik von Breda); på scenen gestaltas han av Niclas Ekholm.

När jag fick höra att Lasse-Maja skulle upp på en svensk teaterscen 2014 var jag helt övertygad om att det skulle bli en riktig orgie i queer. Men när Lasses manlige moster (Isabelle Moreau) väl fått sjunga sin vackra sång om att vara man född i en kvinnas kropp släpper man motivet. Hennes könsidentitet har helt enkelt ingen betydelse för den historia som berättas. Lasses kjortelintresse har inte heller något med överskridande sexualitet att göra, och det faktum att hans Maja (Maria Simonsson) vid ett tillfälle blir upphetsad av hans kvinnliga utstyrsel framstår som en isolerad företeelse utan tematisk bäring.

Norberg och Öberg svarar inte bara för texten utan har också komponerat musiken. Den är av den där karaktären att man tycker sig känna igen den trots att man inte hört den. Man blandar och ger i eklektisk anda. I början låter det som brechtianerna Kurt Weill och Paul Dessau, men när det ska bli mer känslosamt och musikal-melodiskt står snarare Lloyd Webber och Benny Andersson faddrar. Möjligen hörs här också ett eko från Spelman på taket och minsann om inte Cornelis ”Mördar-Anders” gör sig påmind vid ett tillfälle. Det fungerar utmärkt, och även om en riktig million-dollar-melody saknas finns här en rad musikdramatiskt slagkraftiga nummer där några står ut lite extra.

Maria Simonson som Maja och Niklas Riesbeck som Lasse (foto: Kicki Nilsson/ICON). Photography

Maria Simonson som Maja och Niklas Riesbeck som Lasse (foto: Kicki Nilsson/ICON). Photography

Mig veterligt är detta första gången som Niklas Riesbeck står på en scen i Örebro, och han kan förvisso vara nöjd med sin debut vid Svartån. Han har ett tungt lass att dra, men han gör det till synes utan ansträngning. Hans Lasse-Maja är en förslagen skojare med glimten i ögat, en odåga av det där slaget som man inte kan låta bli att tycka om. Han tvingas under resans gång att konfrontera sig själv och inse att man inte bara kan ta livet med en klackspark – men något riktigt moraliskt föredöme kan man trots allt inte beskylla honom för att bli. Han lämnar oss med ett skälmskt leende som knappast antyder att han genomgått någon andlig eller social totalrenovering. Bäst så.

Men Riesbeck är gubevars inte ensam på scen, även om han dominerar den. De flesta är redan nämnda, och samtliga gör strålande insatser. Men det bör tilläggas att Hanna Lekander inte bara gör en intagande kronprinsessa utan också formar den strama men respektfulla skökan och bordellmamman Madame Foell med påtaglig scenisk pondus. Peter Jansson som timid major på Marstrand, brukspatron och försupen kyrktjuv svarar för tre komiska utropstecken, och det gör faktiskt inget att han delvis upprepar kroppsspråket från sin förra glansroll i Den besynnerliga händelsen med hunden.

Det är både lätt och roligt att låta sig förföras av Lasse-Maja. Så vill man gotta sig åt riktig teater-teater är det bara att boka biljett.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

Share

1 Kommentar för “Scen: Lasse-Maja – Musikalen (Länsteatern i Örebro)”

  1. Gunnar Norrman

    Ja Sten, det är bara att hålla med och applådera. Själv tänkte jag på ”Les Miserables”, som jag såg i London för många år sedan. En del scener verkade rent plankade därifrån- Men annars: Storyn, regin, manuset och inte minst skådespelarnas insats är i ren mästarklass. Må den här pjäsen turnera runt om i Sverige, för inte åker halva Sverige till Örebro, för att se den.

Leave a Reply to Gunnar Norrman

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree