Skärvor av samtid: kvinnan som träck

Inlagd av Dixie Ericson Dixit söndag, mars 8th, 2015

”då fann jag något som var bittrare än döden; kvinnan, hon som själv är ett nät, och har ett hjärta som är en snara, och armar som äro bojor. Den som täckes Gud kan undkomma henne, men syndaren bliver hennes fånge.” (Predikaren 7:27)
(För ordningens skull vill jag påpeka att det finns en nyare översättning av  Bibeln. Men den versionen förändrar inte innehållet här i någon väsentlig grad.)

Jag kommer ihåg det här citatet nästan ordagrant, trots att det förmodligen har gått nästan sextio år sedan jag lärde mig det. Oklart i vilket sammanhang. Det märkte jag när jag slog upp det i min konfirmationsbibel. Endast den sista delen kändes lite obekant. Det underliga är att jag trots det uppenbara kvinnoföraktet i Predikarens, Davids sons, Konungens i Jerusalem ord först inte uppfattade det som negativt. Men i analysens kranka blekhet hos den åldrande mannen förskräcker och äcklar Predikarens kvinnoförakt mig. Måhända var gossen för språkligt omogen för att uppfatta det.

Orden måste ha ha träffat något inom mig. Eftersom jag överhuvudtaget kommer ihåg dem. Kanske mildrade det den konflikt, jag nu blott vagt anar i min kropp, mellan den enorma längtan efter närhet, erotik och den andlöst anade kvinnliga mjukheten – och byggandet av min maskulinitet som krävde ett pokeransikte, muskler och en ”indiankrigarmidja” för att citera en kroppsbyggarbok. Det anstod inte en pojke att gråta eller tala om känslor: ”Bort längtande vekhet” i taniga bröst.
Eller kanske var det så att pojken plockat upp att det var lite status att anlägga ett pojkbokskvinnoförakt. Vi pojkar tillhörde  ju trots allt skapelsens krona, som vår realskolerektor älskade att påpeka. Ungefär som att intellektuella mäns eller så kallade kulturmäns varumärke aldrig farit illa av en avvägd uns misogyni.
Min maskulinitet formades av en konventionell arbetarklassuppfostran och inom en idrottslig ram. Vi talar femtiotal. Då betraktades flickorna som inkräktare i idrottsvärlden. Man skulle inte som det hette ”överge sin idrott för första bästa flicka.”   I husorganet för alla idrottsgrabbar, Rekord-Magasinet, publicerades det en och annan novell där ”fresterskor” försökte locka hjälten bort från den smala idrottsliga vägen.  Till vad? Det förstod jag inte riktigt.
Vårt språk var sexistiskt. En spelare i vårt hjärtas fotbollslag, IFK Eskilstuna, var extremt kobent. Han sprang som han hade snäv kjol på sig. Vi döpte honom genast till fröken Ekblom. Satte man inte till ordentligt i närkamperna, då var man en frökenlirare. Och spelade man fegt, då var det fråga om ”fittlir”.
Tidens sportjournalister var inte bättre. Det var det yttre som stod i fokus som vanligt när det gäller kvinnor.  De kvinnliga idrottarna var ”fula”, ”feta” eller ”läckra som chokladpraliner”. Amerika ställde upp i ett OS med ”baktunga negerbönor”. Holland med en friidrottare vars ”seniga tupplår”  journalisten fann motbjudande. Överhuvudtaget störde idrottskvinnorna olympiaderna med sitt ”pjattande och rultande”.

Under senare år har jag alltmer intresserat mig för feministiska frågor. Jag kallar mig numera feminist. Men är medveten om att mina kunskaper i feministisk teori är bristfälliga och min beläsenhet på området är ringa. Först tyckte jag att det lät pretentiöst av mig att kalla mig feminist. Men några kvinnliga journalistkollegor övertygande mig om att det gick an, eftersom jag uppfyller ett grundläggande kriterium: jag har alltid tyckt att man ska ha lika lön för lika arbete.

Så upptäckte jag av en slump den italienska författaren Dacia Maraini (f 1936) med aristokratiska sicilianska rötter. En feminist med genrebredd: romanförfattare, novellist, dramatiker, essäist och poet. Bekantskapen började med romanen Donna in guerra, (Kvinna i krig ) Den handlar om lärarinnan Vannina på semester i trakten kring Neapel med sin man. En mäktig roman där en hård italiensk verklighet med stagnation, korruption, våld och kvinnors utsatthet skildras genom  Vanninas ögon. Hennes blick blir alltmer medveten om instängdheten i sitt liv som lärarinna och maka.
För två år sedan gav Maraini ut brevromanen Chiara d’Assisi: Elogio della disobbedienza (Klara av Assisi : lovord till olydnaden).  Klara av Assisi (1153-1253) helgonförklarades av den katolska kyrkan 1255 och var samtida med den helige Franciskus.  En andlig kusin till honom. Och som kvinna unik i katolska kyrkan. Veritas förlag gav för några år sedan ut Henrik Roelvinks bok Klara av Assisi. Skrifter och dokument. Där finns det möjlighet att fördjupa sig i hennes liv och gärning.
Det finns tyvärr bara några få verk av Dacia Maraini översatta till svenska. Därför är samtliga översättningar nedan mina. Det finns naturligtvis betydligt fler översättningar av hennes texter på engelska.

Men tillbaka till Klara av Assisi. I romanen brevväxlar Dacia Maraini med en ung kvinnlig student som själv heter Klara. Ett namn som hon förlänats av sin djupt religiösa mor till åminnelse av helgonet. Hon har bara en åstundan: att förmå Maraini att skriva en bok om sin heliga namne. Maraini stretar emot. Korrespondensen utvecklas till en sorts intellektuell thriller – och vänskap. Maraini är hela tiden osäker på Klaras verkliga identitet.
Och för första gången får jag syn på kyrkofäderna, vars namn då och då har dykt upp i min kurslitteratur i historia och litteraturhistoria försedd med en i sammanhanget passande faktasnutt. Som den helige Augustinus som anses vara en av kristenhetens största tänkare.
Dacia Maraini serverar mig en läsupplevelse jag aldrig ska glömma. En plågsam sådan. Kyrkofädernas utsagor om kvinnan tynger henne. Och till slut också mig. Några av dem har hon läst för första gången. Hon har förgäves i verk efter verk sökt efter en klart formulerad helhetsbild av vad dessa heliga mäns utsagor betytt för kvinnorna: ”…denna anhopning av kränkande tolkningar, föraktfulla definitioner, rent förtal, skymfer, illvilja, misstänksamhet.”

Sant’Oddone di Cluny eller Odo av Cluny (d 942) bär syn för sägen:
”Om männen kunde se vad som döljs under deras hud, skulle åsynen av kvinnor orsaka endast spyor. Om vi vägrar att röra träck också med fingertoppen, hur kan vi då åtrå att omfamna en kvinna, denna varelse av träck.”
Kvinnor är ”gift”, ”ormar”, ”ondska”, ”svaghet” intill illamåendets gräns. Det är bara enstaka kvinnor som duger var Jungfrur  med stort J.
Ända från fosterstadiet är kvinnan mindervärdig. En defekt varelse att se upp med och tukta. Kyrkofäderna är här i gott sällskap med Platon och Aristoteles. De får faktiskt nättrollen att verka lite blacka och enformiga i omdömena om kvinnosläktet.
De teologiska implikationerna är också intressanta. Betyder detta underliggande och teologiskt grundade kvinnoförakt att jungfru Maria inte kan betraktas som en kvinna?  Det vore väl en motsägelse att ha ett helgon som i sitt mänskliga varande är föraktlig.

Odo av Cluny är uppenbarligen ett tungt vägnde namn i den katolska kyrkan. Benedictus XVI presenterade honom vid en så kallad Generalaudiens 2009. I det offentliggjorda manuset berättar påven att han efter en längre tids frånvaro återupptar presentationerna av kyrkans stora medeltida skribenter både i Orienten och Västerlandet: ”därför att, såsom i en spegel, ser vi i  deras liv och skrifter vad det vill säga att vara kristen.”
Man kan således bli helgon i den katolska kyrkan även om man betraktar halva mänskligheten som träck. Med undantag för jungfru Maria och Maria Magdalena att döma av påvens diskurs, som självklart inte tar upp träck-aspekten.

Dacia Marainis roman ställer en berättigad fråga. Vad betyder denna mörka underström av religiöst grundat kvinnoförakt och kvinnohat, inte bara i kristendomen, för det allestädes närvarande våldet mot och diskrimineringen av kvinnor? Är det här vi finner mörkrets hjärta? Dessutom visar Maraini att Klara, som kommer från överklassen, får ett mycket större svängrum som person i ett kloster, än i ett äktenskap. Hennes dröm är att få gå ut och predika Guds ord. Men hon är ju kvinna. Hur skulle det se ut?

Det pågår ett krig mot kvinnor på många ställen på jorden. Kvinnor riskerar att dödas av många orsaker. De räcker med att misshaga män och sticka ut på något sätt. Men också bara därför att de är kvinnor.  Oavsett personliga egenskaper. Som dem 20-åriga turkiska studenten Özgecan Aslan nyligen som skulle ta bussen hem från universitetet. Busschauffören försökte våldta henne. När hon försvarade sig slog han ihjäl henne med ett järnrör. Han skar av hennes händer innan hennes kvarlevor dumpades i en flod. Troligen för att försvåra identifieringen. Busschaufförens far och en kompis hjälpte till att undanröja spåren efter missdådet.

Aslan är bara en i raden av brutalt mördade kvinnor som rapporteras i medierna. En förskräcklig medial kavalkad 365 dagar om året. År och år in.  De flesta fattiga kvinnor som mördas försvinner säkert bara. Mörkertalet är enormt. Och som detta mördande inte skulle räcka så används våldtäkter systematiskt i krig. För att avköna soldatesken – och förstöra kvinnorna som sociala varelser. Om de mot alla odds lyckas överleva – och försätts på fri fot. Ingen vill se dem. Inte ens deras egna familjer.

Och det är rent förbannat att inte ens i Sverige, i Örebro, tar vi kvinnovåldet och dess konsekvenser på fullt allvar. Kvinnohuset måste samla in pengar för sin för många utsatta kvinnor livsviktiga verksamhet. 

Dixie Eriksson, frilansjournalist