Hem » Bokhyllan, Facklitteratur, Kulturdelen rekommenderar, Recension » Bok: Hjalmar Bergmans Brev IV, 1925–1930

Bok: Hjalmar Bergmans Brev IV, 1925–1930

Brev IV: 1925–1930

Hjalmar Bergman

Redaktör: Kerstin Dahlbäck

Albert Bonniers förlag. 621 sidor. Har utkommit.

 

9789100124069-1

Vinjetten på bokomslaget (utförd av Arthur Sjögren) prydde ursprungligen Bergmans debutroman Solivro men blev senare hans exlibris.

Så är vi framme vid den fjärde och avslutande volymen med Hjalmar Bergmans brev, och liksom de närmast föregående är den exemplariskt redigerad av Kerstin Dahlbäck som härmed avslutar ett mångårigt och oerhört krävande arbete.

Den 25 februari 1925 har Swedenhielms premiär på Dramaten. Anders de Wahl spelar huvudrollen och succén är ett faktum. Pjäsen kommer även att framföras på en rad scener runt om i Europa. Dessutom går första delen av Karl XII, skriven av Bergman och med vännen Gösta Ekman som kungen, upp på biograferna. Filmen har varit något av ett sorgebarn för Bergman som inte haft full kontroll över manus och understundom bragts till vrede och förtvivlan över vad han uppfattar som ingrepp av dilettanter. Årets roman är Flickan i frack, ett divertissement med djupaste allvar på botten. Typiskt nog är det pjäs och film som förekommer flitigast i Bergmans korrespondens; som vanligt är han förtegen om sin prosa. Året bjuder hur som helst inte på några större sensationer. Det är 1926 som allt rasar samman. Äktenskapet knakar i fogarna och Bergman vill bort från allt, inte minst från hustrun som han nu tycker förkväver honom och förpestar hans liv. Man förstår att det kan gå rätt vilt till mellan makarna, för även om Stina kunde vara tålmodig och fördragsam var hon inte den som bara teg och led.

I september drar Hjalmar till Berlin och lever rövare med konjak, kokain och pojkar – eller med c, cox och p som det lite halvkrypterat står i breven. Epistlarna till Stina från denna tid är nog så brutala, eller ”uppriktiga” med Bergmans språkbruk.

Bergmans svärmor, skådespelerskan Augusta Lindberg (1866-1943).

Bergmans svärmor, skådespelerskan Augusta Lindberg (1866-1943).

Allra värst råkar ändå svärmor Augusta Lindberg ut, konsekvent benämnd ”skökan” och ibland även ”kopplerskan”. Men även när han går på som värst mot Stina anar man den fatala bindningen till henne, så man blir inte direkt förvånad när det plötsligt kommer ett brev som andas ånger och som avslöjar något slags outrotlig kärlek till henne. Någonstans finns trots allt insikten att ingen annan hade stått ut med honom som hon har gjort – och efter att under en period ha tilltalat henne med ett förorättat ”Ni” övergår han plötsligt till ”Kära du”. Han är, som han uttrycker det, ”inte någon Strindberg. Inte ett hatets geni.” Samtidigt är han på sin vakt, och när Stina åker ner och hälsar på i Berlin blir det bråk som vanligt. Och vad var att vänta efter en inbjudan som denna: ”välkommen – om du vågar”. Men i slutet av 1927 finner vi honom plötsligt åter i parets stuga på Segelholmen i Stockholms skärgård, hans enda fast punkt i en annars kringflackande tillvaro. Dessutom framgår av en rad brev hur involverad Stina är i hans arbete; hon läser och kommenterar vad han skriver och agerar understundom litterär agent.

DSC08400

Stina Bergman, född Lindberg (1888-1976), tecknad 1928 av Olga Raphael-Linden.

Det är typiskt att breven till lilla mamma är få och korta från denna tid; i ett kan man läsa: ”Min hälsa är alltjämt lite si som så och särskildt är synen en smula oroande”. Så kan man också uttryck saken. Han har hjärtfel och lider av en outhärdlig klåda som får honom att riva sig blodig om nätterna; han plågas av förstoppning och återkommande och ihållande magsmärtor som läkarna försöker lindra med morfin och opium. Eftersom han dessutom har grava sömnproblem ordineras han diverse sömnmedel. Allt sköljs ner med konjak. Magproblemen skildrar han för övrigt detaljerat i breven till hustrun som man får hoppas inte var alltför kräkmagad. Opieintaget ger honom en del präktiga hallucinationer vilka han inte utan intresse registrerar och skriver ner. Han kan vakna av att han ligger och biter eller nafsar i luften, ”nerverna äro kaputt” och han klagar återkommande över djup melankoli. Samtidigt är det dessa affärer med olika ”pojkar” som han rumlar runt med men som också agerar tröstande sällskap när ångesten sätter in. ”Jag är inte sjuk men jag är döende”, skriver han till Stina den 5 mars 1927, men tillägger genast galghumoristiskt: ”Det är vi förrästen alla.” Några dagar senare noterar han: ”Mitt namn ska vid Gud aldrig omges av romantisk gloria eller någon annan gloria.” Han är led vid sig själv och inser att hans rastlöshet är en ständig och omöjlig flykt från något man inte kommer undan – eller som han skriver till Tor Bonnier: ”Det är svårt att resa från sig själv.”

Men själva grundproblemet, alkoholismen, vill han inte låtsas om. Så fort frågan kommer på tal slår han bakut, och han ger en rad prov på ett typiskt alkoholistbeteende. I Florens försöker en av hans pojkar hålla efter honom, rapporterar han till Stina i mars 1927: ”Ni får inte dricka cognac – ni får inte – etc. etc. Dessutom springer han omkring som en vessla och söker flaskor under möblerna. Tja, ibland är jag honom för slug.” Situationen upprepas två år senare i samma stad, nu med Stina. I ett brev, citerat i kommentarerna, beskriver hon hur hon ”går som en tullsnok och letar efter sprit under skåp och soffor” och hur Hjalmar skriker och slåss om han inte får sin ranson. Dessutom regredierar han och blir som ett barn och hungerstrejkar: ”Vi laga allt vad han tycker bäst om [men] så snart han tar första tugga i mund spottar han ut den på golvet, på kläderna, i ansiktet på mig.”

Tor och Karl-Otto Bonnier.

Tor och Karl-Otto Bonnier.

Det osannolika är att han mitt i det fortskridande förfallet fortsätter att fungera intellektuellt och konstnärligt. Han har koll på ekonomi och förlagsärenden och står i tät kontakt med de uppenbarligen oändligt taktfulla och vänligt tillmötesgående Tor och Karl-Otto Bonnier; han producerar noveller, pjäser, filmmanus, artiklar, föreläsningar och, med undantag för 1929, sin sedvanliga årliga roman (låt vara att ingen av dem riktigt kan mäta sig med de tidigare mästerverken). Saken blir inte mindre märklig med tanke på att Bergman ofta skrev sina verk ”i huvudet” innan han satte sig vid skrivmaskinen. Han är också väl medveten om sin status som författare. Efter att en professor Lindroth gått igenom kommateringen i Flickan i frack skriver han förnärmad till Karl-Otto Bonnier: ”Överhuvudtaget bör man ej fingra på min svenska, ty bland nu levande svenskar torde jag vara en av ytterst få, som skriva sitt modersmål.”

Dessutom är breven påfallande ofta spirituella mitt i eländet, faktiskt mer underhållande och drastiska än åtskilliga av hans tidigare (vilka för all del ofta hade mamma som adressat och därför mer kom att präglas av vädret och tack för tvättlappar). Nu utvecklar han en språklig energi som kan tyckas paradoxal med tanke på tröttheten och melankolin.

Den finländska historikern Alma Söderhjelm (1870-1949).

Den finländska historikern Alma Söderhjelm (1870-1949).

När han riktar sig till Alma Söderhjelm och redaktören Märta Lindqvist på Svenska Dagbladet blir han dessutom riktigt flirtig. En ny och viktig bekantskap under dessa sista år är annars Johannes Edfelt. Det börjar inte bra. Bergman har uppenbarligen gjort sexuella närmanden vilka Edfelt upprört avvisat. Men sedan blir den unge poeten något av Bergmans litterära protegé. Det är också uppenbart att Bergman följer med i tidshändelserna, och hans fascination för den italienska fascismen är uppenbar – samtidigt som han lite raljant beskriver sig som ”trogen högersvensk – med liberal kärna och bolsjevikisk anstrykning”.

Han är inte heller främmande för att ge sig i kast med nymodigheter som radion, där han bidrar med små komedier för att sedan 1930 skriva Sveriges första radioföljetong i form av Clownen Jac. Apropå den kan man notera hur han i några tidigare brev värjer sig mot Stina som kallat honom clown i ordalag som kan påminna om Lillemor Längsälls till Jac i romanen. Kanske kan man ändå säga att det minst sagt stormiga förhållandet till Stina slutar i ett slags försoning. På julafton 1930 telegraferar hon till hans hotell i Berlin att han alltid har ett hem i hennes tankar, och han svarar omgående: ”Tack gud signe.” En vecka senare är han död.

Hjalmar Bergman (1883-1931). Copyright/fotograf: Bonnierförlagens arkiv.

Hjalmar Bergman (1883-1931). Copyright/fotograf: Bonnierförlagens arkiv.

Man kan nog också säga att han fem år tidigare försonades med sin gamle antagonist litteraturkritikern Fredrik Böök. Denne hade 1926 i några artiklar förebrått Bergman för att brista i pietet när det gällde religiösa och patriotiska ämnen. Bergman tog illa vid sig och skrev ett brev till Böök som faktiskt svarade att han nu förstod att han misstagit sig och ångrade hela sin essä. Kanske hade följande ord i Bergmans brev drabbat honom precis som de drabbar oss sentida läsare: ”Överhuvudtaget har Ni orätt då Ni i mig ser en cyniker och l’art pour l’art-herre. Ingenting är mig mer olikt. Vad är jag annat än en parvel som springer omkring med sitt hjärta mellan händerna och söker gömma det än här än där?”

Att Bergman skulle ha försonats med sig själv och sitt eget liv är svårare att se. Och nog fick han rätt i sin bestämda uppfattning att han aldrig skulle komma att omges av någon romantisk gloria. Men det gör honom ju inte mindre fascinerande. Tvärtom.

Det är bara att gratulera redaktör, förlag och inte minst oss läsare att Bergmans samlade brev nu finns tillgängliga i fyra vetenskapligt gedigna och dessutom snygga band.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree