Bok: Den evige äkte mannen av Dostojevskij

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur onsdag, juli 15th, 2015

Den evige äkta mannen

Fjodor Dostojevskij

Översättare: Bengt Samuelson

Bakhåll. 203 sidor. Har utkommit.

 

Fjodor Dostojevskij är mest känd för sina stora romaner som Brott och straff och Bröderna Karamazov, men han skrev också åtskilliga kortare verk. Dessa har under senare år fått förnyad uppmärksamhet i Sverige genom en rad nyöversättningar. Akvilon har publicerat Fattigt folk (tidigare kallad Arma människor), Lind & Co En underjordisk dagbok (mer känd som Anteckningar från källarhålet) och Vesper Vinteranteckningar om sommarintryck. Men det är Bakhåll som står för den stora satsningen med volymer som Anteckningar från döda huset, Vita nätter, Värdinnan och Farbrors dröm – för att nu bara nämna några. För översättningarna svarar Bengt Samuelson, och det är också han som nu försvenskat Den evige äkte mannen, från 1870, så det känns som att läsa ett original.

Här berättas den sorglustiga historien om hypokondrikern Aleksej Ivanovitj Veltjaninov – tror man först. Men snart visar det sig snarare vara den inte mindre sorglustiga historien om Pavel Pavlovitj Trusotskij som står i fokus. Det är han som är den evige äkte mannen – trots att han faktiskt är änkling när vi möter honom. Men att vara evig äkta man är snarare ett mentalt tillstånd än en faktisk belägenhet, dessutom ett beklagansvärt tillstånd eftersom den evige äkte mannen tenderar att också vara den bedragne äkte mannen. Och nu anar man kanske kopplingen mellan Veltjaninov och Trusotskij. Men hur mycket vet egentligen den senare om det som en gång varit och varför söker han upp den förre nio år efter att deras vägar skilts? Det hela är komplicerat, och det vore att förstöra för läsaren att avslöja för mycket. Historien är hur som helst rätt förskräcklig, men den berättas på ett sätt som får den att närma sig den muntra och smått absurda farsen. Dostojevskij har en förunderlig förmåga att ladda framställningen med en sprakande energi.

Den ständigt flinande, oberäknelige och ofta berusade Pavel Pavlovitj driver den koleriske Aleksej Ivanovitj till vansinne. Dialogen är halsbrytande och kännetecknas av högt tonläge och tvära kast. Vredesutbrott och förbannelser följs av ursäkter och försonande fraser – och nya utbrott. Som så ofta hos Dostojevskij är steget inte långt mellan självförakt och självhävdelse; dessutom är han en sann mästare när det gäller att skapa situationer så pinsamma att man själv börjar svettas (Hjalmar Bergman är i detta avseende hans suveräne lärjunge).

Pavel Pavlovitj är som gjord att bli driftkucku och utmanar verkligen löjet när han bestämmer sig för att ingå ett nytt äktenskap och fastnar för den blott femtonåriga Nadezjda. Naturligtvis är han oförmögen att förstå att hon avskyr sin skallige friare. Men saken är inte bara löjlig utan även obehaglig. Trusotskij anförtror nämligen Veltjaninov att det är just det där med att flickan fortfarande går skolan som lockar honom, ”med skolväska i handen, full med skrivböcker och pennor, he he! Just den där väskan var det som fångade mina tankar! Jag är personligen mycket svag för oskulden, Aleksej Ivanovitj”.

Det är en rappt och drastiskt berättad historia. Men som alltid hos Dostojevskij öppnar den också för omtumlande psykologiska insikter. Det kan ske liksom i förbigående, i en bisats, och i form av en till synes banal detalj. Ta bara det där med Nadezjdas skolväska. Eller när Veltjaninov funderar över vad det var som gjorde att Trusotskij en gång blev så imponerad av honom: ”Antagligen mina rena handskar och mitt sätt att dra på mig dem.” Det låter kanske inte klokt, men Dostojevskij får det att framstå som självklart: exakt så fungerar det mänskliga psyket. Ibland öppnar sig också en avgrund som när Veltjaninov inser att Trusotskij faktiskt inte ljuger när han säger att han älskar honom: ”Ja, han älskade mig av ondska, och det finns ingen starkare kärlek …”

I sitt intressanta efterord diskuterar Samuelson den självbiografiska bakgrunden till Den evige äkte mannen. Den verkar ovedersäglig, åtminstone som ett slags trigger för att gestalta ett moraliskt dilemma. Men samtidigt fungerar romanen som en klassisk karaktärskomedi i Molières anda, med den skillnaden att den evige äkte mannen hos Dostojevskij inte är en renodlad typ utan en åtminstone delvis motsägelsefull personlighet. Dessutom får Veltjaninov genomgå en utveckling. Det gör romanen lika mångskiktad som den är underhållande.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.