Teater: En slavisk dans
Recension, Scen, Uncategorized måndag, september 28th, 2015Örebro länsteater, samproduktion med Västmanlands teater
Urpremiär Örebro teater 26 sept 2015
Malin Berg
När jag gick över Teaterplan på väg från premiären på En slavisk dans upplevde jag något jag sällan gjort under snart fyrtio års recenserande av länets teater: ingenting!
Föreställningen lämnade ingenting efter sig. Bara en märklig tomhet.
Under drygt två timmar har scen efter scen lagts till varandra. Till bredden fylld med människor ofta. Människor som varit säreget tomma på relationer. En mor som inte bryr sig om sin dotter, ens när hon kommer på sällsynt besök för att ta till vara sakerna efter sin avlidna pappa. En dotter som börjar sitt besök med att kolla när nästa tåg går tillbaka. Hennes syster – i samma stad – som överhuvudtaget inte dyker upp hos mamman och som inte har plats för sin syster när hon missat tåget, dessutom just misshandlad och rånad på stationen.
Så fortsätter det. Jag tänker länge att det här är författaren Staffan Göthes lite speciella stil. Att berätta kärvt – åsså plötsligt slå till med något absurt roligt!
Jo, nog händer det saker. Scenen fylls som sagt av människor. I läckert utformade kläder och uniformer och ofta rörande sig i unisona koreografiska rörelser. Men särskilt roligt är det inte. Och frågetecknen blir bara fler för mig.
Vad vill Staffan Göthe berätta om? Vart är udden riktad? Vilka känslor vill han väcka?
Det finns partier i andra akten där denna svävande, drömlika men diffusa stil landar lite. När den invalidiserade före detta konstsimmerskan, spelad av Iwa Boman riktar sig mot publiken i ett samtal med sin märklige, drygt 40-årige son, kallad ”discoslynan” (på nätet) spelad av Henrik Johansson. Regissören Rikard Lekander har då målat fram en Fellinisk filmvärld i Österrike med alphotell, bagagepojkar i uniformer och en uppsjö märkliga gestalter som gäster. Iwa Boman får med sin scennärvaro det att kännas verkligt en kort stund. ”Meningen med livet är – livet” säger hon. Det är en av de få repliker som verkar betyda något i detta stycke.
Den andra som förmår göra något intressant av sina repliker är Malin Berg. Genom hela första akten räddar hon intresset genom sin uttrycksfullhet.Den tomt ekande texten låter hon liksom avläsa och avspeglas i små, små uttryck som gör hennes intetsägande person levande.
Samtidigt kan jag tycka att Malin Berg egentligen är för bra. Den text hon fått anvisad målar fram en vingklippt människa som är helt stum gentemot andra. Hon borde alltså sakna uttryck, men gudskelov ville denna skådespelare ge oss lite mer.
Länsteatern beskriver i sin marknadsföring pjäsen som en ”Rom-com”. När jag slagit upp uttrycket förstår jag att det ska uttydas ”romantisk komedi”.
En varning är då på sin plats: En slavisk dans är varken romantisk eller rolig. Den är enligt min mening en ofullgången text som fått stora resurser i form av många skådespelare, påkostade dräkter, stora scenerier och en av landets bästa koreografer, Birgitta Egerbladh. Jag tycker själva pjäsen är obegriplig.
Jag är övertygad om att teatern lagt ner mycket tid på analys och resonemang och att ambitionen varit den bästa. Så brukar det ju faktiskt vara. Men stora ambitioner och idéer måste göras intressanta och begripliga.
Glädjen över att få vara teatern som legendaren Staffan Göthe valt för sin återkomst i större format måste ju ha varit enorm. Men har den också gjort de ansvariga blinda? Har någon vågat viska att kejsaren den här gången var naken?
—
Martin Dyfverman
Jag tycker ändå pjäsen höll ihop ganska väl som en skruvad absurditet på temat hårdhet, kyla, kärlek och passion fram till de avslutande scenerna. Då sjönk den ihop som en sufflé och lämnade mest förvirring efter sig. Det skulle vara intressant att höra författarens och ensemblens beskrivning av vad det är man vill berätta. En liten manual till publiken skulle inte vara fel.
Hej Anders!
Tack för att du bidrar med din syn. Pjäsen måste ju kunna upplevas olika beroende på bland annat vem man är själv.
En manual hade varit bra. Samtidigt som jag nog tycker att det är en regissörs plikt att göra en handling begriplig eller åtminstone intressant.
Nu upplevde jag mest en massa pusselbitar som aldrig bildade något mönster.
Kul om fler vill skriva hur de upplevde denna länsteaterns största satsning i höst.
Martin D
Hej
Personligen förstår jag inte alls hur du kan ge en sådan här dålig recension till en teateruppsättning som jag tycker är fantastisk. En Slavisk Dans får fram de ”bortglömda” enligt mig och bjuder på en mängd komik. Jag har aldrig sett något liknande och det är vad jag kallar teater. Bara för att det inte är den där världskända pjäsen som egentligen kan vara vilken uppsättning som helst av Shake Speer, så tror jag att en recensent som sett en hel del kan ha svårt att se något nytt och ”modernt”. Jag tycker att du ska gå på samma pjäs igen på lördag och tänka om.
Hej David
Först: Du kan ha helt rätt i att jag missat mycket som andra upplevt.
Ett par recensioner av riktigt ”tunga” bedömare tyder dessutom på det.
Det intressanta där, är att det verkar vara deras stora kunskaper om Göthe som hjälper dem att se kvaliteterna i pjäsen (medan de är rätt kritiska till regin)
Medan du, David, verkar mer spontant ha tagit till dig föreställningen. Något som jag nog gillar mycket mer, då har ju författare och regissör lyckats engagera dig , till exempel för ”de bortglömda” i samhället.
För, tänk om skaparna – och recensenterna – är rörande eniga om att en pjäs lyckats berätta om ”de bortglömda”, medan dessa själva inte förstår att det är dem det handlar om.