Hem » Dixit » Sorgliga reflexioner över manlig blindhet

Sorgliga reflexioner över manlig blindhet

Aderton så kallat intellektuella kan inte hålla sams utan förvandlades till en samling komiska kalkoner.  Dessa föraktfulla ord stod att läsa i en krönika av en ledande sportjournalist i en stor morgontidning.  Krönikan handlade om fotbollsallsvenskan (sic!).  Men journalisten var uppenbarligen så till brädden full av förakt för de ”så kallat intellektuella” att han måste lätta på trycket genom att skvätta ut lita förakt över dem i sin krönika.  Här är det kollektivet som står i fokus, vilket innebär att forskare i humaniora i världsklass stämplas som komiska kalkoner.

Men ibland är det en enskild ledamot som står i fokus för pajkastningen, nämligen Horace Engdahl. Det är kanske inte så underligt eftersom han sedan länge har haft en hög profil och är känd. Och nu dyker hans namn titt som tätt upp helt oförmedlat i krönikor och kommentarer i olika medier. Han har blivit till var mans niding, ett skällsord och en stående figur för den lätt löjlige och preciöse kultursnobben i vår egen pågående förställning i genren Commedia dell’Accademia som utspelas inför öppen ridå. Själv har jag haft och har stor repekt för honom och de andra ledamöterna. 

Det är sorgens dagar för humaniora och alla de sköna konsterna och för Sverige som nation. Varje dag använder jag Svenska Akademiens appar Svensk ordbok och Svenska Akademiens ordlista för att utveckla min svenska. Lagom till sommaren har jag laddat ner svenska klassiker från Akademiens och Litteraturbankens hemsida. Den sistnämnda är resultatet av ett samarbete mellan olika kulturinstitutioner och Akademien, numera med samfinansiering. På hemsidan kan man muntra upp sig med ett porträtt av vårens trubadur Evert Taube. Det kan behövas.

Men hur har det kunnat gå så illa? Det är svårt att svara på naturligtvis eftersom mycket  lite är känt det om det inre arbetet i Akademien. Åtminstone om man saknar personliga kontakter. Man jag vill ändå försöka förstå  – utan att döma ut hela Akademien.  Delvis därför att jag anar att haveriet visar på kraften i #metoo – och segheten i manliga blindhet som omöjliggör empati med kvinnor drabbade av den manliga sexualitetens ondskefulla sidor. Det är kvinnans sak att sätta gränser. Den som av olika skäl inte klarar det, ligge ogill och helst stum. 

Horace Engdahl är en nyckelfigur eftersom han deltagit i debatten och hårt kritiserat Sara Danius insatser som ständig sekreterare. Hon har efter det lämnat sin post och Akademien. Han intervjuades sent i våras i talkshowen Nordegren och Epstein i P1. Det var en lyckad intervju såtillvida att han fick tala till punkt tack vare Epsteins lågmälda intervjuteknik. Det var av godo för Engdahl hanterar det svenska språket suveränt, också muntligt. Han gav en väldigt klar bild av sitt tänkande och sin världsbild. Där framträdde mönster och teman som ökar förståelsen för dynamiken i krisens inre uppbyggnad.

Det blev till exempel tydligt att Engdahl ser sig själv som involverad i en kamp för att rädda ”sin” akademi från omvärldens propåer om modernisering och transparens. Han återkommer på flera ställen till det temat. Respekten för Akademiens sekretessregel måste återupprättas annars kan man inte föra samtal i den förvissningen att de stannar inom väggarna.  Det är otänkbart att Akademien kan utföra sitt arbete om omvärlden står och tittar in, menar han.  De nya stadgarna måste ha garantier som förhindrar att opinioner utanför kan pressa ledamöter till avgång. Frivillighet är nyckelordet. Alltså i stort sett business as usual.

Också Engdahls beskrivning av själva krisen är tydlig. Den är orsakad av en dålig krishantering. Han menar till och med att krishanteringen skapade en kris som var större än det ursprungliga problemet. Där börjar det gnissla. Skickligt manövrerade sig Engdahl ut ur besvärande frågor. Han har inte gjort något fel. Självklart inte. Den verkliga syndabocken har Engdahl för sitt samvetes skull offentligt satt på plats i tidningen Expressen i ett osjälviskt ögonblick av vredgad upprördhet över Akademiens belägenhet. Hon var en fara för Akademien. Sara Danius den före detta ständige sekreteraren är namnet på denna förrädiska inre fiende. Komplett oduglig att hålla samman Akademien och att hålla den barbariska omvärlden stången. Granskning  utifrån är inget för Akademien. Det är Akademien contra mundum med dess kulturförakt. Han ser med viss misstänksamhet på de nya stadgeenliga möjligheterna till utträde och vill skapa garantier för att ingen någonsin ska kunna tvingas till avgång.

Däremot har han inte mycket att säga om den så kallade kulturprofilen som anklagats för sexuella övergrepp av växlande valör  i den DN-artikel som utlöste krisen. Han förminskar de 18 kvinnliga vittnena i grunden så gott det går. Anonyma vittnen, ett brott mot vår rättstradition, mässar han. Kan man vara säker på att de talar sanning? Vilken är deras agenda? Det finns inga bevis. Vi vet ingenting om dem. Advokatbyråns undersökning borde helt enkelt aldrig ens ha ägt rum. Engdahl verkar vilja föra berättelserna åt sidan. Att segla under man bekvämlighetsflagg  och låta glömskan verka. Precis som Sture Allén, då han som ständig sekreterare, för ett tjugotal år sedan nonchalerade en ung kvinnlig konstnär som tog mod till sig och brevledes anmälde kulturprofilen för sexuella övergrepp i samband med ett projekt med Akademiestöd. Allén fann brevet ointressant.

Här går det kvinnoförakt i dagen som ligger precis under ytan som en kulturell underström som finns överallt i vårt samhälle. De båda herrarna misstror helt enkelt kvinnor generellt. Varför ska mogna och lärda män lyssna på deras dvärgalåt. Vi äldre män har väldigt lätt att förminska och avfärda kvinnors upplevelser av sexuellt manligt våld. Eller ens se det. Och en droppe misogyni är inte helt fel i vissa kretsar.
Det stannade dessvärre inte där. Akademien har stött kulturprofilen och bildligt försett honom med ett ostentativt kulturellt penisfodral att visa upp. Det har gett honom status och makt som möjliggjort exploatering av de som stått i beroendeställning till honom: Den som gick honom till mötes, lät han göra veterligt, kunde se fram mot chansen att ta sig in i  kulturens finrum. Han lär ha kallat sig den nittonde ledamoten i Akademien. Det epitetet försågs han med i en stor italiensk tidning. 

Engdahl tar inte heller under  intervjun avstånd från kulturprofilen. Han lyfte för två år sedan i en intervju fram profilen som en förebild, en gentleman. Som han beundrar därför att han vet hur man lever och uppför sig, med savoir-vivre som det heter på franska får vi veta. En vivör. Det är det inte kriminellt att vara, påpekar han och brister ut i nära nog en lovsång över kulturprofilens scen med ett fantastiskt kulturutbud i flera genrer för en riktig elitpublik. Där har det varit en fröjd att föreläsa.
Jävsanklagelserna i sammanhanget tar han lika lätt på som kvinnornas berättelser. Och han säger sig inte ha känt till kulturprofilens förlöpningar i den egna kretsen och dåliga rykte. Det kan ju vara sant. Epiteten gentleman, vivör, kvinnokarl, fruntimmerskarl är alla bedagade och belastade och vem vill rota i vad dessa föråldrade begreppen i grunden  står för. De ser bra ut på ytan. Engdahl betonar att att han inte pratat sex med profilen. Vi grabbar pratar inte sex, sa han  och lät som en präktig pojkbokshjälte.
Anar man en cynism här. Det där stimmet av gnälliga kvinnor, borde de kanske inte bara ha hållit tyst om vivörens framfart. Så hade ju allt kunna fortsätta som vanligt. De skulle ju kunna trösta sig med att ha blivit utnyttjade och påsatta av en gentleman, vivör och kulturprofil och inte någon vanlig karl. De sökte en människa men fann en hänsynslös bock. Några vittnar om livslånga trauman. Sån´t är livet. Shit happens! Det är farligt att umgås med somliga män. 

Vad väntar då härnäst. De rättsvårdande myndigheterna har fått ta över advokatutredningen. Det är troligt att inga anklagelser för sexuella övergrepp mot kulturprofilen kommer att nå bortom förundersökning om ens dit. Ord står mot ord som alltid i sådana här fall. Kulturprofilens enda märkbara insats i händelseförloppet är att han genom sin advokat förnekat alla anklagelser och riktat en liten hånfull verbal grimas mot den konstnär som via brev anmält honom för sexuella övergrepp. Misstankarna om ekonomiska oegentligheter, olovlig alkoholutskänkning och svarta löner och arvoden är småsaker i sammanhanget. Mycket väsen för lite rättvisa, vanvördigt uttryckt. Allra värst är utnyttjandet av kvinnor i beroendeställning inom Svenska Akademiens hägn. Varumärket är skadat. Hur svårt kommer att visa sig. 

Höstligt postskriptum: Jag hade fel om kulturprofilen. Han kommer lyckligtvis att ställas inför rätta anklagad för våldtäkt under hösten. Vad gäller den svårt sargade Akademien väntar ett ovisst öde där upprättelsen är mycket långt borta. Kanske  bortom möjligheternas gräns. Den manliga tystnadskulturen skördar i så fall ytterligare ett offer.     

Dixie Ericson är kulturskribent 

Share

1 Kommentar för “Sorgliga reflexioner över manlig blindhet”

  1. Sven Arne Ahlberg

    Det var en smocka som heter duga….

    //Sven Arne

Leave a Reply to Sven Arne Ahlberg

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree