Hem » Recension, Scen » Teater: 100 sånger

Teater: 100 sånger

Örebro länsteater

100 sånger

Premiär 23 mars 2019 Örebro Teater

 

Manus: Roland Schimmelpfennig

Översättning: Ulf Petter Hallberg

Regi och scenografi: Sara Giese

Koreografi: Dag Andersson

Ljus: Ronny Andersson

Ljud: Per Fritz

Den kände tyske regissören och dramatikern Roland Schimmelpfennig hade länge sökt ett sätt  att skildra de omskakande terrordåden runt om i världen. Hann fann sitt perspektiv i att utgå från offren, människorna som dödades eller skadades för livet i terrordåden. Han gestaltade sin skildring i  pjäsen 100 sånger, skriven på uppdrag av Örebro länsteaters förre chef Michael Cocke (snyggt jobbat!)

Många menar att Schimmelpfennig orkestrerade pjäsen på samma sätt som en kompositör skapar ett körverk. En rikedom av röster. Röster som ljuder ihop, växlar mellan varann, repriserar och ger en mäktig helhet. För mig verkar det stämma, för precis så upplever jag 100 sånger. Den är alltså något mycket annorlunda som scenspråk betraktat. Djärvt, koncentrerat och konsekvent genomfört. 100 minuter utan paus. Ett obevekligt spel mot ett obevekligt slut. Det är spännande så gott som hela tiden, för man vet aldrig vad som ska hända härnäst, fast man vet precis hur det ska sluta.

Allting utspelas under fyra minuter och fyra sekunder på en tågstation någonstans. Ett tåg har just kommit in på stationen. Hundratals människor skyndar ombord med väskor i händerna. En man i ett hus intill betraktar dem…tåget sätter sig i rörelse. Nu är det bara fyra sekunder kvar till en bomb på tåget ska ända livet för människorna på tåget. Katastrofens ögonblick visualiserat i en servitris på stationscaféet som håller en kaffekopp höjd i handen. Hon har fångats av blicken från en man på tåget. Där fryses på något sätt allting. Tills koppen faller i golvet och slås i skärvor.

Det är förstås mästerligt att skriva ett drama om bara drygt fyra minuter och nästan lika skickligt att gestalta det i verkligheten, så som Sara Giese gjort. Eftersom hela scenografin är en funktion av denna till synes enkla handling har hon svarat för den också. En mörklagd scen där en lång och bred brygga leder ut mot oss i publiken.

Bryggan är också en tidsaxel, med kritstreck indelad i de minuter det handlar om. På bryggans yttersta kant mot publiken är tidens yttersta gräns.

Enligt regissörens egen beskrivning har hon fått fördela manusets olika röster på roller och skådespelare och i det här fallet har de blivit sex stycken. Men de spelar var och en många olika. De byter dessutom roller och de växlar mellan att vara berättare och olika agerande.

Det blir en sällsynt upplevelse. Så annorlunda och så utmanande mot de vanliga teatertraditionerna. För här finns inga lysande repliker, ingen händelseutveckling, ingen förankring i tid och heller inga riktiga karaktärer. Det är som rollfigurerna vore fästade vid långa band och – likt marionetter – styrs av en osynlig hand uppe i scenhusets rymd. En hand som bestämt hur alla rör sig och vad de ska säga. Här finns ingen plats för någon solosång eller fördjupning av en enda person. Bara korta, mosaikartade livsöden och möten, farhågor och drömmar. Lite Brecht och hans kollektiva teaterspel smakar det. Men mycket mer konsekvent genomfört.

För mig är det på gott och ont, måste jag erkänna. Jag är medveten om det scentekniskt avancerade, men jag blir inte särskilt berörd. Laddningen finns där, den bultande oron i botten hela tiden. Men jag hade velat ta till mig mer av människornas öden och känslor och det tillåter inte den här formen. Bara i den sista delen får de bli berörande, när de kärleksfullt talar om olika enkla ting som de mest värdefulla i livet. Så som man gör när man står inför, eller har undgått, något katastrofalt i livet.

Då träder också de ”hundra sångerna” in på scenen i verkligheten vilket blir mäktigt i känslan.

Där trodde man finalen kom, men så förutsägbar är naturligtvis inte Schimmelpfennig. Han har sparat finalen till något mycket  mer koncentrerat. Ett, enda ögonblick. Och den som lyssnat uppmärksamt på körens alla ”sånger” förstår då precis hur det slutar.

Martin Dyfverman

PS. I teaterns gallerihörna ställer Lisa Lindén ut konst inspirerad av Schimmelpfennigs pjäs. Hennes utställning har också titeln 100 sånger.

 

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree