Hem » Bokhyllan, Lyrik, Recension, Skönlitteratur » Lyrik: Tomma gator och gula lyktor av Debora Fogel

Lyrik: Tomma gator och gula lyktor av Debora Fogel

Tomma gator och gula lyktor

Av Debora Fogel

Översättare: Beila Engelhardt Titelman och Sara Mannheimer

Ellerströms. 144 sidor. Har utkommit.

 

”Vem behöver ett poem, och därtill på jiddisch?” frågade sig Aaron Zeitlin. Men han gjorde det i en dikt, och därtill på jiddisch. Frågan kan tyckas uppgiven men är i lika mån trotsig – inte minst genom valet av språk. Samtidigt säger den något om jiddischpoesins ställning. Det är knappast troligt att en fransk eller arabisk eller svensk poet skulle ställa sig motsvarande fråga, eller någon annan diktare som tar sitt språk för givet.

Inom östjudiskt liv var jiddisch länge ”mammaspråket”, mame-loschn, det talade vardagsspråket, medan hebreiskan var Skriftens och faderns språk. Det dröjde till sekelskiftet 1900 innan jiddisch etablerade sig som ett litterärt språk med prosaförfattare som Sholem Aleichem och Isaac Leib Peretz, och först 1922 slog det igenom inom den lyriska modernismen. Den 28 januari det året framträdde i Warszawa ett gäng unga radikala jiddischpoeter för att deklamera rebelliska dikter. De avfärdades som ett patrask men valde att desarmera glåpordet genom att göra det till sitt eget och kalla sig just Patrasket, Di Khalistra.

För nu 29 år sedan presenterade Salomon Schulman denna modernistiska poesi i Natten läser stjärnor, en volym som också fick den talande undertiteln Jiddischdikter från ett desperat sekel. Här fick 22 poeter komma till tals, varav tre kvinnor. Schulman dras gärna till det revolutionära och rabulistiska, vilket kanske förklarar varför Debora Fogel saknas i urvalet. Men det kan lika gärna bero på att det först är under 2000-talet som hennes diktning väckts till nytt liv och trätt ut ur glömskans skuggor. Man kan väl säga att hon haft viss draghjälp av det starkt ökade intresset för den oförliknelige Bruno Schulz, vars mästerverk Kanelbutikerna växte fram i brevväxlingen mellan honom och Fogel.

Debora Fogel (eller Vogel) föddes 1902 Burshtyn, en shtetl i Galicien som då var en del av Österrike-Ungern men som efter första världskriget kom att ingå i den återbildade staten Polen. Men större delen av sitt liv levde hon i Lwów. Idag ligger staden i Ukraina och heter Lviv – men i äldre litteratur är den mer känd under sitt tyska namn Lemberg. Fogel hade en doktorsavhandling om estetik i bagaget och deltog aktivt i Lwóws rika kulturliv. Inte minst intresserade hon sig för det moderna måleriet. För att ta del av det allra senaste inom bildkonsten reste hon ett antal gånger till Paris som hon kallade ”färgens huvudstad”. Men hennes eget uttrycksmedel var ordet. Sina första dikter skrev hon på tyska och polska; jiddisch lärde hon sig först i tjugoårsåldern. Men det är för sin jiddisch-diktning i Dagfigurer (1930) och Skyltdockor (1934) som hon idag uppmärksammas.

Nu har det blivit dags att presentera poeten Debora Fogel på svenska. Dikterna har översatts av Beila Engelhardt Titelman och Sara Mannheimer och titeln tar fasta på två återkommande motiv i hennes diktning: Tomma gator och gula lyktor. Här läser alltså inte natten några stjärnor; den nöjer sig med att notera de gula gatlyktorna på den öde och gråa förortsgatan.

I en programförklaring anger Fogel att hon vill överge ”det melodiska och dynamiska som tills nyligen ansetts som poesins enda principer” för att i stället skapa ”en statisk lyrik med geometrisk ornamentering och med upprepningen som rytm”. Det är naturligtvis en stor utmaning, och resultatet blev en poesi som inte riktigt låter sig jämföras med någon annan. De återkommande stadsbilderna framstår som ett slags stilleben av gråa huskroppar och plåt och med gatlyktor som gula färgklickar. Här finns en dragning åt geometriska kompositioner som ville hon överföra Cézanne, Braque, Kandinsky, El Listiskij till ord. Men ord är ord och färg är färg och form är form.

En del samtida kritiker fann Fogels diktning alltför intellektuell. Kritiken är lätt att förstå. Det är en sak att på en duk måla rektanglar och kvadrater och sätta grått mot gult och rött och en annan att skriva om rektanglar och kvadrater och ange färger med ord. Det som i en målning är sinnligt blir i en text till abstraktioner: ”Gråa rektanglar av papper: / Färgade rektanglar: / Grås hus. Färgade hus.”

Lemberg (Lwów) före 1924. Foto: M. Münz.

Först framstår Fogels dikter som något av stilövningar eller som ett experiment som känns lite väl konstruerat. Man kan också säga att hon hamnar i det klassiska dilemmat hur man ska skildra monotonin utan att bli monoton, tristessen utan att bli tråkig, ledan utan att läsaren ledsnar. Efter ett par sidor är jag rädd att hon inte kommer att lösa den ekvationen. Men efter hand får dikterna en större sinnlighet, och det är som om själva konsekvensen i ansatsen till sist tar hem segern. Hon tycks mig också allt mer töja på och överge sitt ursprungliga poetiska program, som blev det alltför begränsande. Dikterna växer till en vision av världen där ingenting händer och där ingenting har hänt eller kommer att hända: ”människor har förlorat sina öden någonstans / och går omkring och promenerar”. Samma gråa gator med samma gula lyktor återkommer hela tiden och bildar slutna kvarter ”där allt kommer att förbli precis som det är”. I tystnad samlas människor i dunkla rum och låter sig inte alltid särskiljas från skyltdockor och porslinsdockor. Men det finns undantag, som när hon ömsint minns den döde fadern. Men det är karaktäristiskt för Fogel att hon gör det genom att skildra hans skor, uttrycksfulla som van Goghs kängor: ”Hans fötter tillhör inte honom längre / inte heller kroppen till fötterna utan skor. // Men under sängen står / två svarta skor som knappt kan gå / skor med tusen rynkor / och två försummade sneda klackar: // två slitna svarta läderskor / som kan allt om Zhulkievskas gatstenar.”

Bruno Schulz

Debora Fogel är stadens diktare. Men här möter inte, som hos andra modernister, den hektiska, pulserande storstaden. Hon är ingen Apollinaire, Majakovskij, Carl Sandburg, Aleksandrs Caks eller Hope Mirrlees. Fogels stad är i första hand förstaden där inget händer, där ögat och örat inte bombarderas av intryck utan där allt sker tyst och stilla. Visst visar sig moderniteten även här, som när hon typografiskt återger reklamskyltar. Men effekten är statisk och inte dynamisk som hos Mirrlees. I en dikt från Berlin läser hon på en husvägg ”UFA-FILM”, men det är skrivet med ”violetta unkna bokstäver”, där violett är ”det förlorades färg”. Och ”DAMMSUGARE” står skrivet ”i avståendets färg”. I några dikter tas vi också till Paris, ”du stad av färggrant skräp”, där en bro över Seine ”spelar fram den banala övergivenhetskomedin” och där gatflickan ”önskar vare sig glitter eller guld / bara lite vanlig lycka / en droppe vanligt liv … ”.

Så bildar dikterna en studie i melankoli och resignation: ”Alltför enahanda är livet … / Men man måste återvända till det”. Ändå finns i melankolin i en skönhet av eget slag, och i den till synes tröstlösa upprepningen anas ett stråk av längtan efter livets sötma – som när det gula inte bara förknippas med förortens gatlyktor utan också med apelsiner. Hon bor i ett land ”där städerna är som fält / av gul leda och lila potatis”, men ”någonstans finns städer med högt tempo” där människor / blir utmattade och lyckliga / av klibbiga tunnelbanor och asfalt”. Men det är en längtan utan morgondag, en längtan utan förhoppning, och därför talar Fogel om ”längtans bitterhet”.

Det som först kunde synas abstrakt i hennes poesi får allt mer karaktär av stämningsmåleri. Och de konstnärer som då gör sig påminda är trots allt inte så mycket de mer eller mindre abstrakta modernister som tycks ha varit Fogels inspiration. Snarare är det Vilhelm Hammershøi och Edward Hopper som kommer för mig – och kanske de Chiricos tidiga surrealistiska målningar av drömska och öde städer med provdockor i stället för människor. Dikterna blir bilder där tiden stannat och där människor tycks inneslutna i sig själva och i ett rum där ingenting kommer att ske. (En av hennes dikter är faktiskt tillägnad de Chirico, men där utgår hon förvånansvärt nog från hans, ärligt talat, rätt förfärliga nybarocka målningar av hästar vid havet.)

Ghettot Lwów 1942.

Dikterna beskriver alltså ett tillstånd där ”det kommer alltid att förbli som det är”. Men historien ville annorlunda. Bara fem år efter den andra diktsamlingen invaderades Polen av Tyskland och Sovjetunionen. Den 19 september 1939 kunde Aftonbladet kort rapportera att förhandlingar pågick om vem som skulle ockupera Lwów. Det blev Stalin som drog det längsta strået. Men i juni 1941 inledde Hitler Operation Barbarossa och snart trängde tyska trupper in i staden. Det dröjde inte länge förrän de första massavrättningarna av judar började, och den 8 november upprättades ett ghetto i en av stadens fattiga förorter. Där föstes 80.000 judar samman, bland dem Fogel och hennes familj. I augusti året därpå tömdes ghettot på uppåt 50.000 människor som deporterades till förintelselägret i Bełżec. Andra, som Debora Fogel och hennes man och sexårige son, sköts ihjäl på plats – på Bernsteingatan, som hon i en dikt benämnt ”den ödsliga”. Tre månader senare i Drohobycz satte SS-officeren Karl Günther två kulor i huvudet på Bruno Schulz.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2020 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree