Roman: Allt som är blått

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, juli 3rd, 2023

Peter Terrin

Allt som är blått

Översättning av Urban Lindström

Bokförlaget Augusti. 252 sidor. Utkommen.

 

Peter Terrin (1968-), nordbelgisk författare med flamländska som modersmål, har skrivit en rad noveller, pjäser och romaner. Allt som är blått är den tredje boken som utkommer på svenska, och likt de två föregående är de översatta av Urban Lindström.

Hans verk kännetecknas ofta av en surrealistisk ton, med absurdistiska undertoner, och av existentiell utsatthet. Stilen är ofta minimalistisk. Bland Terrins litterära förebilderna kan Albert Camus och Franz Kafka nämnas, men även moderna författare så som Michell Houellebecq. För sina verk har Terrin bland annat belönats med Europeiska unionens litteraturpris 2010 samt med det nederländska priset AKO Literatuurprijs. Även föreliggande roman har tilldelats litterära priser, så som Confituur-priset och Cutting Edge Award.

Något som ofta gör sig gällande i modern litteratur, och kultur i övrigt, är att den skanderar tendenserna den bär på; den är uttalat för eller mot det ena eller det andra. Allt som är blått gör inte det, och det gör den till ett friskt bidrag till de senaste årens litteratur. Självklart finns det tendenser i boken.  God litteratur skanderar däremot inte, och Terrin vet detta, varför den enbart gestaltar. Just det är något tacksamt.

Det är åttiotal. Carla, som är i medelåldern, arbetar på en bar intill en simhall, men hon känner ingen djupare samhörighet med den platsen. Visst, hon känner igen en massa personer till utseende, men det säger henne ingenting. Det hela är ganska främmande för henne. På samma sätt känner ynglingen Simon. Mellan honom och hans studier finns det ett långt avstånd, de säger honom inte så mycket. För att ge tillvaron en känsla av sammanhang inleder de en relation, med åldersskillnaden till trots och det faktum att Carla har en man.

Med tiden fördjupas deras till en början rätt ytliga relation, och hotet från Carlas man, John, blir påtagligt. Samtidigt dras Simon in i ett pyramidspel och blir säljare av tvivelaktiga tjänster, och i takt med det sargas deras relation. Men de förenas i varandra och blir oupplösliga. Två blir en. Men kan Simon hantera allvaret?

Något boken vinner på är den rent deskriptiva stilen. Texten läggs enkelt fram och inga värderingar görs av vad som framställs, åtminstone inte från berättarens sida. Texten gestaltar rakt upp och ned, den ger oss inga omdömen. Här blir påverkan från den algeriska författaren Albert Camus, som nämndes ovan, påtaglig, särskilt hans debutroman Främlingen (1942). Den rent beskrivande stilen går hand i hand med en berättare som enbart registrerar tillvaron, som har rört sig bortom den. Men till skillnad från Camus främling har inte Terrins främlingar gjort tillvarons stumhet till något positivt, de lider snarare av den.

Texten är skriven i presens, inte preteritum som romaner brukar vara skrivna i. Detta ger texten en effektfull intensitet. Det som utspelar sig är här och nu. Detta kontrasteras i sin tur mot användningen av verbformen perfekt, som betecknar avslutade handlingar, saker som har hänt. Eftersom preteritum och perfekt, helt naturligt, blandas i texten görs det verkningsfulla skillnader mellan det som är och det som varit. Egentligen är detta inget konstigt, men konstruktionen används sällan i skönlitteratur, varför det får en sådan verkan.

Vid läsningen av boken, förs tankarna till filmen The Graduate (1967). I filmen får vi  följa Benjamin, som precis har gått ur collage och som desillusionerad inleder ett förhållande med en äldre, gift kvinna. Det är premissen för filmen. Samma sak gäller för Simon, med skillnaden att han inte avslutat sina studier. Samtidigt är de två karaktärerna varandras motsatser, på samma gång som de är så lika: Benjamin kommer från en rik familj och lever ett uppburet liv, Simon kommer från en arbetarklassfamilj; Benjamins familj vill att han ska lyckas med sina studier, han måste ju klara sig i livet, Simons familj bryr sig inte riktigt, han kommer klara sig ändå. Men den gemensamma nämnaren är att de söker något bortom den grå vardagen.

I slutet av romanen blir Carla och Simons relation prekär, och de val de ställs inför framkallar en ångest. Terrin förmedlar denna känsla väldigt väl, lite för väl. Just för att han har ett deskriptiv språk framstår allt som sterilt och färglöst, och det förstärker känslan, som av den framskrivna situationen redan finns där. Att Terrin heller aldrig backar i sin stil, gör att boken känns redlig och genuin.

Trots att tonen i boken är ganska lakonisk så finns det en klar psykologisk skärpa. Detta gäller bland annat när Terrin lägger ut en förklaring till varför en man misshandlar en kvinna, Carlas man slår henne nämligen. Terrin kan göra detta just för att han aldrig värderar det han skildrar. Han framställer det rakt upp och ned. Genom att göra sig fri värdeomdömen, lyckas Terrin tränga sig djupare in i människan; och värdeomdömena, vilka är uppenbara, lämnar han åt läsaren.

Den psykologiska dimensionen är inte alltid klart utskriven, utan den letar sig fram mellan raderna. En fråga som återkommer är varför Carla och Simon, som i ålder hade kunnat vara mor och son, dras till varandra. Just detta faktum nämns ofta i boken, och det bär nog på förklaringen till varför de också dras till varandra. Simon blir Carlas substitut för den son hon aldrig haft, och Carla blir Simons trygga punkt, en moder, i en omvälvande period av hans liv. De har tydliga funktioner för varandra, och dessa funktioner låter Terrin oss själva förstå, han skriver inte läsaren på näsan.

Allt som är blått är en komplex bok, det finns mycket i den som den till en början döljer genom sin enkelhet. Just det gör den också till en god bok. Det är en anspråkslös bok med mycket att säga.

—

Isak Adolfsson