Scen: Shut up and dance med Marie Kühler

Inlagd av Kulturdelen Recension, Scen torsdag, juni 13th, 2024

Shut up and dance

Lilla kvartersteatern, Örebro

Skapare och medverkande: Marie Kühler

Teknik och side-kick: Amanda Flack

Hon bara MÅSTE berätta om scenlivet med sin pappa: Marie Kühler gör ensamföreställningen om sin kända pappa, koreografen, dansaren och artisten Lasse Kühler. Hon och hennes syster, Cathrin, skrev en bok om honom för några år sedan. Men det är ju en annan sak att göra en levande, visuell och dansant scenföreställning inför publik.

Marie har närvaron, timingen, humorn och närheten till sin publik så det blir 80 minuters underhållande och ibland berörande berättelse om showmannen som uppträdde med snart varje känd skådis, artist eller humorist under 60-, 70- och 80-talen. Det gör i sin tur att Maries referenser kräver en viss mogen ålder bland åhörarna. Vilken ung människa vet idag vem Carl-Gustaf Lindstedt eller ”Tjadden” var? Men Marie har träffat dem alla, genom sin pappa.

Lilla kvartersteaterns väggar är klädda med minnen från dessa dagar: dräkter, kostymer, foton från både revyer och från Maries egen showdansskola i Örebro.

Dessutom lite trivia från de många åren med maken Peter Flacks revyer.

Många anekdoter känns igen från boken, men vi får lite nytt ”skvaller” också. Om hur Björn Skifs var urusel på att dansa och om hur pappan Lasse gjorde bort sig lite när han fick medalj ur kungens hand.

Det mesta är snällt och oförargligt. Lite mer bett hade inte skadat. Artistlivet och frånvaron från hemmet skymtar fram här och där, liksom ett nästan pliktskyldigast nämnande av mamman. Marie konstaterar lite lakoniskt, att om man ville vara med pappan så var det lika bra att skaffa sig ett scenliv.

Det ville hon redan när hon var liten flicka och ringde på hos grannarna och bad att få underhålla dem! Att hon sedan också blev ”freelancer” med karlarna i artistvärlden kunde hon gärna ha fått utveckla för en lite fräckt, nyfiken recensent. Nu fastnade hon för en ”äldre” man, nämligen Peter Flack.

Bland höjdpunkterna var imitationerna, till exempel Eva Rydberg, drottning Silvia och Mona Sahlin. Hon BLIR verkligen dessa personer, inte bara i rösten, utan med hela uppenbarelsen. Förklaringen är, berättade Marie, att hon genom dansen lärt sig kroppskontroll. Hon går alltså genom kroppen för att BLI dessa personer. Här hade Marie gärna fått djuploda lite mer för min del.

Marie Kühler har framfört förhoppningen att föreställningarna på Lilla kvartersteatern (de flesta redan utsålda) ska kunna bana vägen för en större uppsättning. Lite som att ”off Broadway” i New York kan bana vägen för riktiga Broadway. Men då behövs en rejäl bearbetning av föreställningen. Den är nu alltför mycket som en uppsats i skolan över ämnet ”mitt liv på scenen”. Snäll, kronologiskt upplagd och rätt förutsägbar. Som en trevlig blick i familjealbumet. Den lever mycket på Maries bollande med publiken – och lokalen är idealisk för det. På en större scen behöver den göras med hårdare gallring och större mod att vara i det smärtsamma. Och att försöka gestalta det underliggande patoset för denna konst, DANSEN, tillsammans med den älskade pappan som erövrade henne med den. För det patoset har Marie Kühler – med en härligt stor, medryckande och – verkar det ­– aldrig sinande kraft.

__________

Martin Dyfverman