CD: Nya cd med Amanda Ginsburg och Irma Neumüller
Recension, Skivhyllan, Skivor tisdag, juni 18th, 2024Amanda Ginsburg: Tur att jag kan skratta (Ladybird/Naxos). Speltid: 39’11.
Amanda Ginsburg (sång), Filip Ekestubbe (piano), Anders Fjeldsted (kontrabas), Snorre Kirk (trummor)
Betyg:
–
–
–
Irma Neumüller: Introducing Irma Neumüller (Prophone/Naxos). Speltid: 38’44.
Irma Neumüller (sång), Bo Nygårds (gitarr), Stefan Wingefors (piano), Albin Halvordsson (bas), Johan Löfcrantz Ramsay (trummor), Fredrik Lindborg (saxofon).
Betyg:
–
Amanda Ginsburg slog igenom stort 2019 med sitt debutalbum Jag har funderat på en sak som dessutom kammade hem en Grammis. Det var jazz med stark dragning åt svensk folkton och visa, och det ekade inte så lite av Monica Zetterlunds och Beppe Wolgers 1960-tal, där låtar som ”Vem är du?” och ”Flykten från vardagen” framstod som något av pastischer. I det lilla händer det mesta fortsatte längs samma väg: mjuk jazz på svenska med drag av visa – med ytterligare en Grammis som resultat. Sedan slog hon sig ihop med gitarristen och låtskrivaren Andy Fite på Everybody Loves You och visade en ny sida, som jag får erkänna att jag hade lite svårt för. Nu är hon tillbaka i gamla hjulspår med Tur att jag kan skratta. Åter sitter Filip Ekestubbe vid pianot, men kontrabasen och trummorna har blivit danska med Anders Fjeldsted och Snorre Kirk. Och så dyker en del andra musiker, som t.ex. Lisa Grotherus och Klas Toresson, upp och gästspelar.
Musiken, delvis av Ginsburg själv i samarbete med Ekestubbe, är, liksom tidigare. avspänd och lite retro. I min recension av I det lilla händer det mesta hoppades jag att Ginsburg skulle tona ner den stjärnögt oskuldsfulla flickrösten, som i längden blev ett lite påfrestande manér. Det har hon glädjande nog gjort. Nu hoppas jag att kvartetten ska våga ta några steg ut ur det småtrevliga och in i mer okänd och oländig terräng med mindre cocktailpiano. Alla texter är på svenska och bär med ett undantag Ginsburgs signatur. Undantaget är den dagsedel som blev Stig Dagermans sista, den både depressiva och dödsförsonande ”Höst”, som publicerades i Arbetaren bara några dagar före hans självmord. Att det visar sig vara albumets bästa text är kanske inte så förvånande.
Introducing Irma Neumüller heter passande nog Irma Neumüller debutalbum, som visar sig vara en glad överraskning. Det råder ingen brist på (unga) kvinnliga jazzvokalister i Sverige, men Neumüller äntrar scenen med berättigat självförtroende. Hon svarar för både text och musik och alternerar mellan svenska och engelska. Texterna är av ett enklare och mindre underfundigt slag än Ginsburgs. Men det är trots allt inte för texterna man i första hand lyssnar på albumen. Det som lyfter Introducing Irma Neumüller är Neumüllers chosefria röst och musikernas snygga insatser; tillsammans utstrålar de en glad energi som smittar av sig. Men vem är det som snackar svagt men envetet i bakgrunden på sista spåret?
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
Diskussion