CD: Orkesterverk av Ruth Gipps
Recension, Skivhyllan, Skivor söndag, januari 26th, 2025Ruth Gipps: Orchestral Works Vol. 3: Symphony No 1; Horn Concerto*; Ambarvalia; Cringlemire Garden; Coronation Procession (Chandos/Naxos). Speltid: 75´23.
Martin Owen (valthorn)*, BBC Philharmonic, Rumon Gamba (dirigent)
Betyg:
Så var det dags för tredje utgåvan av Ruth Gipps orkesterverk. Huvudnumret är hennes första symfoni som aldrig spelats in tidigare. Till den kommer en konsert för valthorn och orkester och tre kortare orkesterverk. Därmed finns fyra av hennes fem symfonier tillgängliga i moderna och utmärkt klingande inspelningar. Faktum är att även Coronation Procession och Ambarvalia har fått vänta tills nu för skivdebut. Det är symptomatiskt. En tydlig och välkommen trend idag är att skivbolagen söker upp kvinnliga tonsättare som hamnat i skymundan. Och i Gipps fall är onekligen hennes tidigare plats i skuggan orättvis. Bara det gör den här utgåvan ytterst välkommen.
Gipps föddes 1921 och visade tidigt stor musikalisk begåvning, först som pianist, sedan som oboist och tonsättare. Under andra världskriget öppnades en rad poster för kvinnor och hon fick tjänst i Birminghams symfoniorkester. Det uppskattades inte av alla manliga musiker där; speciellt en skulle komma att trakassera henne på olika sätt och till och med sabotera hennes verk genom att avsiktligt spela fel. Men hon hade stöd av orkesterns dirigent George Weldon. Sin första symfoni skrev hon redan 1942, vilket fick musikkritikern Eric Blom att utbrista: ”När i musikens historia har en sådan symfoni skrivits av en flicka på 21 – eller för den delen av en pojke?” Men när hon sände partituret till BBC fick hon nobben med motiveringen: ”ni förstår, Dr Gipps … ni är helt enkelt ingen tonsättare över huvud taget”. Jojo. Den första symfonin visar sig vara ett i högsta grad moget verk, även om man hör att Gipps haft Ralph Vaughan Williams som lärare. Det är hur som helst i denna brittiska tradition hon är förankrad, vilket alla som älskar engelsk musik tacksamt noterar. Men det innebar också att hon senare i livet kom på kant med det samtida musiklivets avantgardistiska modernism. Idag kan vi bortse från modesvängningar av det slaget och bara glädjas åt den musik hon skrev. Symfonin är till sin grundkaraktär pastoral, vilket även gäller hornkonserten från 1968 och den innerliga Cringlemire Garden för stråkorkester. En titel som Coronation Procession (1953) låter ana pompig marschmusik och tänks skildra drottning Elisabeths kröning. Men musiken skrevs faktiskt fyra månader innan hon fick kronan på huvudet, och även detta verk visar sig ha ett längre lyriskt mittparti. Samtliga verk är läckert instrumenterade; man kan till exempel notera det delikata samspelet mellan sordinerat horn och celesta i konsertens sista sats.
För den som kommer ny till Gipps rekommenderar jag i första hand Orchestral Works, Vol. 1, som rymmer den 2:a och den enastående 4:e symfonin. Sedan kan man gå vidare med denna tredje utgåva och så fortsätta till den andra. Och fler är rimligen att vänta. Den femte symfonin återstår liksom en del konserter och kortare orkesterstycken.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
Diskussion