Lyrik: Alexandrinska sånger av Michail Kuzmin

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Lyrik, Recension, Skönlitteratur torsdag, maj 15th, 2025

Alexandrinska sånger

Michail Kuzmin

Översättning och kommentarer: Alan Asaid

Pamphilus. 60 sidor. Har utkommit.

 

 

Född 1872 är Michail Aleksijevitj Kuzmin något äldre än giganterna inom den ryska poesins silverålder, den som rymmer namn som Achmatova, Pasternak, Mandelstam, Tsvetajeva, Chlebnikov, Jesenin och Majakovskij. Tidsmässigt hör han snarare ihop med symbolister och dekadenter som Konstantin Balmont och Valerij Brjusov. Men han gick sin egen väg och har orättvist hamnat i bakvattnet, trots att ingen mindre än Anna Achmatova sagt att hennes stora dikt ”Poem utan hjälte” hade varit otänkbar utan honom.

På svenska är han märkligt dåligt företrädd. Jag tittar i antologier som Ur Rysslands sång (1934, 1936) Under röd himmel: Nyryska dikter i urval (1947), Rysk lyrik (1959), Rysk poesi 1890–1930 (1972), Från dubbelörnen till hammaren och skäran: Rysk dikt från tvåhundra år (1989) utan att hitta något av honom. Napp får jag först i Rysk dikt från Derzjavin till Brodsky (1989) där Hans Björkegren översatt den utsökta ”Fujiyama i ett tefat” och ”Mina förfäder”. Finns det verkligen inget mer? Efter att ha konsulterat Hans Åkerströms stora Bibliografi över rysk skönlitteratur översatt till svenska (2015) kan jag konstatera att svaret är nej. Obegripligt nog finns inget mer, eller rättare: fanns inget mer. För nu har situationen i ett slag förändrats. Alan Asaid har översatt och gett ut Kuzmins Alexandrinska sånger. Och man behöver inte läsa länge för att förstå vad vi tidigare gått miste om. Asaid har också försett volymen välkomna kommentarer och ett utförligt efterord. Det senare är av outgrundlig anledning, och till förfång för läsbarheten, uppställt som fri vers, men här finns nyttig information.

Kuzmin kom från den ryska provinsadeln men drogs som så många andra till Petersburg. Liksom Pasternak tänkte han sig först en bana som tonsättare och studerade för ingen mindre än Rimskij-Korsakov. Någon examen blev det inte, men musiken var viktig i hans liv. Han fortsatte att komponera och rörde sig gärna i operans och balettens värld. I början av 1900-talet drogs han naturligtvis in i författar- och konstnärskretsarna som frekventerade det legendariska kaféet Den herrelösa hunden och som samlades runt tidskriften Konstens värld och hemma hos författarparet Vjatjeslav Ivanov och Lidia Zinovjeva-Annibal. Brjusov bjöd in honom att medverka i sin tidskrift Vågen och det var där de alexandrinska sångerna först publicerades 1906, liksom hans kortroman Vingar som var den första ryska berättelsen som öppet behandlade homosexuell kärlek. Som ett märkligt sammanträffande kan nämnas att när Mauritz Stiller tio år senare gjorde vad som brukar betraktas som den första spelfilmen med ett homoerotiskt motiv kallade han den Vingarne. Den har visserligen sitt namn efter en staty av Carl Milles, men kan möjligen den rysktalande Stiller också ha hört talas om Kuzmin?

Till skillnad från Balmont och många andra valde Kuzmin att stanna i Ryssland efter Oktoberrevolutionen, men tillvaron blev svår. Trotskij avfärdade honom som ”överflödig”, och han fick allt svårare att publicera sig. Översättningar blev räddningen för honom som för andra författare vars verk inte fann nåd inför de nya makthavarna. Han slapp i alla fall att avrättas. Att Anna Achmatova betecknade hans död 1936 som ”en välsignelse” får antagligen ses mot bakgrund av att den stora terrorn, iscensatt av Stalins hantlangare Jezjov, började året därpå. Kuzmins partner, författaren och konstnären Jurij Jurkin, fängslades och avrättades 1938.

Alexandrinska sånger är en enda hyllning till staden vid Nilen som även blir en del av de gärna homoerotiskt färgade kärleksdikterna. Kuzmin är en utpräglat sensuell diktare, men han är också lärd och låter olika tidsåldrar gå in i varandra, så att faraonernas och hellenismens och romarnas olika tidevarv blir ett med hans egen nutid. Han lär ha varit inspirerad av Pierre de Louÿs’ Les chansons de Bilitis, men dikterna för också tankarna till Maurice Ravels ljuvligt raffinerade sångcykel Shéhérazade med texter av Tristan Klingsor – och är det någon som borde ha tonsatt Kuzmins alexandrinska sånger så är det Ravel (eller Charles Koechlin). Den ibland högstämda och nästan extatiska tonen gör att man även kan få den samtida Else Lasker-Schüler i tankarna. Men hos Kuzmin kan tonläget brytas av en oväntad twist, en underfundighet, en lätt humoristisk och vardaglig formulering. Han dyrkar livet men vet naturligtvis att allt har ett slut. Det är en insikt som hos andra lätt leder till melankolisk försjunkenhet i allts förgänglighet. Inte så hos Kuzmin:

 

Om jag slutat att skåda
ditt ansikte,
slutat höra din röst?
Om vinet druckits upp,
all väldoft fördunstar
och de mest dyrbara tyger
efter några sekel
smulas till damm?
Skulle jag mindre älska
allt detta underbara sköra
för att det förgår?

 

Till skillnad från nästan alla ryska poetkolleger odlade Kuzmin en orimmad fri vers. Den kunde han mycket väl ha hämtat hos Lasker-Schüler och Klingsor, precis som den ohöljda sensualismen med drag av orientalism. Den senare är emellertid mer markant hos Klingsor, där Orienten är en längtan, en drömvärld utan kontakt med verkligheten. Kuzmin var trots allt bekant med Alexandria, även om staden i hans dikt förvandlas till den sinnliga kärlekens soldränkta topos och får en närmast mytisk dimension. Men hans Alexandria är inte bara akaciekantade vägar, doftande jasminer och heliga påfåglar vid Junos tempel utan också ödlor som i värmen kryper upp på stenarna, pojkar som skrattande går för att bada i Nilen och fulla matroser i skumma kvarter.

Det hade naturligtvis varit extra roligt om dessa alexandrinska sånger presenterats i en mer estetiskt överdådig utgåva än detta enkla häfte. Men det är inte att begära av ett litet kämpande förlag, utan man får vara innerligt tacksam att volymen alls kommit ut.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.