Köpings Riviera

Inlagd av Kulturdelen Krönika måndag, augusti 18th, 2025

Köpings Riviera I friggeboden där jag sover finns en servis från Ester Petterssons konditori. Ester Pettersson var Evas mormors syster. Fiket låg på Västra Långgatan i Köping, nuvarande Café Saga. Det var öppet från sex på morgonen till nio på kvällen. Tre, fyra anställda. Två serveringsrum. En romsk familj som bodde på Zigenarbacken och var på väg till marknaden på Stora torget frågade en gång om deras lilla dotter kunde ligga på en filt i köket medan de sålde sina varor. Det gick bra, svarade Ester.

När jag svänger in till Norra Udden möter jag en man som cyklar iförd endast badbyxor. Själv byter jag om på stranden. Jag står länge med vatten till axlarna och tar in vyn som ramas in av en studsmatta på en villatomt, en segelbåt och Norsasilon innan jag simmar ut och ligger och flyter på rygg. Det är varmt i vattnet och alldeles stilla.

Till frukost äter vi kokt ägg, bröd och blåbär med mjölk och dricker kaffe och äppelmust med äpplen från Hansas och Evas trädgård. Blåbären har grannen plockat. Eva växte upp på Borgmästaregatan och Hansa på Mariebergsgatan och deras vägar korsades i Unga Örnar. Ett av deras barn är globetrotter och förvarar sin samling med kassettbandspelare i friggeboden. Ett annat spelar fotboll i Munktorps Bollklubb och hans son Walter fångar en abborre som mäter tjugo centimeter och väger hundra gram när jag är på besök. Walter och farfar Hansa rensar fisken medan Walters syster Ester tittar på Superhjältarna på youtube. Farfar får svindel av barnprogrammet och stänger in sig på sitt rum. Ester har fått sitt namn efter Ester Pettersson och Walter efter Hansas morfar Walter Siering som kämpade mot nazismen och var kontaktperson för Socialdemokraterna i Hamburg innan Gestapo kom honom på spåren och han tvingades fly. Så småningom hamnade han i den lilla industristaden vid Mälarens innersta vik och blev cementarbetare och första invandraren i Köpings stadsfullmäktige. På vägen ut till Vitön stannar jag på Kungsängsvägen och tänker på gamla fotografier härifrån. Två tonåringar, släkt på hustrun Tonis sida, solar och ett litet barn, Walters och Tonis barnbarn Ricky, står i gräset med Salpeterfabriken bakom sig.

Hansa har ärvt sin morfars guldklocka från Skånska Cement men runt handleden sitter Volvoklockan som han fick när fabriken firade femtio år. Hansa arbetade på A-verkstan, Volvo Lastvagnar, mellan sjuttiotre och åttioett. I friggeboden finns inte bara kaffeservisen från Ester Petterssons konditori utan också boktitlar som Ulf Lundells Sömnen, Knut Barrs Kalklinbanan, Stig Dagermans Essäer och andra texter och Jan Guillous Berättelser. Här finns även ett fotografi på Hansa och Eva från en kräftskiva. En månlampa lyser på altanen. Bilden är tagen med blixt.

När vi äter frukost kommer grannen Woffe förbi. De talar om mötet i vägföreningen dagen innan. Woffe har varit läkare i Köping sedan sjuttiotalet. Han föddes i Tyskland mitt under andra världskriget. Hans pappa utbildade sig till tandläkare men eftersom det blev överskott på tandläkare efter kriget flyttade familjen till Sverige och Haparanda. Lönen var högre i Norrland eftersom det var svårare att rekrytera dit. Familjen var opraktisk och hade tjänstefolk som till och med hjälpte dem att skruva fast julgranen i julgransfoten. Den traditionen håller Woffe vid liv genom att anlita trädgårdsmästare här på Vitön. Det kostar enligt Woffe femhundra kronor att flytta några grenar från tomten. Woffes farfar var tulltjänsteman och sparade nitiskt och förde kassabok över alla inköp. När Woffe skulle handla grönsaker på torget fick han den exakta summan. När farfar förlorade sina pengar på grund av inflationen efter första världskriget började han spara igen och investerade i markegendom. I sommaridyllen Timmendorfer strand ägde familjen ett stycke mark som hörde till en liten stuga. Han rev stugan och byggde hus med lägenheter på ena halvan och sålde andra halvan för hotellverksamhet.

Till Timmendorfer strand kom turister från Hamburg och Woffe tog med sig sina vänner från Köping, bland annat mina grannar på Diskusgatan. Min kompis blev imponerad när Woffe blåste genom Valskog i hundratjugo och körde rally genom Danmark. På senare år har han sänkt farten, i alla fall på Vitön. Det är din ensak om du vill köra ihjäl dig själv men andra kan dö, har Eva sagt till honom. När Woffe väger på stolen så att ryggstödet skrapar mot altanräcket ber Eva honom att flytta stolen. Hon säger till på ett vänligt sätt. Eva och Hansa behandlar honom som en vanlig människa. När Woffe festade hos grannarna på Diskusgatan brukade han kalla mig för Elisabet. Hej då Elisabet, säger han innan han går för att slänga soporna.

—

Magnus Gustafson