Kommentarer till Kulturdelen

Kommentarer till 2011 års vackraste bok av Agneta Hagerud

Agneta Hagerud — Wed, 22 Feb 2012 21:29:14 +0000

Underbart, det är en mycket vacker bok, med layout som är stilsäker, snygg, med både fantasi och struktur som slår an många strängar hos läsaren – helt i samklang med det innehållsliga, en av förra årets klart bästa böcker! /Agneta

Kommentarer till Konstbråk i Karlstad av kerstin diedrich

kerstin diedrich — Wed, 22 Feb 2012 13:59:42 +0000

Herregud-varför inte lägga ner både Kristinehamn och Karlstad och flytta till Stockholm-det ingår ju i den nya alliansens satsningar att man ska vara flyttbar om man ska räkna med att få bostad, vård, kultur och arbete-om till samma plats för allt är osagt-där gäller valfrihet!

Kommentarer till En ny konsthistoria – det poetiska skapandets historia? av Peter Ekström

Peter Ekström — Sat, 18 Feb 2012 14:42:06 +0000

Ja, diskussionen fortsätter. Lars Vilks har gjort ett nytt inlägg på sin blogg http://www.vilks.net Inlägg: 1415 Långköraren: Konstdebatt om kvalitet.

Kommentarer till En ny konsthistoria – det poetiska skapandets historia? av Del 1415: Långköraren: konstdebatt om kvalitet at Vilks.net

Del 1415: Långköraren: konstdebatt om kvalitet at Vilks.net — Fri, 17 Feb 2012 21:21:22 +0000

[...] min långa diskussion med Peter Ekström kommer här ännu ett avsnitt. Några av de frågor som Ekström väcker är nog så intressanta. Han [...]

Kommentarer till En ny konsthistoria – det poetiska skapandets historia? av Peter Ekström

Peter Ekström — Thu, 16 Feb 2012 17:59:54 +0000

Konstens framtid I mitt förra inlägg påpekade jag att Lars Vilks å ena sidan överlåter åt den föränderliga konstvärlden att bestämma vad som är kvalitet, rimligen något som ändrar sig från en tid till en annan. Å andra sidan skriver han att det finns något sådant som objektiv kvalitet. Med det måste väl menas något oföränderligt och som står över modesvängningar och trender. På bloggen www.vilks.net Inlägg 1407: Samtidskonsten, konsten och allt annat, försöker Vilks förtydliga detta. Han skriver: ”Konstens traditioner tillhandahåller visserligen överskridandet men detta berör inte de grundläggande och allmänt accepterade kriterierna. Därmed är det inget egendomligt att tala om objektiv kvalitet. Man är överens om att överskridande, ifrågasättande, fördjupning och kritisk granskning av kulturella, sociala och politiska yttringar är kvalitetskriterier.” Men det som borde bli tydligare blir bara luddigare om det ska luta sig mot formuleringar som ”allmänt accepterade” eller ”man är överens”. Vem är överens? Vem är tillfrågad? Frågan om objektiv kvalitet är fortfarande obesvarad. Det spelar ingen roll om jag tycker att den politiska trenden inom vår tids konst är någonting sympatiskt. Det blir i alla fall inget som konsten kommer att syssla med för evigt. Därmed så kommer det politiska inslaget inte heller att alltid uppfattas som en kvalitet. Jag har varit med om det förr. Konsten är en modebransch och kräver därmed förändring då och då även om det går ut över goda och sympatiska idéer. Lars Vilks är en rätt bra termometer i konstvärldens arsle. Men när temperaturen nu verkar gå ner lite så uppfattar han inte detta utan framhärdar i att den trend som råder för närvarande ska fortsätta i all evighet. ”Sannolikt kommer detta att bestå.” Därmed har Vilks gjort sig till ett slags omvänd kulturkonservativ. Hans konservatism riktar sig inte bakåt utan framåt i tiden. Själv tycker jag att det finns en del tecken på att den konsthistoriska epoken ”den internationella samtidskonsten” verkar gå mot sitt slut. Inga av dagens museiintendenter och medvetna gallerister tycker att det känns jättekul att arrangera ytterligare en utställning med feministisk konst. ”Sympatiskt men tråkigt”, blir nog omdömet. Det kan mycket väl bli en backlash inom konsten såväl som i det övriga samhället. Skulle konsten stå helt opåverkad inför den starka konservatism som håller på att växa sig stark på alla möjliga fronter? Knappast. Peter Ekström

Kommentarer till Bruno, jag och brandmännen av Rikard Åslund

Rikard Åslund — Tue, 14 Feb 2012 06:55:50 +0000

Tack Peter för mycket intressant läsning! Minns själv hur dessa tavlor också betraktades som mycket stark markör av social klass.

Kommentarer till En ny konsthistoria – det poetiska skapandets historia? av Peter Ekström

Peter Ekström — Sun, 12 Feb 2012 16:52:17 +0000

Eva Barnekow har gjort ett kort inlägg i denna diskussion. Det är publicerat under vinjetten Debatt.

Kommentarer till En ny konsthistoria – det poetiska skapandets historia? av Del 1407: Samtidskonsten, konsten och allt annat at Vilks.net

Del 1407: Samtidskonsten, konsten och allt annat at Vilks.net — Wed, 08 Feb 2012 21:44:13 +0000

[...] långa debatten med Peter Ekström på Kulturdelen fortsätter. Ekström har sagt att han är intresserad av att ordna en offentlig diskussion och det [...]

Kommentarer till En ny konsthistoria – det poetiska skapandets historia? av Peter Ekström

Peter Ekström — Sun, 05 Feb 2012 19:42:38 +0000

Konsthistoria och konstteori
Lars Vilks har skrivit två inlägg i vår diskussion om konstteori och konsthistoria, inlägg 1398 och 1400 på bloggen http://www.vilks.net, och Berthel Martinsson har skrivit ett inlägg som kommentar till min text om det poetiska skapandets historia. Jag ska här försöka svara dem.
I sitt inlägg 1398 Återigen konstdebatt ger Lars Vilks en historieskrivning som liknar min:
”Det ständiga misslyckandet med att bestämma konsten genom beskrivningar av diverse egenskaper och tillstånd ledde till att konstteoretikerna på 1960-talet började inse att det kanske inte existerar några sådana gemensamma nämnare. Detta ledde fram till den institutionella teorin.”
Skillnaden är att jag uppfattar ”misslyckandet” som enbart konstbranschens. Det är branschen, marknaden, konstvärlden som tycker att det är besvärligt med en konstteori där högt och lågt inte går att urskilja och där deras värderingar inte får teoretisk bekräftelse.
Lars Vilks anser att diskussionen innan den institutionella teorin etableras, ledde till alltför generella påståenden.
Tja, det mest generella av alla påståenden i detta sammanhang tror jag nog att vi båda ändå står bakom: ”Allt kan vara konst.”
Vilks kan acceptera detta påstående genom att använda konstvärlden som filter. Ingenting är på förhand uteslutet att accepteras som konst av konstvärlden. Därmed så faller hans kritik att den språkliga konstteori som jag har skissat skulle vara för generell.
I samma inlägg gör Lars Vilks en olycklig glidning. De kriterier som han tidigare använt för att beskriva vår tids konstepok, samtidskonsten – ”komplexitet, överskridande och diskursformulering” – får nu beskriva konsten i allmänhet. Konsekvensen av det blir att konstvärldens möjligheter att bestämma fritt om vad som är konst begränsas.
Han är också svajig när det gäller frågan om kvalitet. Den språkliga konstteorin tar egentligen inte ställning till kvalitet. Kvalitet är en subjektiv bedömning. I den mån kvalitet kan hävdas i något sammanhang så beror det på att tillräckligt många tycker lika. Objektiv kvalitet existerar inte. Detta kan man tycka är en brist hos den språkliga konstteorin.
En av de viktiga sakerna med Lars Vilks bok Art var att han där försökte diskutera just kvalitet och introducera ett kvalitetsbegrepp i den institutionella konstteorin. Resonemanget går ut på att kvalitet är det som konstvärlden bestämmer. Detta är en relativistisk syn på kvalitet – en logisk följd av tanken att konst är en social konstruktion. Men sedan överraskar han och skriver plötsligt att det finns objektiv kvalitet. Det går inte riktigt ihop. Hur ska han ha det?
I Art så utgår Vilks från George Dickies reviderade version av den institutionella konstteorin. Vilks verkar ansluta sig till denna i det mesta.
Dickies beskrivning av konstvärlden har demokratiserats med tiden. I hans senare versioner består konstvärlden av i princip alla som har hört talas om konst eller hållit i en färgkrita. Denna vida definition är kanske sympatisk men ganska ointressant. Själva poängen med konstvärlden försvinner om alla ingår i den. Om det är så kan man verkligen undra om det är någon väsentlig skillnad mellan den institutionella konstteorin och den språkliga konstteorin. Lars Vilks har dragit konsekvenserna av detta problem men utan att tydligt påpeka det. Han har formulerat sig på olika sätt. I sitt blogginlägg 1398 skriver han så här:
”Det som gäller i konstvärlden kommer, totalt sett, från en avancerad minoritet med definitionsrätt. Detta är inte särskilt märkligt, samtidskonstens komplexitet, överskridande och diskursformulering lämpar sig inte för den generella konstvärld som innefattar allmänheten.”
Detta är en tydlig beskrivning av en elit och det är en sådan som måste finnas för att ge den institutionella konstteorin någon tyngd.
När Vilks beskrivning av konst i allmänhet och samtidskonsten i synnerhet glider samman så visar det hur han biter sig fast i det som råkar dominera i nuet. ”Den internationella samtidskonsten är det som gäller.”
Ja, det gör den väl just nu. Men för all framtid? Knappast. Är det då inte dumt med en teoriskrivning som inte håller för förändring?
Samtidigt som Vilks skriver att ”överskridande” är ett nyckelord inom både konst och samtidskonst så menar han att ”cross-overs” inte är något att räkna med. Han har fel. Konsten vidgar idag sitt område. Och det är framför allt konstnärerna själva som är drivkraften i denna expansion. Gränsområdena mellan den traditionella bildkonsten och litteraturen, teatern, journalistiken, filmen, musiken och så vidare, blir allt tätare befolkade. Inte minst Lars Vilks är genom sin praktik som konstnär en del av detta. Att upprätthålla gränser mellan olika konstformer eller genrer blir alltmer meningslöst. Till exempel finns idag ingen gräns mellan fotografi och konst, vilket det fanns förr. Kan en sådan förändring backas? Nej.
Vi står inför en konst som kan vara allt. Alltså behöver vi en konsthistoria som kan omfatta mycket mer än hittills.
I blogginlägg 1400 Postkolonial konsthistoria tillför inte Lars Vilks så mycket nytt till diskussionen. Han återkommer med slängar mot definitionen av konst som bild och form – men det har ju inget med den språkliga konstteorin att göra. Och han ondgör sig återigen över att allt blir så stort och ohanterligt om man tänker större. Tacka fan för det. Den språkliga konstteorin och förslaget att ersätta konsthistoria med det poetiska skapandets historia är långt ifrån problemfria. Men nuvarande ordning är inget bra alternativ.
Vilks är också kritisk mot mitt påstående att feminismen är en av de krafter som får den traditionella konsthistorieskrivningen att knaka i fogarna. Han skriver:
”Jag tror inte alls på dessa skäl. Feminismen är lojal med den konsthistoriska grundstrukturen. Vad man önskar är att få plats för kvinnliga konstnärer och att möjliggöra feministiska läsningar av konsthistorien. Annars finns det inget att erövra, konsthistoria är attraktivt.”
Det är möjligt att det finns vissa feminister som skulle nöja sig med detta. Men inom delar av den feministiska konstdiskussionen finns en betydligt mer genomgripande och radikal agenda. Därtill har de feministiska anspråken på en reviderad konsthistoria öppnat för en mängd frågor. En lång rad uteslutna grupper och företeelser har precis lika rimliga anspråk på ”att få vara med”. Det går inte att öppna dörren för de västerländska kvinnorna bara för att sedan stänga den bakom ryggen på dem.
Berthel Martinsson har reagerat på att jag nämnde den situationistiska rörelsen i min kritik av den traditionella konsthistorieskrivningen. Mitt omnämnande var bara ett av flera möjliga exempel på alternativa sätt att se på konst och på mänskligt skapande. Jag har inga särskilda sympatier eller antipatier för situationismen.
I sin avslutning skriver Berthel Martinsson:
”Vi har ett förflutet som är en samtid därför att hela det förflutna har gjorts tillgängligt för samtiden som ett gigantiskt förråd att välja fritt ur, utan att vi behöver engagera oss i det valdas barlast, dess myter. Allt är lika samtida. Ingen stil är mer samtida eller progressiv än någon annan.”
Där känns det som om vi är ganska överens. En liknande tanke uttrycks också av Dan Karlholm, professor i konstvetenskap, i en DN-artikel (071209). Han skriver:
”Om vad som helst i vår tid (efter Duchamp) kan vara eller bli konst, så kan väl också all historisk konst vara ’samtidskonst’? Det skulle förstås kräva att vi försökte återförankra denna problematiska beteckning historiskt. Låt oss pröva tanken att förstå samtidskonst som aktualiserad konst.”
Peter Ekström

Kommentarer till Världens undergång av Arne Strand.

Arne Strand. — Fri, 03 Feb 2012 11:22:20 +0000

MMM – Vi får väl se om jag får rätt.

Men all information i de Politiska media pekar onekligen på både ett Storkrig,
och en åtföljande Världsekonomisk katastrof.

Detta är då förspelet till 3e Världskriget och Apokalypsens 2a Ryttare ,
med en skillnad mellan de båda Hästarna – Den Vita och Den Röda –
på uppskattningsvis 3-5 år

Vad nu gäller 3e Världskriget jag ordat om ovan,
för att slippa skriva samma sak jag gjort i en annan debatt,
så länkar jag mina utsagor hit.

Läs dock alla kommentarer i länken (ett Tiotal) för en Full förståelse.

http://debatt.passagen.se/show.fcgi?category=3500000000000012&conference=10400000000000023&posting=19500000005921046

Arne Strand.

[Svara på kommentaren]