Knut Lindelöf

Warne förlag, 199 sidor, Utkommen

- – -

Fotoboken Ett liv, en tid. Åren 1884-1973 genom kameraögat är värd sina läsare.
Titeln är missvisande. Fotografen, Percy Lundwall, fick sin första kamera först 1897; tretton år fyllda. Korrekturet har släppt igenom påfallande många irriterande fel. Därmed är de kritiska anmärkningarna gjorda.

Författaren Knut Lindelöf har gått igenom sin morfars 10 000 noga arkiverade fotografier till och ställt samman dem till en berättelse om mer än ett liv: barnbarnet Lindelöf ledsagar läsaren med citat ur de dagböcker hans morfar tillsammans med fotografiskatten efterlämnat och egna kommentarer utifrån dem.

Den texten knyter som den röda tråden samman de foton som samlats mellan pärmarna och vidgar så kameralinsens perspektiv. Genom de sparsamma utblickar från familjeliv och arbetsliv som Lindelöf gör blir boken också delvis en samtidskrönika över ett samhälle statt i snabb förändring. Den sätter dock punkt före rekordårens 50-tal och det 60-tal som blir Percy Lundwalls sista hela årtionde. Från de årtiondena finns inte heller några fotografier medtagna. De ögonblick som redovisas är i huvudsak från ett gammalt Sverige.
Knut Lindelöf är en bra berättare, vet att låta morfars ord ta plats, och Percy Lundwall var en duktig fotograf. Den tid som var hans fångade han i åtskilliga ännu fängslande fotografier: läsaren fastnar lätt vid de avbildade personerna, händelserna och utsikterna.

- – -
Anders Davidson

Lena Ståhl, foto: Elin Lundström

Wadköpings senaste tillskott heter Skapat av Ståhl – Made by Steel, butik och ateljé, och där säljer Lena Ståhl sitt hantverk och sin konst. Kulturdelen gjorde ett besök.

Hur hamnade du ute i Wadköping?

- Jag fick ett tips förra året av en bekant att lokalen skulle komma till att bli ledig i maj 2013 och det var en del av mina bekanta som tyckte att det skulle passa mig att finnas med mitt hantverk och min konst nere i Wadköping. Jag anmälde mitt intresse i november förra året och beskrev min vision, men hörde inget om lokalen förrän jag fick ett samtal i slutet av april där det meddelades att man väldigt gärna ville att jag skulle flytta in och det snarast. Det visade sig att omstruktureringar bland personalen hade gjort att arbetet med ny hyresgäst hamnat i skymundan och på grund av det så blev det väldigt kort varsel. Jag hade precis börjat bli nyfiken på vem som faktiskt fick i lokalen då jag fick samtalet av vikarierande platschef Lotta Lindner Aaltonen och det är väl kanske bara jag som är galen nog att med så kort varsel ge sig på en sådan här sak. Det var bara att börja direkt att bygga inredning och försöka bygga upp ett litet sortiment. Och Lotta har varit så proffsig och snabb att lösa allt som behövts lösas och verkligen sett till att få saker och ting att fungera!

Nu har du lite smygöppet, men när är det officiell butikspremiär?

- Butiken är redan öppen onsdag – söndag och jag försöker kombinera att ha öppet och samtidigt jobba med utformandet av butik och ateljé/verkstad. Jag hade min första öppna helvecka förra veckan och försöker arbeta med att fylla upp butiken. En del av det jag arbetar med går ju inte att tillverka i lokalen och det gör att jag just nu och under uppbyggnaden inte har öppet de sju dagar i veckan man annars räknas med att ha högsäsong. Ett lite mer ”officiellt” öppningsdatum med en liten inflyttningsfest har jag dock sagt att jag ska ha men det datumet är inte satt än.

Jag ser att du redan har blommor i olika former av metall, kuddar, smycken och måleri på plats. Vad kommer du att sälja i butiken? 

- Allt mitt skapande kommer att få en plats i butiken, i det stora och det lilla. Allt från bildskapande till mitt metallhantverk, textila arbeten och det skulpturala. Unika alster och de som är skapade i serie. I och med att jag arbetar i många tekniker och i många material och eftersom mina figurer och idéer byter skepnad helt plötsligt till ett annat medium så ligger väl den största utmaningen för mig att begränsa mig. Det är en hantverkarhand som brottas med ett konstnärshjärta och inget av dem får direkt mandat, även om hantverket syns mest då och är mest ”lättillgängligt”, det tar ju betydligt mer tid för mig att uttrycka eller förmedla något via konsten. Men jag brukar smyga in mina budskap i mitt hantverk, det är lite av en hobby jag har. En del uppmärksammar det, en del går det helt förbi och det passar mig fint!

Kommer du att ha ateljé här också och hantverka på plats?

- Ja, jag kommer finnas på plats och arbeta i lokalen med allt jag kan arbeta med här och just nu försöker jag utforma en verkstad, en ateljé, och det kommer att ta lite tid att få det att funka problemfritt men jag är å andra sidan väldigt bra på att ”koka soppa på en spik”, det är liksom ”jag”.

Vilka är dina mest populära alster?

- De mest uppskattade hantverken jag gör är nog mina ”Blommor av Ståhl” och Garden Gnome 2.0, på andra plats kommer nog mina screentryck och mina kattlika akvareller. Det är svårt att göra en bild av vad som är mest populärt, det är ganska olika bland olika människor.

Här i butiken ser jag en del djurmotiv på både tyg och i olika ”hårda” material, och jag vet att du har ett brinnande engagemang för djur – berätta om dina välgörenhetsprojekt!

- Djur och natur har alltid legat mig väldigt varmt om hjärtat och idén med att göra något för en organisation som värnar om just detta kom faktiskt under en period för ett år sedan då jag var sjuk och inte orkade göra mycket alls, det blev mycket tid att bara ligga och vila med internet till sällskap. Jag ville göra något, men hamnade i återvändsgränden att utan pengar så kan man inte hjälpa till. Då föddes tanken att jag faktiskt KAN göra något – jag kan skapa och i och med de sociala medierna så kan jag försöka nå ut, även från min skogsstuga och sjuksäng. Kroppen strejkade något enormt men envis som jag är så hade jag snart sittande och liggande skapat lite olika ”artiklar”. Det var två olika nyckelringar jag gjöt och monterade, magneter och en handtryckt t-shirt som jag sedan sålde och skänkte sedan en del av det sålda till WSPA och deras projekt för djurens välfärd och specifikt så riktade jag det första projektet till arbete för/mot dans- och kampbjörnar med meddelandet ”No Show”. Det var enormt givande att inspireras och motiveras på det sättet och få det att faktiskt ge något i kombination med mitt skapande.

Är det något du kommer att fortsätta med?

- Även om det just nu är otroligt mycket att göra så kommer jag fortsätta att ha utvalt hantverk och konst i butiken märkta med ”Crafts for Good” och ”Art for Good” och jag kommer att välja ut olika projekt för djur och natur som del av dessa sålda artiklar går till.

Skapar du bara efter eget huvud, eller kan kunden komma med önskemål?

- Mesta delen av det jag gör kommer ju ur egen skalle men jag tycker som omväxling att det är både kul och utmanande med beställningar och önskemål och jag har gjort en hel del akvareller och även metallkonsthantverk på beställning. Det är även inspirerande med de dialoger och tankar som besökarna i butiken har, de är väldigt inspirerande ibland och de samtalen kan helt plötsligt kan leda till: ”Kan du göra en sådan?” och mitt svar brukar oftast bli ”Ja” med tillägget att man i vissa fall kan få ha lite tålamod och ge mig lite tid att klura på det. Jag upptäcker ofta att beställningsarbete utvecklar en delar av mig och mitt skapande jag annars inte kommer åt. Det är lättare att inte ta sig tiden och vika undan för en krånglig och tidskrävande uppgift när ingen förväntar sig att få den levererad. Att ha ansvaret på sig att ”lösa det” och samtidigt göra det med min prägel pushar mig till utveckling.

Så man skall inte vara rädd att fråga, med andra ord?

- Jag brukar säga att de nyfikna och frågvisa belönas och det var faktiskt inne en sådan besökare häromdagen som ville ha en akvarell av sin katt i min stil, något som faktiskt hänt förut och denne kund hade ju ingen aning om det.

Lena Ståhls butik ligger på ”torget” i Wadköping, i närheten av caféet och Kronbloms kök. Eftersom öppettiderna ännu inte är helt permanentade kan det vara värt att höra av sig först om man åker långväga. Lenas e-postadress är leenasteel@hotmail.com och hennes webbsida finns här: Made By Steel Där finns även bilder på bland annat blommorna [bild], Garden Gnome 2.0 [bild] och smycken [bild].

—

Åsa Jonsén är en del av Kulturdelens redaktion

Alla foton: Elin Lundström

Sego y Ovbal

Roadsworth

Carlos skrattar gott när jag berättar att jag stavade hans namn fel några gånger i min artikel i magasinet om Open Art i Örebro.

”Bo, du är inte ensam om det. En gång var det en skribent som upprepade gånger skrev Sego y Olvbal.”

Hans alias är alltså Sego y Ovbal. För övrigt är han mycket nöjd med sin målning vid Änggatan och vistelsen i Örebro. ”Det är en av mina bättre målningar” konstaterar han milt leende.

Roa målade stort och snabbt på Kulturhusets baksida. Dessutom tycktes han vara en mästare på att sköta skyliften. Ryktet om hans målning i Örebro sprids redan i Sverige och runt om i Europa.

Roadsworth

Gubbarna på fiket vid Willys trodde i början av arbetet att Roadsworths målning var kommunens försök att skrämma bort fåglar från Stortorget. Hans fiskar på Köpmangatans gågata blev fina.

Roa, Roadsworth, Sego y Ovbal och Clemens Behr är alla begåvade gatukonstnärer, några med stjärnstatus. Det är få världsstäder förunnat att samtidigt ha deras verk.

Jag känner mig glad och stolt över att vi har det i Örebro.

—
Text och bild: Bo Helgesson

Roa

Betyg:

 — — —

Det mest fascinerande med den här filmen är att den bygger på verkliga händelser. Vilket innebär att Paris Hilton faktiskt kanske förvarat sin husnyckel under mattan och att Orlando Bloom åker hemifrån och lämnar pooldörren olåst.

”The Bling Ring” baseras på en serie grova stölder genomförda av ett gäng ungdomar i Los Angeles under åren 2008 – 2009. Via sociala medier höll de koll på när olika kändisar inte var i stan, googlade fram deras adresser, åkte dit och stal märkesprylar; kläder, smycken, skor, handväskor, klockor och så vidare. Det sammanlagda värdet för stöldgodset uppgick slutligen till flera miljoner dollar. Motivet tycks inte ha varit annat än en vilja att äga dessa saker; iklä sig snygga kläder och skor, gå ut på de ”coolaste” klubbarna och parta, samt sprida pengar omkring sig och snorta kokain. Förövarna var i de övre tonåren och de kändisar som rånades var deras idoler, exempelvis då Paris Hilton, Orlando Bloom, Miranda Kerr, Rachel Bilsson, Adriana Patridge och Lindsay Lohan. Manuset bygger på en tidningsartikel om händelsen publicerad 2010 i Vanity Fair. Skribenten hette Nancy Jo Sales och artikeln ”The suspects wore Loubotains”.

Detta är en väldigt fascinerande historia, framförallt som sagt att det faktiskt var möjligt för de här ungdomarna att genomföra detta (för baserat på den bild som ges i filmen är det knappast den amerikanska intelligensreserven vi har att göra med här). Dock blir det en ganska tråkig film. Sammanfattningsvis är filmen en uppsättning snabbt skiftande klipp där ungdomarna dricker drinkar, fotar sig själv, dansar, knarkar och solar. Detta varvas med en oändlig sekvens där de säger typ ;”Let’s go to Paris’s” och sen springer runt i olika ”walk in closets” fulla med skor, väskor, kläder eller vad det nu kan vara och säger ”Oh my god”, ”Wow” och så vidare. Någon öppnar ett skåp och hittar något ännu mer fantastiskt. Det haglar också utrop av diverse högklassiga märken (”Oh my god, it’s Chanel”). Sen åker de vidare till någon fest, iklädda dessa stulna dyrgripar utan att skämmas det minsta och skryter glatt om att de varit hemma hos Rachel Bilson.

Riktigt vad Sofia Coppolas vision är med den här filmen går i alla fall mig förbi. Visst framstår det som att klippens ökande hastighet med dunkande musik, knark och slow motion dans vill förmedla en ”spiral ner i fördärvet” och hur domedagen rycker allt närmare och så vidare… men det är ändå lite luddigt. Jag tror att hon vill berätta något om att vara ung i dag. Vad den kändis- och statushets ungdomar lever i kan resultera i. Ähum…att extremt rika kändisar blir rånade på sina dyra skor…av ungdomar som framförallt framstår som verklighetsfrånvända och ganska korkade. Det finns liksom ingen att tycka synd om eller sympatisera med i den här filmen. Det är klart att det inte är ok att råna Paris Hilton bara för att hon är rik. Hennes saker är hennes saker. Men det är inte synd om henne. Hon kan köpa nya skor. (Och hon har uppenbarligen många). Det är inte synd om ungdomarna. Stjäl man väldigt dyra saker på ett ganska klumpigt sätt och skryter om det, ja då kommer man förmodligen att hamna i fängelse.

Det som dock framstår som skrämmande är att det här gänget inte är ute efter att prestera någonting för att uppnå den livsstil de så högt eftersträvar. Visst nämns en del auditions och provspelningar, men det handlar inte om att få leva ut en passion för modeskapande eller skådespeleri. Det handlar om att vara snygg, få gå på de trendigaste klubbarna, att vara känd och rik. Vad som gör att du är känd och rik är mindre viktigt.

Det finns dock ljusglimtar med den här filmen och det är bland annat skådespelarprestationerna. Emma Watson gör en fantastisk skildring av vad som framstår som en fruktansvärt obehaglig ung kvinna, det är en fröjd att skåda. När jag sedan läser i artikeln från Vanity Fair att flera av Watsons repliker bygger på sanna uttalanden från en av de inblandade känns det helt bisarrt, jag som trodde att hon skapade en tydlig parodi genom att överdriva. Men dessa människor finns alltså helt på riktigt och att övriga skådespelare i ”The Bling Ring” är relativt okända ungdomar är ett väldigt smart drag av Coppola. Det ger nämligen filmen en nästintill dokumentär känsla som den vinner på.

Det finns en idé om en ”anti-hjälte” tror jag och det är Marc, den enda manliga medlemmen av ”The Bling Ring” (spelad av Israel Boussard). Det är han som bekänner alltihop och också han som oftast muttrar ”Let’s get out of here” i de olika kändisarnas hus. Vinkeln är att han luras in i detta av ”ledaren” för ringen, i filmen kallad Rebecca (spelad av Katie Chang). Han ”älskar henne, nästan som en syster” och det som görs av kärlek är förstås lättare att förlåta. Och visst är Marc lite lättare att fördra än dom andra. Lite synd om honom är det när han i orangedräkt och ledsna ögon bussas in i fängelset. Han som bara ville ha vänner.

Det finns också ett par ganska roliga sekvenser i filmen.  Det blir extra roligt av att Coppola kan göra den här filmen utan att överdriva karaktärerna eller händelserna och ändå blir det komiskt. Exempelvis tillhör Watsons karaktärs familj religionen ”the Secret” (typ tänk på någonting positivt du vill ska hända så händer det. Mycket praktiskt.). Skildringen av denna behöver inte parodieras på något sätt för att biosalongen ska fyllas med fnitter. Detsamma gäller flera av huvudpersonernas uttalanden efter att de gripits av polisen.

Men att jag en stund får fnittra åt hur knäppa folk är i Hollywood är inte skäl nog till att filmatisera den här händelsen. För det blir som sagt ganska trist. Avsaknad av sympati med både offer och förövare resulterar i att engagemanget i filmen blir mycket svalt. Det kanske går hem bättre hos en publik som är inne i ”den där svängen” och tycker det är väldigt viktigt med märkeskläder, väskor och skor. Då kanske fascinationen och förståelsen blir större. Själv tycker jag att historien känns ganska ointressant. Men så uppgår också mitt sko-konto till ett par gympaskor och ett par trasiga sandaler.

 — — —

Malin Nilsson

”Som vi alla vet har detta projekt inneburit att befolkningen fråntagits den jord där de odlar mat för eget bruk. Lokalbefolkningen vet om att vi besöker er. De förväntar sig att vi har med oss ett svar hem till Moçambique”, sa Eugnélio Pedro Buquine från UNAC vid mötet med Västerås stift den 12 oktober 2012. Men ännu åtta månader efter detta möte väntar de moçambikiska bönderna på svar på sina frågor till stiftet.

Trots att kritiken mot trädplanteringsprojektet varit känd i flera år och finns belagd i flera rapporter kunde inte Västerås stift ge några besked när det gällde den moçambikiska delegationens krav. Kraven handlade om dokumentation över marktillgångarna, dokumentation över trädplanteringsprojektets miljöpåverkan samt kompensation till bönder som förlorat tillgång till sin mark på ett olagligt sätt till följd av projektet. Det enda besked som kom var att stiftsjägmästaren, som sitter i investeringsfondens styrelse, skulle ta upp frågorna vid nästa styrelsemöte i mitten av november, och sedan återkomma till UNAC. Men ännu efter åtta månader, i juni 2013, har det inte kommit några besked.

Häromveckan intervjuades den förre biskopen i Västerås stift, Claes-Bertil Ytterberg, inför sin 70-årsdag, i Vestmanlands Läns Tidning. Men jubilaren fick naturligtvis inga frågor om kyrkans kritiserade satsning i södra Afrika. Ytterberg var med och startade trädplanteringsprojektet och var tidigare ordförande i investeringsfonden, Global Solidarity Forest Fund, som finansierar projektet. Det faktum att det råder matbrist i Niassa verkar inte vara något som håller den förre biskopen vaken om nätterna. I en artikel i Kyrkans Tidning från förra året menade Ytterberg att det inte finns något oetiskt med projektet och att det enda han ångrar är att avkastningen inte blivit högre.

Landgrabbing, eller markrofferi på svenska, är ingen ny företeelse, men har ökat kraftigt på senare år. Flera faktorer driver på utvecklingen. Dels har priserna på energi och råvaror ökat. Dels har den finansiella krisen medfört att jordbruksmark ses som en mer attraktiv och stabil investering. Dessutom har klimatförändringarna, med översvämningar och torka som följd, bidragit till att konkurrensen om den odlingsbara marken hårdnat.

De flesta fall av landgrabbing äger rum i länder som redan har en osäker livsmedelsförsörjning. Majoriteten av fallen förekommer i Afrika söder om Sahara. De utländska investerarna menar ofta att de skapar arbetstillfällen och bidrar till utveckling, men många gånger får det negativa effekter för lokalbefolkningen som förlorar tillgång till odlingsbar mark.

På sistone har det talats en hel del om en positiv ekonomisk utveckling i vissa afrikanska länder. Senast i maj månad när politiker och företagsledare från hela världen samlades på World Economic Forum i Kapstaden. Det är sant att medan ekonomierna går bakåt i Europa och USA så går de framåt i vissa delar av Afrika. Men den avgörande frågan är om den här utvecklingen ska komma afrikanerna till del, eller om den leder till ännu en kapplöpning om Afrikas rikedomar.

Den exploatering av naturresurser och människor som hotar att följa i spåren av en sådan kapplöpning kräver global mobilisering och organisering av gräsrötter och folkrörelser. Ett sådant exempel finns just nu där 23 moçambikiska, 43 brasilianska och 72 japanska organisationer har gått samman och skrivit ett öppet brev där de protesterar mot planerade markinvesteringar i det som kallas Nacalakorridoren i Moçambique.

Mötet i Västerås i höstas avslutades med att stiftet bjöd på lunch. När stiftsdirektor Britas Lennart Eriksson frågade hur många som ville ha mat svarade Eugnélio Pedro Buquine från UNAC att det var många som var hungriga i Niassa-regionen.

Åtta månader efter mötet i Västerås är de moçambikiska bönderna fortfarande hungriga och har ännu inte fått några svar på sina frågor. Det är hög tid att Västerås stift och andra investerare tar sitt ansvar och rättar till de fel som har begåtts. Även den svenska regeringen bör agera och göra en översyn av vilka effekter skogsprojekt, som främjas av det svenska biståndet, kan få för lokalbefolkningen.

För oss gräsrötter gäller det att, i solidaritet med lokalbefolkningen i Niassa, följa frågan noggrant och ta varje tillfälle i akt att kräva att investerarna i fonden agerar.

- – -

Magnus Gustafson, styrelseledamot Örebro Afrikagrupp

Fakta UNAC

UNAC organiserar drygt 86 000 småbönder i Moçambique. De ger bland annat ut en informationsbulletin, har ett agroforestryprojekt och arbetar med lobby och informationsarbete. UNAC har publicerat två studier om landgrabbing. UNAC är partnerorganisation till Afrikagrupperna.

 

Fakta Global Solidarity Forest Fund

Fonden grundades 2006 av Västerås stift och Opplysningsvesenets fond, en statlig fond som förvaltar Norska kyrkans tillgångar. Syftet är att investera i skogsplantering och bidra till hållbar utveckling och samtidigt förvalta kapitalet på ett etiskt försvarbart sätt. Det totala kapitalet i fonden är 100 miljoner US Dollar. Bakom GSFF står flera investerare från flera olika länder. Den holländska pensionsfonden Stichting Pensioensfonds ABP har satsat mer än hälften av pengarna. GSFF har fyra dotterbolag, varav Chikweti Forests är det största. Det ska plantera skog i Niassa i Moçambique. Fondens lokala samarbetspartner är Anglikanska kyrkans stift i Niassa, som även äger en liten del i fonden.

Källa: Fian Internationals rapport “The Human rights impacts of tree plantations in Niassa

]]> http://www.kulturdelen.com/2013/06/16/mocambikiska-bonder-vantar-pa-svar-fran-vasteras-stift/feed/ 0 http://www.kulturdelen.com/2013/06/12/cd-before-heaven-before-earth-av-soren-nils-eichberg/ http://www.kulturdelen.com/2013/06/12/cd-before-heaven-before-earth-av-soren-nils-eichberg/#comments Wed, 12 Jun 2013 20:24:05 +0000 Sten Wistrand http://www.kulturdelen.com/?p=17450 Søren Nils Eichberg: Before Heaven, Before Earth (Symphonies 1 & 2) (Dacapo/Naxos). Speltid: 57´50.

Danish National Symphony Orchestra, Christoph Poppen (dirigent)

Betyg:

-

 ”Min generation tonsättare brinner för att kommunicera med publiken, och vi är inte ute efter att undervisa folk. Vi vill bara göra bra musik, där lyssnarna inte behöver hålla för öronen.” Så säger tysk-danske Søren Nils Eichberg, född 1973 i Stuttgart, uppvuxen och utbildad i Danmark, nu verksam i Berlin. Men tro inte att han bjuder på lättsmält örongodis. Förvänta er inga insmickrande och smeksamma melodier när han sätter orkestermaskinen i rörelse. I stället blir det mycket slagverk och tuffa rytmer, rått bleckblås och tungt molande stråkar. Men också vilsamma andningspauser och sprödare klanger.

Ska man blicka bakåt är det verk som Stravinskys Våroffer, Mosolovs Järnverket och Holsts Planeterna (speciellt Mars) som gör sig påminda. Det är omtumlande musik med ett starkt tilltal, musik att ryckas med av. Lyssna bara på tredje satsen i första symfonin med dess drivande pukor och våldsamma virveltrumma! Symfonins underrubrik, ”Stürzten Wir uns ins Feuer” (Kastade vi oss in i elden), är ett citat ur José Saramagos Evangeliet enligt Jesus Kristus och syftar på människans kollektiva självdestruktivitet. Så är också symfonin ett slags musikalisk undergångsvision med mullrande och maktfullkomliga marscher och ibland bedövande brutal energiutveckling. Och samtidigt är det hela hur snyggt och häftigt som helst.

Den andra symfonins titel, ”Before Heaven, Before Earth”, är hämtad från den kinesiske vishetsläraren Lao Zis skrift Daodejing (Tao te Ching). Där beskrivs tiden ”före himlen, före jorden” som en oföränderlig formlös tomhet och klanglös stillhet. Riktigt så känns nu inte Eichbergs musik; här finns såväl struktur som utveckling. Efter inledningens kosmiska urkaos infinner sig en stillhet, men det är en stillhet hotad av en nervös oro som om något håller på att födas i det fördolda.

Søren Nils Eichberg vet hur man hanterar en stor orkester och hur man sätter våldsamma krafter i rörelse. Danish National Symphony Orchestra (även känd som Danska Radions Symfoniorkester) under Christoph Poppen spelar så det glöder, och även Dacapos ljudtekniker är att gratulera till ett strålande jobb.

Eichberg går på knockout. Och nog blir man golvad – men på ett upplyftande sätt. Så vad ni gör, håll inte för öronen! Det här är rasande bra musik.

_____

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion

Peter Terrin

Översättning Urban Lindström

Brandgul vitterhet, 170 sidor, Utkommen

- – -

 Av vilken anledning hade han under de första dagarna fått för sig att tolka kontraktet? Vad kontraktet avser, förmanade han sig själv, står att läsa i svarta bokstäver, och inte mellan raderna.

Karsten är en tjugofemårig man som blivit utsedd till chef för ett uppdrag där han tillsammans med en grupp på fem mekaniker ska genomföra en nedmontering av AT-289, en kakelmaskin, stående i en gammal gruvanläggning i en namnlös by. Hans huvudsakliga uppdrag är att agera tolk åt sina kollegor då ett par talar flamländska och de andra nederländska, och utöver det se till att arbetet utförs i enlighet med planerna. Männen inkvarteras i byns hotell och är utöver hotellägaren och städerskan de enda levande själarna där. Dagarna har sin stilla gång och Karsten fördröjer tiden med att sitta och titta ut över dalen från läderfåtöljen på sitt kontor medan de andra jobbar med nedmonteringen. Men lugnet byts snart ut mot oro. En man vid namn Jeff, byns skrothandlare, stör Karsten med sina återkommande besök om metallskrot han ska få överta. Han insisterar på att också få köpa loss de pallar av av kakel som finns kvar i fabriken, något Karsten inte kan acceptera då det inte nämns något om det i kontraktet. Snart går också kompressorn till den pneumatiska mutterdragaren sönder, och männen måste måste skruva loss allt för hand vilket fördröjer arbetet. Och på nätterna dansar byborna en märklig dans som Karsten bevittnar från sitt rumsfönster. Hans tillvaro börjar sakteligen rämna.

Kvinnor och barn först, av den belgiske författaren Peter Terrin, är inte en bok att läsa bokstavligt utan en allegorisk sådan. Författaren ställer sig till en surrealistisk tradition där alienationen och det absurda, som det myntades av Camus, utgör tema. Visst finns här inspiration från Kafka och det är nog inte helt långsökt att dra paralleller mellan Karsten och Josef K, huvdpersonen i Processen, vars verklighet blir allt mer overklig. Terrins berättarstil är medvetet återhållsam och saklig. Man skulle nästan kunna kalla den torr. Den återspeglar den unge Karstens psykologi som helt är byråkratens. Han förlitar sig helt och hållet på det kontrakt som jobbet vilar uppå. Till en början tillåter han sig att tolka innehållet lite grand, men när saker och ting inte går vägen blir han övertygad om att det är det faktum att han inte till fullo följer kontraktet som gör att saker går snett. Kontraktet blir till en fixering och den ledstång Karsten måste hålla i för att inte falla.

Boken handlar alltså inte så mycket om handlingen, mitt referat till trots, utan om det outsagda. Maktkampen människor emellan, där den unge Karsten hela tiden måste hävda sig gentemot de äldre kollegorna, har stor betydelse Så har också vanan och minnet. Byns invånare har sedan fabriken lagt ner slutat upp med att leva. Kaklet, som Jeff vill lägga beslag på för bybornas räkning, utgör för dem ett kärt minne om bättre tider. En symbol för det förgångna som oåterkalleligt är borta. Karsten och hans mannar är de som kommer att slå spiken i kistan och brutalt ända byns historia. Tillvaron så som den en gång såg ut är borta

I berättelsen finns ett bakomliggande obehag. Terrin är mycket skicklig på att skapa mardrömslika stämningar där gränsen mellan verklighet och dröm suddas ut. Framställningen av byn och dess invånare drar tankarna till Robin Hardys film The Wicker Man (1973). Överhuvudtaget är bokens stämningsfulla scener mycket filmiska.

Kanske handlar romanen först och främst om vår ständiga vilja till att förstå och se sammanhang i allt som sker. Om så inte sker börjar vår tillvaro vackla. Peter Terrin visar på det med sin mycket fascinerande roman.

- – -

Erik Göthlin filmvetare och frilansskribent

Bildmakaren

Kristinehamns konstmuseum

2013-05-04 – 2013-09-08

- – -

På Kristinehamns museum visas i sommar en utställning med Jan Lööfs teckningar, målningar, skisser, filmer och modeller. Den är producerad av Göteborgs konstmuseum och den första i sitt slag vad gäller omfattningen av Lööfs konstnärskap. I broschyren om utställningen står att Lööf är ” Älskad av barn kultförklarad av vuxna” vilket stämmer väl in. När jag var där bestod besökarna av både och– vuxna och barn som alla hade sina egna upplevelser och minnen av det utställda. För mig blev besöket en riktig nostalgitripp, och det var nära att jag och mina vänner slog oss ner i skrotverkstaden – där barnen höll till – och började tillverka saker av färg, papper och skrot.

Utställningen ger en samlad bild av Lööf som en av landets främsta tecknare och illustratörer. Här finns både bilder, filmvisning, quiz, sagoläsning och skrotverkstad. Det gav tillfällen till många igenkännande och glädjande utrop, såsom när vi återsåg Felix (1967-73), Skrotnisse och hans vänner (1978-85) och filmen Tårtan (1972) som blev närmast kultförklarad på sin tid.

Lööfs bildvärld är detaljrik, full av både fantasi och realism, där teknik och uppfinningsrikedom ofta avbildas. Det dras paralleller till andra delar av verkligheten och ofta känner man igen människor från historiens gång. Kanske bör jag här skriva män från historiens gång, för det är allmänt känt att Lööfs bildvärld befolkas av män och knappast alls av kvinnor. Varför det är så vet nog bara konstnären själv, och jag tänker inte här gå in i den diskussionen. Jag nöjer mig med att nämna det, för när jag ser utställningen slår det mig vad tydligt det är. Här och var är en kvinna med, men det är inte ofta. Jag kan dock erkänna att jag saknar några av historiens kvinnor bland de avbildade männen och några teknikintresserade tjejer bland killarna och då särskilt med tanke på målgruppen, de barn som läser böckerna. Den enda bok som avviker är enligt personalen på museet Matildas katter (2008), som är en bok för små barn.

Det är lätt att bli både lycklig och nostalgisk när man går genom utställningslokalen. Det roligaste var nog att titta på avsnitt av Tårtan och minnas allt det roliga och tokiga. Där hade vi kunnat bli kvar länge. Givande att se var också de skivomslag som Lööf målat som avbildade vuxna människor i helt andra situationer, som till musik av Sumpan Swingsters. Det var mustiga och härliga bilder från bland annat stadens nattliv.

Sammanfattningsvis gav besöket mycket att minnas och en hel del skratt. Lägg sedan till den välfyllda butiken och den trevliga personalen på museet så blir bilden komplett. Sen får man svälja känslan av den manliga dominansen på bilderna, även om jag funderar över vad som hänt om man problematiserat frågan med flit. Kanske hade utställningen då blivit något annat, fått ett annat syfte och ett tydligare perspektiv, vilket kunnat fördjupa den. Jag menar på intet vis som kritik av konstnären, utan som en modern analys sedd genom nutidens ögon. Men så var nog inte alls intentionen från början, så jag nöjer mig där, även om min bedömning och mitt helhetsintryck påverkas av det.

- – -

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.

”Det är kul att vara här och spännande att ha fått möjligheten att visa upp en kultur som inte är så känd i Sverige”, säger Sego.

Många gatukonstnärer beundrar Segos eminenta teknik, bl a hans förmåga att skapa fina linjer och han använder sig av många olika munstycken, så kallade caps. Det tar många år att lära sig den här tekniken.

Sego y Ovbal, 32 år, bor i stenstaden Mexico City, men han tillbringade barndomen i det tropiska Tehuantepec, Oaxaca. Mötet med växt- och djurliv där; reptiler, insekter, fåglar och fiskar har avsatt tydliga spår i hans graffiti och övriga bildkonst.

Sego y Ovbal har sin egen stil och bildvärld. Med sina två alias vill han också visa att han arbetar i olika stilar, en detaljerad, organisk stil och Ovbal står för en abstrakt, vågliknande ”musikalisk” stil.
 På senare tid har han också målat en del människoliknande figurer uppbyggda av växter och frukter som den på en port i Lima, Peru. Påminner en del om den italienska målaren Archimboldo, 1527-1593.

 Sego har också gjort några målningar på temat rötter och där liksom tidigare kretsar motiven kring symbiosen eller samspelet mellan djur/natur och människa/natur; liv, död och pånyttfödelse.

I bostadsområdet Tejavanes i Tlanepantla, där han är bosatt, i utkanten av norra Mexico City har han fått möjlighet att måla ett flertal väggar och här talar verkligen väggarna med fantasifulla insekter och färggranna vågor.

 Sego har under de senaste åren även etablerat ett mycket spännande samarbete med Saner;  en annan av de främsta mexikanska gatukonstnärerna, med mexikanska masker som specialitet. Tillsammans
 har de gjort flera målningar bland annat en i Miami.
 För övrigt har Roa och Sego också gjort en målning tillsammans i Mexico City.

Förutom i Mexiko har Sego skapat verk i Peru, USA, Argentina Tyskland, Spanien och Frankrike. Och efter vistelsen i Örebro åker de (Sego och Kapta)  tillbaka till Mexiko för att sedan bege sig till en festival på Kreta. 

I Örebro provar Sego y Ovbal att måla en delvis ny motivvärld med djur från mexikansk folktro med rötter i den förspanska mytologin, nämligen den hårlösa mexikanska hunden, itzcuintli, som guidar de döda i dödsriket, fladdermusen som också förknippas med död, offer och pånyttfödelse samt kaninen, med anknytning till jakt, drycken pulque och som kan ses i månen.

Spännande att se hur den färdiga målningen blir.

—
Text och bild: Bo Helgesson

Kurt Atterberg

*Sara Trobäck Hesselink (violin), *Per Högberg (viola), Gothenburg Symphony Orchestra, Neeme Järvi (dirigent)

Betyg:

-

Ska man hitta musik av Kurt Atterberg på cd är det ingen större mening att botanisera bland svenska skivbolag. I stället bör man vända sig till tyska cpo. Men nu tycks även brittiska Chandos ha fått upp ögonen för svensken. Man har låtit Neeme Järvi återvända till sin gamla orkester, Göteborgssymfonikerna, för att spela in symfonierna och diverse andra orkesterverk.  Den nu aktuella skivan rymmer Symfoni nr. 4, med tillnamnet ”Sinfonia piccola” och Symfoni nr. 6, mer känd som ”dollarsymfonin”, samt Svit nr. 3 och En värmlandsrapsodi (som är en hyllning till Selma Lagerlöf).

Det var med 6:an som Atterberg 1928 fick sitt internationella genombrott. Symfonin fick första pris i en stor tävling där sådär 500 tonsättare från 26 länder kämpade om att bäst kunna komponera ett verk i Schuberts anda. Prissumman var på 10.000 dollar – en enorm summa på den tiden. Vinnaren vederfors också äran att direkt spelas in på skiva under ledning av ingen mindre än Thomas Beecham. Men har musiken motstått tidens tand? Jadå. Atterberg är kanske ingen större djuping, men han vet hur man formar en snygg symfoni med vackra melodier och elegant orkesterbehandling. Det visar han även i den mindre 4:an. Bäst är han i de långsamma och nordiskt vemodiga satserna som kan få vem som helst att känna ett styng i hjärtat medan en del av de snabba kanske mer visar snitsigt hantverkskunnande. Det gäller även Svit nr 3 och Värmlandsrapsodin, som är svåra att motstå när de odlar ett mer svårmodigt tonspråk. Men lite störande är det allt när melodin till ”Nu är det jul igen” dyker upp i den senare.

Atterberg värjde sig mot beteckningen nationalromantiker och föredrog att kalla sig nationalklassicist. Det ligger något i den distinktionen. Problemet är bara att ”nationalklassicist” idag framstår som en olycklig term då den kan föra tankarna till ett nazistiskt konstideal – vilket i fallet Atterberg framstår som extra delikat då han på 40-talet befor en del grumliga vatten.

Det är inte första gången som Örebro-bördiga Sara Trobäck Hesselink är solist i sviten för violin, viola och stråkar. Redan 1995 gjorde hon den tillsammans med Svenska Kammarorkestern under Petter Sundkvist (Naxos). Det har hänt en del sedan dess; inte minst noterar man hennes nu mycket raffinerade tonbildning. Men det är också en tolkningsfråga. Järvi lyfter fram mystiken med långsamma meditativa tempi medan Sundkvist gör en mer utåtriktad och musikantisk version.

Kurt Atterberg

Symfonierna finns sedan tidigare i en komplett inspelning med Radio-Sinfonie-Orchester Frankfurt under Ari Rasilainen (cpo). Det som först slår en när man hör Järvis symfonitolkningar är hans snabba tempi i de långsamma satserna. Men de visar sig fungera bra, och han kan suga på en melodi och få den att expandera. Rasilainen har inte riktigt samma välsmorda och välpolerade orkester till sitt förfogande, men å andra sidan är hans tolkningar lite mer utmejslade och mindre strömlinjeformade – något som blir tydligt i 4:ans andante som han ger en helt annan lyftning än Järvi. Men visst har även Järvi känsla för musikens vemod och skönhet – och understödd av Chandos klara ljud lockar han de allra vackraste klanger ur Göteborgssymfonikerna. Så nog är detta en lovande början på ett välkommet projekt.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.