— — —

Den franska journalisten Alix Delaporte är uppvuxen i ett fiskarsamhälle. Hon lämnade sitt arbete för att istället debutera med filmen Kärlek i Normandie , vars handling är förlagd till fiskeindustrin vid kusten. Det gjorde hon alldeles rätt i, vill jag med en gång säga. Hon har både skrivit manus och regisserat, och filmen är en liten pärla. Jag skulle önska att den fick lysa starkare på filmhimlen. Själv har jag aldrig hört talas om den.

Angéle är villkorligt frigiven och hennes son bor tills vidare hos hennes svärföräldrar. Hon har inte sett honom på två år, och hon vågar knappt närma sig honom av rädsla för att göra fel. Hon lever ett skakigt liv, ensam och osäker. I och med en kontaktannons träffar hon Tony, en fiskare som bor tillsammans med sin mor. Han försöker vara både sin mor och sin bror till lags, genom att finnas till hans och stötta när de sörjer fadern som drunknat ute till havs. Insprängt i dramat finns också en historia om fiskarfamiljernas arbetsvillkor och deras protester mot import och prisdumpningar.

Både Angéle och Tony döljer sina känslor och sina tillkortakommanden i tillvaron bakom en tyst mask, vilket försvårar för dem att komma nära varandra. De är så olika de kan vara; han en lite butter och rundlagd fiskare vars enda nöjet är att ta en sväng på motorcykeln, och hon en kantig och osäker kvinna som cyklar ifrån sina demoner och hemlighåller sin bakgrund in i det sista. Mot alla odds dras de till varandra och sakta men säkert fyller de upp varandras ensamhet med tillit och värme.

Filmen är lika ordknapp och sträv som sina huvudpersoner, med ett foto fyllt av hav, vågor och regnväder men också av talande blickar och försiktiga leenden. Pianomusiken stämmer väl med stämningarna, och skådespelarna klarar av balansgången mellan fåordighet och känsloutspel med fingertoppskänsla. Här vill jag särskilt omnämna Grégory Gadebois, som spelar Tony. I all sin enkelhet visar han upp ett helt register av känslor.

Kärlek i Normandie är som sagt en pärla. Den solar sig inte i glansen av tjusiga skådespelare eller snygga miljöer, utan visar på en vardaglighet fylld av arbete, längtan och vänskap som alla kan känna igen sig i. Att den dessutom slutar lyckligt gör inte saken sämre. Det är en varm film som visar en tro på kärlekens kraft genom små gester. Det enda jag tycker är tveksamt är den svenska titeln, som inte riktigt speglar den tyngd som filmen har utan mer ger associationer till något lättsammare.

— — —

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.

Överst på listan hittar vi Johan Svedjedals Spektrum 1931–1935: Den svenska drömmen (W&W). Men i det här sammanhanget skall vi kanske snarare tala om verket som Annika Lyths bok, ty det är hon som svarar för formgivningen.

När boken kom ut uttryckte vi här på Kulturdelen vår entusiasm över såväl innehållet som formen. Så här inledde Sten Wistrand sin recension:

”Redan när man ser boken fylls man av förväntan. Det är en rejäl inbunden volym som direkt signalerar medveten layout och design. Och man blir inte besviken när man börjar bläddra i den. För formgivningen svarar Annika Lyth. Det kan vara värt att lyfta fram – desto mer som förlaget inte gör det. Bokuppslagen är en läcker blandning av löptext, faktarutor, dokument och illustrationer utan att det går till överdrift och blir svåröverskådligt. Det här är gjort med klar blick och säker hand.”

Så nog är det roligt att Annika Lyth nu fått den uppmärksamhet hon så väl förtjänar!

Värmlands museum

Bakgrunden ligger i att en del av de värmländska konstnärerna sedan lång tid känt att den samtida konsten inte har haft någon plats. Värmlands museum i Karlstad har inte profilerat sig mot samtidskonsten. Kristinehamns Konstmuseum har visserligen gjort det men ligger ändå en bit från centralorten. I Arvika har den relativt alerta konsthallen lagt ner.

Några av konstnärerna, bland andra Jörgen P Karlsson, började för något år sedan driva frågan om en kommunal konsthall i Karlstad. Där skulle samtidskonsten kunna få plats. Under en tid såg det ut som om man fick visst gehör. Men idag verkar en sådan satsning vara mer avlägsen än någonsin. Dels har Karlstads kommun valt att satsa ordentligt på Lars Lerins museum som flyttas till Karlstad från Munkfors. Dels finns det en tydlig misstro mot samtidskonsten bland politiker och andra opinionsbildare.

Karlstads kommuns kulturnämnds ordförande heter Per-Inge Lidén och är miljöpartist. Han säger så här i en intervju i Värmlands Folkblad:

- Konsthallsfrågan är inte död. Men det är klart att den skjuts lite framåt.
Han beskriver själv beslutsgången när det gäller Lerin-museet i fastigheten Sandgrund som odemokratisk, kulturnämnden var över huvud taget inte inkopplad. Men han tillägger:

- Pengarna hade inte hamnat på kulturen om vi inte hade gjort det här. De kanske hade hamnat på gator eller vägar.

Den konstbudget som disponeras kulturnämnden är 1,3 miljoner kronor per år. Sandgrund har köpts och renoverats av Karlstads kommun för 28 miljoner kronor. Fastigheten hyrs ut till Lars Lerin mot 20% av inträdesintäkterna.

Kommunstyrelsens ordförande Per-Samuel Nisser, moderat, kommenterar saken så här i Nya Wermlandstidningen:

- Nu gör vi den här stora satsningen. Diskussionen om en konsthall fortsätter. Men för stunden är det inte aktuellt. Med det ekonomiska läge vi har finns det just nu inga planer för den sortens lokaler.

Per-Samuel Nisser menar också att man inte får bortse ifrån att ungdomar kan bli konstintresserade av att se Lars Lerins konst.

Lite nytt hopp för samtidskonsten uppstod i och med att Värmlands museum kommer att få en ny curator. Det är Jörgen Svensson som tidigare bland annat varit professor vid Valands Konsthögskola i Göteborg. Ännu är det väl oskrivet vad han kan åstadkomma. Så här ser han på den närmaste framtiden i Nya Wermlandstidningen:

-Jag skulle vilja genomföra en  retrospektiv utställning med den värmländske konstnären Robert Jäppinens verk. Men också arrangera mer gränsöverskridande utställningar där man inte hakar upp sig så mycket på det här med konst, konsthantverk eller design. Idag går ju allt ihop och många konstnärer arbetar med alla delar.

Konstnären Jonas Liveröd ser ett visst hopp i att Jörgen Svensson kommer till Karlstad. Men i det hela menar han att läget är rätt pessimistiskt. Han skriver så här i en debattartikel i Nya Wermlandstidningen:

”I och med det här inlägget så lämnar jag denna icke-debatt, jag ser ingen möjlighet att få en mogen och demokratisk dialog runt det hela. Men jag får väl på något märkligt sätt gratulera Lerin till att ha lyckats med konststycket att genomföra den mest fördelaktiga affärsuppgörelsen i det moderna konstsveriges historia.”

Kulturredaktören på Värmlands Folkblad, Lena Bonnevier, tillhör inte heller de som vill ha en konsthall. I en kulturkrönika skriver hon:

”Nej, Karlstad behöver inte en konsthall (…) I Kristinehamns konstmuseum arrangeras inte så sällanden typ av gränsöverskridande utställningar som passar att kalla samtidskonst. Alldeles utmärkt! Någon publikrusning kan inte noteras… (…) Om jag tycker att kristinehamnarna kan åka till Karlstad när de behöver sjukhusvård – varför kan då inte Karlstadsborna åka till Kristinehamn för att se samtidskonst?”

Tills vidare är alltså läget att samtidskonsten inte får någon konsthall i Karlstad.

—-

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion

Karin Boye

Bakhåll, 160 s, Utkommer 22 februari

- – -

Alla känner vi till versraderna ”Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle våren annars tveka?”. Jag skulle vilja påstå att de flesta svenskar har någon slags relation till Karin Boye. Även om man inte har läst hennes dikter i sin helhet känner man till de klassiska raderna. Boyes mörka historia, för nog måste man tala om den som en mörk sådan, har knappast heller undgått någon. Faktum är att när Boye kommer på tal så är det nästan alltid hennes stormiga privatliv och självvalda död man nämner först. Den här vikten vid Boye som (sårbar) privatperson gäller också ofta vid analyser av hennes lyrik där den självbiografiska tolkningen ligger nära till hands. Kanske är också en kontextuellt läsning av Boyes litteratur mest fruktbar. Till vilken grad kan man egentligen skilja verket från dess upphovsman? I Boyes fall vill jag tro att verk och person till hög grad överlappar varandra.

Att Boyes litteratur inte mist något av sin kraft talar de ständiga återutgivningarna för. Nu kommer hennes dikter igen i nyutgåva, denna gång i urval och med efterord av Pia-Kristina Garde, vilket ger utgåvan en personlig prägel och förstärker helhetsintrycket. Strukturen är naturligtvis kronologisk efter utgivningsår och börjar med diktsamlingen Moln (1922) för att avslutas med den postumt utgivna De sju dödssynderna (1941).

Moln är Boyes kanske främst religiöst färgade diktsamling och som all hennes diktning högst existentiell. I titeldikten går att läsa: ”

”Vore mig det förunnat att högtidsstolt som dessa

kunna lyfta mig upp, dit ej världarnas jäkt når

och hur vredgat omkring mig än stormarnas brus går

bära solskimrets gyllene krans omkring min hjässa.”

Bilden är tydlig – att bäras upp till himmelriket med en gloria runt huvudet likt en ängel. Den kristna skulden är också närvarande, främst i dikten Aftonbön där diktjaget bekänner att ”Ont jag tänker, ont jag handlar, men du läker allt och renar. I vad det onda består av vet vi inte, men det spelar ingen roll, Gud är en förlåtande Gud i Boyes diktning. Författarens favoritmotiv måste ändå vara blomman, och då fram för allt rosen. Våren, den årstid då vissnade blommor och växter återigen väcks till liv efter sin vinterdvala har en särskild kär plats i diktjagets hjärta. Blomman, växten, trädet – alla är de delar av ett större sammanhang. Naturen och dess växlingar blir en metafor för livet i sig.

Boye var modernist men förvaltade samtidigt ett traditionellt arv. Stilistiskt är dikterna aldrig lika radikala och svårgenomträngliga som hos säg Gunnar Ekelöf. Boyes dikter är generellt korta och koncentrerade kring en bild. I Moln är de skrivna på rim där den första och fjärde, respektive andra och tredje versraden rimmar. Boyes enda verkligt långa dikt är Tillägnan från samlingen Härdarna (1927) som är indelad i femton strofer, och som är den formmässigt mest experimentella dikten i samlingen.

Om vi ska återgå till den självbiografiska läsning jag berört tidigare blir det smärtsamt att läsa De sju dödssynderna då många av dikterna blir en slags föraning om vad som skulle komma att ske. Och även om döden är närvarande i alla Boyes diktsamlingar så är dess närvaro desto påtagligare i denna postuma samling. Det hela slutar med dikten Efter döden och när man läst denna är cirkeln sluten, så att säga. En avslutning i moll som är mycket svårt att skaka av sig.

Karin Boye är en underbar poet. Jag hoppas att nya läsare får ta del av hennes fina dikter med denna urvalsvolym. För oss som redan har de samlade dikterna erbjuder volymen däremot inget nytt.

- – -

Erik Göthlin filmvetare och frilansskribent

Maximillian Lundin, Tomas Hess, Søren Eljersen och Jesper Carstensen

Översättare: Ulla Tillgren

Norstedts förlag. 409 sidor. Har utkommit.

”Med varsam tillagning kommer du sakta men säkert att märka att bra råvaror är det viktigaste.”

Så damp den ner på mitt skrivbord. En riktig tegelsten till nyutgiven kokbok på drygt 400 sidor. Jag beskriver förstås Årstidernas kokbok utgiven på Norstedts förlag av det danska ekologiskt och biodynamiskt inriktade hemleveransföretaget Årstiderna, som främst säljer lådförpackade och närproducerade grönsaker och rotfrukter. Företaget växer nu också i Sverige och man får väl anta att utgivningen av den svenska kokboken är en del av marknadsföringen här. Jag ska inte hymla med att det gör mig lite avogt inställd när jag börjar bläddra i boken, men mina värsta farhågor kommer snabbt på skam. Det är en gedigen och fint formgiven så kallad grundkokbok som Maximillian Lundin, Tomas Hess, Søren Eljersen och Jesper Carstensen åstadkommit. Fotografiet står Columbus Leth och Jakob Fridholm för och översättningen är gjord av Ulla Tillgren.

Kokboken inleds med en kortare programförklaring; Det ska vara enkelt och roligt att laga mat. Grönsakerna och rotfrukterna ska vara närproducerade, ekologiska och säsongsbetonade. Därför har företaget egna gårdar, som producerar råvarorna på det önskade sättet och de samarbetar också med andra gårdar som de ställer samma krav på. Undersöker man företaget på Internet får man ta del av vad som skulle kunna kallas ”branding” på hög nivå med komplett berättelse med huvudpersoner, förveckling och upplösning etc..

Kokbokens uppbyggnad är traditionell. Innehållsförteckningen listar bokens olika kapitel med tematiska rubriker t ex Soppor, Grönsaksrätter, Fiskrätter, Såser och krämer, Dressingar och salsa. I grönsakskapitlet förekommer också små informationsrutor med presentation av en grönsak eller rotfrukt som man sedan ägnar fler recept. Vi får veta det latinska namnet, något om växtens medicinska egenskaper och något kulturhistoriskt om var och hur den tidigare odlats. Det är trevligt! Och snällt!

Fotografierna avslöjar att det är en grabbarnas kokbok du håller i din hand. De visar företrädesvis de unga männen i kokboksteamet, gärna iförda leriga stövlar poserande på en åker eller i ett grönsaksland. Det ska förmodligen signalera det omtalade nära förbundet mellan gröda och färdig maträtt. Fotograferna hyser också stor förkärlek för bilder på något överdimensionerade nyss skördade och fortfarande jordiga morötter. De förekommer på ett stort antal bilder, gärna med nya fräscha trälådor i bakgrunden. Kocken Maximillian syns på tre helsidesbilder inne i kokboken tagna i samma kliniskt rena och sterila kök. Här blir kontrasten stor mot de jordiga stövlarna. Han påminner om en inklistrad pappdocka. Fotot är märkligt livlöst och endimentionellt. Frågan är om omslagets fram- och baksida, som han också pryder, inte är just ett fotomontage. Mer känsliga är bilderna på de färdiga maträtterna. De är oftast närbilder tagna från fågelperspektiv, där rätterna glänser aptitretande.

Recepten i kokboken är enkla och ganska traditionella men alltid med extra piff,  t ex  ’Stekt sej med nudlar och cashewnötter’ (sida 100), ’Spagetti bolognese med rotfrukter’ (sida 207) och ’Kokt kalv med lime och ingefära’ (sida 185). Den mest intressanta avdelningen är, enligt mitt tycke, Grönsaksrätter, där jag provlagade ’ugnsbakad rotselleri’ (sida 43). Den smakade utsökt. Från kapitlet Kakor och desserter väljer jag ’bakade plommon med marsipan’ (sida 355) som verkar både snabblagat och gott. Kokboken avslutas med ett dubbelt register över både råvaror och färdiga maträtter. Det gör den överskådlig och användbar som uppslagsbok.

I det stora hela tycker jag att Årstidernas kokbok är en fin och användbar grundkokbok. Om jag vore i företagets kläder, skulle jag skicka med den med den första hembeställda lådan till nya prenumeranter. Men då skulle jag först se över texterna som inleder de olika kapitlen. Jag vet inte om det är ett översättningsproblem. Det kan man inte veta, eftersom det inte står någonstans vilka texter som blivit översatta. Ibland blir det dock lite väl roligt t ex i inledningen, där kokboksmakarna säger att de ”farit runt i sina kök med enkel och god mat som riktmärke”, att de borrat sig ” in i kärnan av säsongens råvaror, ned i grytan för att få fram smakernas genomslagskraft.” eller att ”du med ett nöjt leende kan konstatera att de ekologiska morötterna är i toppform”. Och avslutningsvis min absoluta favorit ”Med varsam tillagning kommer du sakta men säkert att märka att bra råvaror är det viktigaste.” Fattas bara!

__________

Yvonne Lindqvist är doktor i nordiska språk och postdok vid Örebro universitet, där hon forskar om översättning av kokböcker.

Foto (Maximillian Lundin): Jakob Fridholm

Foto (trion): Rishi

—-

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion

— — —

Att flera kockar skulle innebära en sämre soppa är något SVT motbevisar i 2011s stora satsning Anno 1790. Med hela tre regissörer som har till jobb att tolka lika många manusförfattares visioner skulle det lätt ha kunna ha blivit pannkaka av hela projektet. Istället verkar denna utmaning istället snarare ha sporrat produktionsteamet, som levererar ett av SVTs mest ambitiösa projekt på väldigt länge.

Fältskären Johan Gustav Dåådh, spelad av Peter Eggers, anländer till Stockholm efter att ha tjänat konungen i kriget mot Ryssland. Här lyckas han snart bli involverad i en mordutredning, och det visar sig att den fagre läkaren har en naturlig fallenhet för att lösa mysterier. Inom kort blir han erbjuden rollen som kvarterskommissarie hos polismästaren Whalstedt, och tillsammans med sin vän och medhjälpare Simon Freund, spelad av Joel Spira, ger han sig ut i upplysningstidens Stockholm för att rensa upp stadens gator. Det visar sig dock snart att Dåådh inte alltid håller med sina poliskollegor, då han i hemlighet är en republikan, ateist och fritänkare. Att han sedan förälskar sig i polismästarens hustru Magdalena, spelad av Linda Zilliacus, gör inte hans arbete enklare. I en tid då republikaner och konspiratörer tar till alla medel möjliga för att påbörja sin revolution måste Dåådh dessutom ställa sig frågan vilken sida han egentligen står på.

Det första som många kommer att lägga märke till när det gäller Anno 1790 är dess fantastiska visuella egenskaper. Samtidigt som bilden är skarp och klar, så känns den ändå väldigt rå och smutsig, vilket hjälper till att måla upp en bild av dåtidens Stockholm som väldigt ogästvänlig och farlig. Att man varit så sparsam med färger i serien hjälper även till att förmedla den känsla av hopplöshet som verkar råda i staden. Seriens kulisser kan ibland upplevas som något platta, men det är ändå svårt att inte sugas in i den värld Anno 1790 målar upp. Detta är visserligen inte så förvånande när man ser allt jobb som man lagt ned i denna produktion. Framförallt seriens kostymörer förtjänar en stor eloge, då de slitna och tidsenliga plaggen gör väldigt mycket för att sälja illusionen av 1700-talssverige. Det kanske mest imponerande är dock att man varit så mån om att se till att även små detaljer är tidsenliga och korrekta, vilket mer än väger upp för de små skavanker som lyser igenom då och då. Allt detta ramas sedan in av den Guldbaggebelönade fotgrafen Geir Hartly Andreassens fantastiska foto, vilket resulterar i att serien stundtals ser rent ut sagt gudomlig ut. Det är nog ingen överdrift att säga att detta kan vara SVTs snyggaste produktion hittills.

Seriens upplägg är i sig inget nytt, och kommer troligen att kännas igen av de flesta. Avsnitten öppnas med att ett bestialiskt brott, oftast ett mord, utförs på ett kreativt sätt någonstans i Stockholms innerstad. Polisen är kvick med att hitta en misstänkt som de sedan snabbt slänger i stadens häkte. Dåådh å andra sidan är inte lika snabb att döma, utan spenderar resten av avsnittet med att jaga rätt på den egentligen brottslingen. Det är något av ett dussinupplägg med andra ord, men det behöver ju faktiskt inte innebära något negativt. Anno 1790 tar inga riktiga risker med sitt upplägg, men klarar därför av att leverera riktigt spännande intriger i varje avsnitt. Att det sedan löper ett rött band genom seriens samtliga avsnitt i form av republikanernas kamp för att starta ett uppror mot kungamakten är en riktigt fin morot för att sporra åskådaren att alltid vilja se mer.

Radarparet Dåådh och Freund känns stundtals som ett något omaka par, med en inte alltför olik parrelation som den Sherlock Holmes och Watson delade. Tyvärr tillför Freund oftast väldigt lite rent intrigmässigt, utan det stora behållet ligger snarare i att se vänskapen blomstra mellan dessa två väldigt olika individer. Det som vid seriens början inte är så mycket mer än tolerans, växer sig under seriens gång till en riktigt fin vänskapshistoria med vad som verkar vara äkta kemi mellan skådespelarna. Detsamma kan dock tyvärr inte sägas om Dåådh och Fru Whalstedt, då deras kärlekshistoria stundtals känns något påtvingad. Serien lyckas inte riktigt övertyga om varför de båda skulle vara så förälskade i varandra, men lyckas likväl att bjuda på en del fina ögonblick de två emellan. 

Det som många kanske var oroliga över var att SVT inte skulle våga gå fullt ut med seriens brottscener, men det skulle visa sig att denna oro var helt obefogad. Anno 1790 är ibland riktigt rå, och skyggar inte undan för att visa upp blod. Redan i första avsnittet sätter man en riktigt mörk ton då ett litet barn piskas till döds. Det är med andra ord inget daltande, utan man visar upp just hur brutal den mänskliga naturen kan vara. Detta sträcker sig dessutom bortom den fysiska sfären, då hämnd och småsinthet är ett tema som genomsyrar avsnitten.  SVT förtjänar en eloge för att de lyckats så väl med att göra en deckarserie anpassad för en mogen publik.

Serien är dock självfallet inte utan sin beskärda del av problem. Den timme varje avsnitt varar känns stundtals lite väl tilltaget, då det oftast inte finns nog med material i avsnitten för att helt fylla ut tiden. Detta resulterar i en del släpande och kringsvävande scener som inte tillför avsnittet mer än öka på avståndet mellan början och slut. Tyvärr är seriens inledande avsnitt ett av de klaraste exemplen på Anno 1790s tempoproblem, vilket nog tyvärr kan avskräcka en del tittare från att fortsätta med serien. Serien är dock värd att ge en ytterligare chans, då den redan i andra avsnittet åtgärdar några av problem.  De flesta avsnitten i serien lyckas faktiskt fylla ut tiden väl med små svängar i intrigen då och då som håller spänningen uppe, och vissa avsnitt är så pass spännande att tiden nästan flyger iväg.

Precis som de små guppen i tempot som dyker upp då och då, så är även seriens dialog något man som åskådare nog måste vänja sig vid. I ett försök att efterlikna tidens rådande språkbruk har man valt att låta nästan alla karaktärer i serien pratar högdraget och krystat med varandra. Självfallet går det inte att förneka att den tidens språkbruk skilde sig något från det vi nu är vana vid, men det konstlade språket leder tyvärr till att vissa dialoger känns ytterst forcerade. Det saknas ibland flyt i dialogväxlingen och det hela påminner mer om hur aktörer i en pjäs skulle tala med varandra, där varje ord uttalas lite för perfekt för att kännas naturligt. Men även om detta är ett rätt stort störningsmoment under seriens första avsnitt, där det mer än en gång lyckas ta bort fokuset från vad som faktiskt sker i avsnittet, så är det ändå något man vänjer sig vid snabbt.

En del av den spännande känslan försvinner dessutom då det stundtals är lite väl lätt för åskådaren att förstå vem den skyldige bakom en del av seriens brott är. Detta har man dock lyckats gottgöra genom att låta upptäckten av det bakomliggande motivet vara desto mer intrikat och laddad. Det som gör denna kostymdeckare så speciell är dessutom att man många gånger kan sympatisera med bovarna, vilket även Dåådh visar prov på, då han båda undanhåller, stjäl och förfalskar bevis för att hjälpa en del av dem att undkomma sina straff. Tyvärr har man inte lyckats göra seriens stora överhängande hot, Mamselle Raxelius, alltför sympatisk. Hennes karaktär känns stundtals väldigt platt, och är stundom rent komiskt enkelspårig.

I övrigt har Anno 1790 skötts väldigt kompentent för att vara en svensk serie. Visst skulle man gärna ha sett en del karaktärer få lite större djup, och en del sidointriger utvecklas något mer, men utforskning av sådana saker hade tagit bort fokuset på vad serien faktiskt strävar efter att vara. Man har lyckats både med konststycket att porträttera den smältdegel Stockholm var under slutet av 1700-talet, samtidigt som man med underskönt foto och kompetent regi lyckas berätta medryckande mysterier med den ena intrigtwisten efter den andra.

Efter den uppsjö av mindre än medelmåttiga kriminalfilmer som Sverige spottat ur sig det senaste årtiondet, så står Anno 1790 som ett klart bevis för att vi svenskar faktiskt fortfarande kan skriva bra mordmysterier.

— — —

Johan Axell är filmvetare och frilansande skribent.

Andy Sheppard, Michel Benita, Sebastian Rochford

-

För den som söker melodisk och modern jazz måste denna cd vara rena fyndet. Saxofonisten Andy Sheppard har en förföriskt mjuk ton när han smeker fram sina sånger utan ord. Men här finns även en rik variation i klang och känslouttryck som gör att det inte bara handlar om att kura skymning under en varm filt. Dessutom ser Sebastian Rochford på trummor och Michel Benita på bas hela tiden till att balansera det lyriskt ljuva med distinkta punktinsatser som bryter av och skapar spänning. Så även om allt är oerhört snyggt så blir det inte tråkigt eller enahanda. Här händer hela tiden saker, även om det sker diskret och utan stora gester. Det gör att man utan att tröttna bara njuter av denna jazz som skamlöst ger sig hän åt den ena finstämda balladen efter den andra.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion

Fish in Trees (Originalpink Records).

Speltid 36’25.

Jag minns första gången jag såg och hörde Wendy McNeill (som förband till Ane Brun). Jag blev helt fascinerad. Om jag inte redan hört McNeill hade jag förmodligen blivit lika tagen av Mohlavyr.

Ulrika Mohlin, som multiinstrumentalisten, sångerskan, fotografen, konstnären, egentligen heter, gör musik som är intim men på något sätt storslagen i det lilla. Enklaste sättet att beskriva hennes första, om än korta, fullängdsalbum är som akustisk, alternativ pop, men det är en beskrivning som inte räcker. Dragspel är det instrument som gör störst intryck på skivan, där det utöver ”vanliga” instrument som gitarr, piano, diverse stråkar och blås även finns till exempel cembalo, xylofon, cittra och theremin. Någonstans ska det också höras en motionscykel.

Faktum är att McNeill och Mohlavyr ligger väldigt när varandra i uttryck, även om kanadensiskan drar åt det elektroniska med loopar och återkopplingar och Mohlavyr åt det organiska. Där svenskan egentligen har en mer kraftfull och personlig röst vinner McNeill på att vara en mer udda och personlig berättare (just uttal och engelska rim eller för den delen texter över huvudtaget är inte Mohlins styrka).

Utifrån artistens slagord ”Art is music, music is art” är det lätt att tro att Mohlavyr skulle låta pretentiöst eller konstlat. Men det är faktiskt, trots alla detaljer och oväntade inslag, ganska lättlyssnat. Tack vare värmen och upptäckarglädjen, och framför allt för att låtarna fastnar.

Mohlavyrs hemsida

Mohlavyr på Spotify

Mohlavyr på Facebook

———

Bella Stenberg är journalist och föreläsare

— — —

Extremt högt och otroligt nära är baserad på Jonathan Safran Foers roman med samma titel (på svenska 2006), om en pojke som mister sin älskade pappa i terrorattackerna elfte september 2001. Regissören Stephen Daldry har tidigare gjort Billy Elliot, The Reader och Timmarna, filmer som utmärkt sig genom fokus på relationer och människors bevekelsegrunder för sitt handlande. När han nu tagit sig an Safran Foers roman är den inget undantag, tvärtom är det en berättelse som passar alldeles utmärkt i hans händer. Det ska på en gång sägas att filmen inte tar upp den politiska sidan av terrorhandlingen, utan lämnar den därhän till förmån för en nära bild av de som drabbades.

Oskar är en udda kille vars liv kretsar kring specialintressen, såsom ordlekar, atomer och molekyler och sökandet efter en försvunnen stadsdel i hemstaden New York. Hans pappa är inkännande och spelar med i sonens spel, ger honom utrymme och tränar honom samtidigt för ett liv bland andra människor. Oskar har nämligen svårt att prata med främlingar och han känner stark rädsla för många saker i tillvaron. När hans pappa dör i ett av tornen den elfte september tappar Oskar fotfästet. Hans mamma har nog med sin egen sorg och kan inte möta Oskar i hans förtvivlan. För att få en chans att vara tillsammans med sin pappa i hela åtta minuter – den tid det tar innan jorden märker av att solen exploderat – ger sig Oskar ut i staden. Han har nämligen hittat en nyckel i sin pappas efterlämnade saker, och blir besatt i sitt sökande efter det lås som nyckeln ska passa i. Om han hittar låset kommer han att komma nära sin pappa igen. Det leder Oskar ut på en resa, där han i vitt skilda miljöer möter olika slags människor, och där sökandet till sist leder till att han kan förlika sig med tanken att pappan är död och aldrig kommer tillbaka.

Filmens centrala tema är relationen mellan far och son, som visar sig i flera generationer och familjer. Fäderna har av olika anledningar försvunnit – antingen för att de dött eller att de gett sig av på eget bevåg. Filmen handlar överhuvudtaget mycket om män, vilka på olika sätt är viktiga pusselbitar i Oskars liv. Ett annat tema är ordens betydelse, vare sig det gäller oxymoron, handskrivna meddelanden eller artiklar. Språket är viktig för Oskar, och ingen undkommer hans krav på logiska resonemang och sanningssägande. När hyresgästen kommunicerar med handskrivna lappar och en hand för yes och en för no, blir det en nödvändig motsats till Oskars ständiga resonerande.

Thomas Horn gör rollen som Oskar, och han gör en otrolig tolkning av den lite stela och nära nog autistiske pojken. Med små medel visar han genom mimik och skiftningar i blicken vad Oskar känner och upplever, och hans ständiga följeslagare än tamburinen som lugnar honom när oron sätter in. Max von Sydow, som spelar hyresgästen som slutat prata, är helt underbar i rollen som den gamle mannen som med visst motstånd följer Oskar på hans långa vandringar genom staden. Han säger inte ett ord, och ändå säger han allt.

Man gråter när man ser Extremt högt och otroligt nära, men man skrattar också.  Det finns dråpliga inslag samtidigt som det är känslofyllt och gripande. Framför allt är det en film om livet och döden, och det känns befriande att det på något sätt ordnar sig till slut. Även om det inte alltid löser sig till det bästa finns det försonande drag i livet som gör att man kan gå vidare, och det finns plats även för dem som tänker lite annorlunda. Det är det som filmen säger mig, och det gör mig varm om hjärtat.

— — —

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.