— — —

I The Trigger Effect (1996) siktar manusförfattare och regissör David Koepp in sig på att skildra vad som händer med människan när vi tappar kontroll över vår vardag.

I det här scenariot är platsen i en tillsynes trygg och lugn förort som drabbas av ett plötsligt strömavbrott. Detta strömavbrott är synnerligen envist och ger inte med sig, vilket gör att invånarna tillslut drabbas av smärre panik. När det visar sig att strömavbrottet omfattade en betydligt större yta än bara deras lilla förort, blir det hela värre, och antalet desperata människor ökar. I centrum står paret Matthew (Kyle MacLachlan) och Annie (Elisabeth Shue) och deras lilla dotter, som tillsammans med vännen Joe (Dermot Mulroney) gör sitt bästa för att fly undan galenskapen och hitta en trygg plats i kaoset som råder…

Idén och grundstoryn till filmen lovar i princip hur mycket som helst, här finns det massor att hämta för att lyckas göra en bra och otäck film. Inledningsvis lyckas även Koepp med detta, när han sakta men säkert visar hur människor bit för bit tappar fästet om sin egen vardag och sitt förstånd. Denna desperation tar sig uttryck i former av våld och stölder, och de som har lyckats skaffa mat och vatten får se sig som lyckliga, men även som måltavlor för de som inte lyckats tillskansa sig dessa förnödenheter.

Efter den inledande hälften tappar Koepp även han greppet, fast inte om sitt förstånd (förhoppningsvis?), utan snarare om berättartempo och att hålla intresset uppe hos tittaren. Det blir lite för mycket av samma sak efter ett tag, och man utforskar inte de mer otäcka möjligheterna tillräckligt för att det här ska bli en så värst minnesvärd film. Man hade enkelt kunna göra mycket mer av det här, då jag som sagt tycker att själva idén är guld värd, men istället nöjer man sig med att gå halvvägs, om ens det, och det blir inte en värst tillfredsställande upplevelse.

Det finns ett gäng inslag i filmen som visar på att det ändå ligger någon slags talang och skicklighet bakom projektet, men dessa överskuggas i alltför stor utsträckning av halvdana och trista passager som mer känns som utfyllnad än något som driver storyn framåt. Skådespelarmässigt är det inte något att klaga på, men det är samtidigt heller inte mycket att jobba med. Det finns stundtals en stark dynamik mellan karaktärerna, särskilt när motsättningar uppstår, men inte heller dessa väljer man att exploatera i någon större mån, utan det förpassas istället till enstaka scener.

Filmen lider dessutom av ett mycket tamt slut som mest känns som något man slängt ihop i brist på bättre idéer, och det passar inte värst bra ihop med hur resten av filmen känns heller. Med andra ord blir The Trigger Effect aldrig värst mycket mer än en halvdant medioker film som lovar mer än vad den kan hålla.

— — —

David Larsson är litteraturvetare och redaktör på Kultfilmstidningen FromBeyond.se

Dmitri Shostakovich

Alexander Melnikov (piano), *Jeroen Berwaerts (trumpet), Mahler Chamber Orchestra, Teodor Currentzis (dirigent), **Isabelle Faust (violin)

-

-

-

-

Dmitri Shostakovich: Piano Concertos 1* & 2. Rodion Shchedrin: Piano Concerto 2 (Mariinsky /Naxos). Speltid: 73’32.

Denis Matsuev (piano), *Timur Martynov (trumpet), Mariinsky Orchestra, Valery Gergiev (dirigent)

-

Dmitrij Sjostakovitj skrev sex solokonserter: två för fiol, två för cello och två för piano. Av dessa är pianokonserterna de kortaste och kanske också minst betydande. Å andra sidan är de roligast, ibland på det där lite drastiskt vitsiga manéret som är så typiskt för Sjostakovitj när han inte är allvarlig och svårmodig. Men samtidigt är de svårplacerade i sin blandning av lek och allvar, banalitet och ironi. När Sjostakovitj ler är det inte alltid lätt att veta om han gör det godmodigt och humoristiskt eller plågat och sarkastiskt. Det gäller inte minst den 2:a pianokonserten där man ibland undrar om han driver med oss. Den andra satsen blir nästan för inställsamt vacker medan finalen tycks haka upp sig i sin sprallighet.

Av världens stora pianister är det få som lockats av dessa verk och antalet inspelningar är inte överväldigande. Men nu har två nya dykt upp. Den ena är helrysk medan den andra håller sig med en rysk pianist, en fransk orkester och en grekisk dirigent. Låt oss se på alternativen.

1. Vid pianot sitter Denis Matsuev, och Mariinskij-teaterns orkester dirigeras av Valerij Gergiev. Skivan rymmer även Rodion Sjtjedrins 5:e pianokonsert. För inspelningen svarar Mariinsky.

2. Vid pianot sitter Alexander Melnikov, och Mahler Chamber Orchestra dirigeras av Teodor Currentzis. Skivan rymmer även Sjostakovitjs violinsonat framförd av Melnikov och Isabelle Faust. För inspelningen svarar Harmonia mundi.

Låt oss inte heller glömma Hyperions hyllade inspelning med Marc-André Hamelin och BBC Scottish Symphony Orchestra under Andrew Litton. Den bjuder även på Sjtjedrins 2:a pianokonsert.

Såväl Matsuev som Hamelin är alerta och virtuosa pianister som gör sig bra i de här konserterna. Men Melnikov har något mer; det är som om han har tänkt ett steg till och vet precis vad han vill med den här musiken. Ingen spelar heller de långsamma satserna lika vackert som han.

När det kommer till orkesterspelet har Mahler Chamber Orchestra under Teodor Currentzis ett härligt bett som de andra inte riktigt kan matcha. Dessutom kan de producera en oerhört vacker stråkklang. Gergiev må vara känd som demondirigent – men här visar den för mig okände Currentzis ett helt annat sting.

Så har vi skivornas tredje stycke. Sjtjedrins konserter har förvisso sina poänger, men nog är Sjostakovitjs violinsonat det mest attraktiva alternativet trots att den kärv och allt annat än insmickrande. Det är ett verk skrivet på bokstavligen dödligt allvar, och det får här en strålande tolkning.

Slutligen är det bara att konstatera att Harmonia mundi-skivan har det klart bästa ljudet.

Valet är alltså rätt självklart.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion

— — —

Cabin In The Woods är inte en perfekt film, men ändå blir jag alldeles uppspelt. Varför går dock inte att berätta – det här är en skräckfilm man ska se utan att kolla in trailers eller läsa om innan.

Grundstoryn är välbekant men berättelsen allt annat än skräckstandard. Fem ungdomar åker till en släktings stuga långt inne i den öde skogen för att festa, hänga och hångla. Inte ens den typiske rednecksnubben de träffar på vägen får dem att inse att skumma saker kommer att hända. Och skumma saker händer – både sådana som vi sett otaliga gånger i skräckfilmer och sådant som är helt oväntat. Någon övervakar dessutom allt som sker.

Manus är skrivet av Joss Whedon och Drew Goddard, och Whedon-typiskheter vilar tungt över hela filmen, som är en blandning mellan stereotyper och kitsch (medvetet, tror och hoppas jag) och briljans. Som vanligt återanvänder Whedon skådisar från sina tv-serier, som Fran Kranz och Amy Acker, och som vanligt finns det ett budskap. ”It’s basically a very loving hate letter”, har Whedon sagt till Total Film, och även en slags uppgörelse med skräckfilmen och det som han inte gillar med den. Som ungdomar som uppför sig som idioter och tortyrpornografi. På flera plan handlar Cabin In The Woods om den fria viljan. På ett sätt är nog filmen även en slags kritik av vissa skräckkonventioner.

Det märks också att kumpanerna från Buffy The Vampire Slayer och Angel har haft väldigt roligt, inte minst genom att skriva in representationer av sig själva (rollerna Hadley och Sitterson) och leka med eller bryta mot alla sorters regler. Man kan också njuta av subtila eller rejäla hänvisningar till annan skräck. Däremot noterar jag större objektifiering av den kvinnliga kroppen än jag är van vid hos Whedon – kanske en eftergift till genren, men ändå onödigt.

Whedons och Goddards film har varit otursförföljd och omtalad i flera år. Inspelningen startade redan 2009. I Sverige skulle den inte visas alls – men tack vare en fankampanj får vi se den. De av oss som råkar bo i tillräckligt stora städer vill säga, för i Örebro går den tyvärr inte upp.

— — —

Bella Stenberg är journalist och föreläsare

— — —

I boken Om man håller sig i solen berättar Johanna Ekström om sin uppväxt i det vackra huset på Stora Skuggan, där estetiken och den harmoniska ytan härskar.

Eftersom hennes föräldrar är de kända författarna Margareta Ekström och Per Wästberg har boken fått stor uppmärksamhet, inte minst efter att Felicia Feldt skrivit sin bok om uppväxten med sin mor Anna Wahlgren. Debatten har handlat om hur det är att växa upp tillsammans med – eller i skuggan av – kända personligheter och vad som händer när andra sidor av verkligheten visas upp. När jag läser Ekströms bok förstår jag de tankegångarna, men ändå inte. Jag anser att man alltid måste utgå ifrån att uppväxtskildringar handlar just om barnets uppfattning av verkligheten, vilken är svår att sätta facit på. Det förminskar inte det skrivna, tvärtom skulle jag vilja påstå motsatsen: barnets upplevelse är det rätta för barnet. Om man sedan i vuxen ålder väljer att skriva en bok om det, får man förstås ta ansvar för det skrivna, vilket jag tycker att Ekström gör. 

I en artikel i SvD Kultur (2012-04-28) säger Ekström att hon inte är osårbar för sina föräldrars reaktioner inför boken, men att hon står för sitt allvar. Med andra ord; hon förstår att det hon skrivit kan såra men hon har tyngd bakom. I boken problematiserar hon sanningshalten genom att vända och vrida på de skrivna: ”Jag synar det jag skriver och hittar stycken som gör mig undrande. Det låter bra men är det sant?” (s. 266).

I det vackra huset, som har sina skavanker och ostädade hörn om man synar det noga, råder en oskriven lag: det är det fina som ska visas upp, det är de lätta känslorna som får finnas till. Det fula och svåra är den rosa elefanten i rummet, den syns inte. Som barn fångar Ekström snabbt upp vad som gäller och döljer sin ensamhet och oro. Utåt sett är hon ett kreativt barn som lever upp till normen av att vara konstnärsbarn, men inuti kämpar hon för att hålla ihop. Tryggheten blir att skapa egna inre världar. Det viktigaste blir att inte visa sitt eget mörker, för om hon håller sig i solen blir hon sedd. Det är där allt utspelar sig. I den kända och framgångsrika familjen får inga sprickor finnas. Ändå finns de där, i barnens ensamhet när de lämnas med mer eller mindre trovärdiga barnflickor vid föräldrarnas många resor, i faderns svek och otrohet och i den stundtals glättiga och pålagda gemenskapen.

Som vuxen hittar Ekström en synlig spricka och hon kliver in i den med uppspelt fasa och förträngt raseri; hon har äntligen kommit på dem med det fula. Det är i faderns och den nya fruns hus på Gotland som dramat utspelar sig, i deras skafferi, där gamla burkar med grumligt spad och skrumpna, långhåriga grönsaker finns kvar. Ekström städar på hyllorna, som en vänlig gest, samtidigt som hon upplever att hon rör vid något livsfarligt. Hon rumsterar om i den vardagliga sanningen, den som inte får visas upp, och hon vill tvinga fram ett erkännande. Istället möts hon av vrede och lögner. Stycket är en glasklar metafor, skrivet med en överväldigande känsla av både triumf och utsatthet.

Ekström skriver vackert som en porlande bäck. Varje ord har betydelse och varje del hakar i varandra för att skapa helhet. Ändå utstrålar texten en viss distans, som läsaren måste förhålla sig till. Det är som att en kall bris drar genom orden. Beror den på smärtan i de nedskrivna minnena, eller visar den på en litterär konstruktion? Förmodligen finns svaret att finna någonstans mitt emellan.

— — —

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.

— — —

Ministern är en film som inte kommer att tilltala alla, men samtidigt ligger kanske dess största styrkor just i de risker den vågar ta.

Filmens narrativ drivs framåt nästan enkom av dialog och de många politiska diskussionerna kan kanske verka aningen tunga vid en första anblick. Men precis som i verkligheten, så döljer det sig mer i maktens korridorer än vad de flesta av oss någonsin skulle tro. Med ett enda kraftfullt drag så kastar Pierre Schöller politikens skynke åt sidan för att blottlägga den underliggande mänskligheten som rör sig i politikens högborg.

Bertrand Saint-Jeans, spelad av Olivier Gourmet, blir väckt mitt i natten av ett samtal om att en buss med skolbarn åkt av vägen. I sin yrkesroll som infrastrukturminister behövs hans närvaro vid olycksplatsen, och det är kanske inte helt frivilligt som han ger sig iväg från sitt hem. Denna kris visar sig dock bara vara tippen av isberget för Saint-Jeans . Landets ekonomi har aldrig varit mer osäker, och Bertrand Saint-Jeans gör allt han kan för att se till att staten inte säljer ut järnvägarna till privata aktörer. Runt om i landet organiseras strejker, och Frankrike har förvandlats till en krutdurk redo att brisera. Han finner sig dessutom fast i en ständig kamp mot sina egna kollegor och sin regering, där ingen skulle tveka att offra sina bästa vän om det innebar att de fick en större del av kakan. Bertrand finner sig allt mer uppslukad av sin officiella roll som minister, så till den grad att han knappt träffar sin fru eller dotter längre. Men så en dag anställs chauffören Martin Kuypers, spelad av nykomlingen Sylvain Deblé. Kanske kan Kuypers enkla och ärliga levnadssätt få Bertrand att åter igen se bortom politikens rävspel och återfå sina sanna värderingar? Men livsläxor kommer aldrig till ett lågt pris…

Ministern är otroligt komplex i sin enkelhet. I sitt försök att fokusera på en enda punkt i den myllrande och kaotiska politiska sfären lyckas man mästerligt att blottlägga just hur smärtsamt ensam en man omgiven av tusentals människor faktiskt kan vara. Bertrand Saint-Jeans ständiga kamp för att försöka göra det som är rätt för folket, medan han samtidigt helt verkar ha förlorat kontakten med dem, målar upp en nästan kuslig bild av vilsen man som inte längre har något val än att fortsätta rakt framåt. Men är det ens hans egna ord han använder sig av när han försöker rädda Frankrikes infrastruktur, eller är hela hans offentliga person en produkt, en slags marionett, styrd av skuggor i kulisserna?

Just blottläggandet är ett ständigt återkommande tema i Pierre Schöllers film, och det är både charmigt och nästan skrämmande att se statsfiguren brytas ner till sin allra mänskligaste kärna. En otroligt kraftfull och hjärtevärmande scen som exemplifierar ministerns isolering, visar honom på besök hemma hos sin nya chaufför sent en kväll, då han inte har någon annan att vända sig till. Där dricker han sig redlös, gör krassa och opassande kommentarer, råkar i ett politiskt gräl med Kuypers fru, och står till slut halvnaken med en spade framför en cementblandare fast besluten om att bygga klart sin förares påbörjade hus. Att se denna maktpamp så naken och avskalad etsar sig verkligen fast i åskådarens minne, och gör filmens överraskande råa klimax allt starkare.

Ministern visar upp några av de bättre exemplen av välskrivna mänskliga relationer som setts på bio på länge, men är tyvärr långt från felfri. Filmens brist på klara akter i sitt narrativ gör att berättelsen ibland känns aningen haltande, vilket tyvärr bara förstärks av den myriad karaktärer, alla med sina egna politiska agendor, som Schöller inkluderat. Många karaktärer kommer och går så snabbt att det efter en tid blir svårt att hålla koll på vilka som varit med tidigare eller ej.  Filmens prisbelönade kinematograf Julien Hirsch känns dessutom skandalöst underutnyttjad, då Ministern rent visuellt inte är en vidare intressant film, bortsett från dess ytterst surrealistiska inledande drömsekvens.

Vad som på ytan verkar vara en film om politik, klassfrågor och maktspel visar sig snart vara betydligt mer avskalat än så. Ministern skulle nämligen kunna beskrivas handla om det mest basala i världen, nämligen vår mänsklighet, och vad det är i livet som gör oss till dem vi är. Det är en berättelse om relationer och ensamhet, och de masker vi bär i livet. Pierre Schöllers nakna karaktärsporträtt är varken banbrytande eller extraordinärt, men dess slående ärlighet och skarpa öga för människans skavanker gör den till en minst sagt tankeväckande film.

— — –

Johan Axell är filmvetare och frilansande skribent

— — —

Bret Easton Ellis slog igenom 1985 med romanen Inget att förlora.

I denna bok fick läsaren följa med till ett förförande men ytligt Los Angeles, allt sett genom den unga Clay och hans umgängeskrets ögon. Inget att förlora var fylld av droger, tillfälligt sex och ond bråd död, något som Ellis sedan drog till sin ultimata spets 1991 i det kontroversiella seriemördarporträttet American Psycho. I Imperial Bedrooms återvänder Ellis till karaktärerna i Inget att förlora. 25 år har gått och det var länge sedan Clay, Blair, Trent, Julian och Rip gjorde sina livsavgörande val. Kvar finns nu bara deras ofrånkomliga livsöden och den stundande konfrontationen.

Den nu framgångsrika manusförfattaren Clay återvänder till Los Angeles för att rollsätta sin senaste bok, men han gör det med en stark känsla av oro. Delvis misstänker Clay att hans vägar åter kommer att korsas av de gamla kamraterna, men han fruktar även vad staden Los Angeles kommer att göra med honom. Clay glider också snabbt handlöst in i en tillvaro av alkohol och tillfälliga relationer. Festerna avlöser varandra och dag och natt flyter samman till en orgie av yta och dekadens. Den emotionellt avtrubbade Clay famlar efter kärlek och inleder ett förhållande med en ung skådespelerska som kallar sig Rain Turner. Att det förmodligen är hans position i Hollywood som attraherar henne mest bryr han sig inte om. Men något annat oroande finns också i bakgrunden. Huvudlösa, tillsynes ritualmördade, kroppar dyker upp på den mexikanska sidan av landsgränsen, Clay får hotfulla SMS och en blå Jeep dyker upp lite väl ofta. De döda verkar dessutom ha starka kopplingar till både hans nya flickvän Rain samt Clays före detta bästa vän Julian…

Imperial Bedrooms är en svår bok att lägga ifrån sig. Ellis berättar med en rasande och fullkomligt ursinnig fart. Han använder grepp som fantastiskt långa meningar för att visa hur Clay tillsynes okontrollerat driver runt från fylla till fylla och inte minst – från säng till säng. Det funkar riktigt bra och vissa stycken läser jag om flera gånger för att inte missa någon detalj, eller helt enkelt för att de är så skickligt utmejslade. Den första boken, Inget att förlora, finns även utgiven i Imperial Bedrooms fiktiva universum och precis som i verkligheten är den dessutom filmatiserad. Ellis kan heller inte låta bli att kommentera varför filmen floppade och vad det hela innebar för Clay och hans vänner. Att Clay är Ellis alter ego känns med andra ord inte som en kvalificerad gissning, utan som en självklarhet. Genom Clay spyr Ellis galla över Hollywood och hur de stora filmbolagen utnyttjar sin position inom den amerikanska populärkulturen. De senaste 25 åren har denna miljö, enligt Ellis, bara blivit mer ytlig och Los Angeles styrs av falska lyckosökare och mänskliga rovdjur. Självklart inser Clay att han själv är en del av denna värld, men han faller handlöst i sin egen ensamhet och har för länge sedan gett upp.

Första halvan av Imperial Bedrooms är fantastisk. En stark noir-doftande känsla infinner sig medan de gamla vännerna börjar dyka upp igen. Den gamla flickvännen Blair är nu gift med modellen Trent, men också underligt förtegen och hemlighetsfull. Julian är nu drogfri och driver exklusiv eskortfirma och i utkanten finns även deras gamla knarklangare Rip; opererad till oigenkännlighet och med ryktet om sig att vara farlig, pervers och galen. Den blå Jeepen och de konstiga SMS Clay får förstärker mystiken. Är Clays paranoia befogad eller håller han på att tappa greppet om verkligheten? Och den unga kvinnan i Clays nya relation, vad är hon egentligen ute efter? Ellis lägger ut massor med laddade trådar som alla verkar leda in i ett ogreppbart och livsfarligt mörker. Hade han dessutom kommit på ett smart sätt att binda ihop det hela så hade Imperial Bedrooms kunnat bli sommaren stora noir-deckare.

Men istället för att ta sin historia till en extra nivå verkar det faktiskt lite som om Ellis ger upp. Efter 100 sidor börjar allt upprepa sig så att det nästan blir tjatigt. När boken abrupt avslutas efter endast 190 sidor förstärks denna känsla ytterligare. Jag söker febrilt i bokens sista sidor efter en räddning men blir lämnad otillfredsställd och med flera frågetecken. Kan det vara så att Ellis var så sugen på att frossa och visa upp Hollywood-dekadens att han helt enkelt ansåg själva deckarmysteriet vara sekundärt?

Imperial Bedrooms är läsvärd men absolut inget av Bret Easton Ellis starkaste verk. Den är mörkare och mer aggressiv än Inget att förlora, men också mer spretig och sensationslysten. Ellis är fortfarande mästerlig på att skapa en smutsig känsla i en ensam och ytlig värld, men det verkar faktiskt lite som om han har slut på uppslag för sina berättelser. Istället för att erbjuda något av fördjupande substans känns det som han klämmer in passager fyllda med sadism och perversitet mest för sakens skull. 20 år efter American Psycho blir jag inte längre chockad, istället känns dessa grova inslag mest som ett illasittande måste. Visst klarar Ellis fortfarande av att skapa en genuint otrevlig värld, och en detaljerad beskrivning av moraliskt förfall. Men att endast vada runt i misär utan något egentligt mål är inte tillräckligt. Jag vill ha mer…

— — —

Kristoffer Pettersson är en del av Kulturdelens redaktion

Benjamin Britten

*Anthony Marwood (violin), **Lawrence Power (viola), BBC Scottish Symphony Orchestra, Ilan Volkov (dirigent)

-

För bara ett tag sedan kunde man utnämna Benjamin Brittens violinkonsert till 1900-talets mest orättvist förbisedda. Men nu tycks det som om skivbolagen har vaknat. Nyligen kom den på Decca med Janine Jansen (Decca) och liksom för att riktigt visa dess status sammanförde hon den dessutom med en riktig klassiker som Beethovens violinkonsert. Nu har även Hyperion hittat fram till Britten och valt Anthony Marwood som solist. I stället för Beethoven får vi här mer Britten i form av dubbelkonserten för violin och viola, som väl inte håller riktigt samma klass men ändå är ett starkt verk, och den svårmodigt vackra Lachrymae. I dessa verk trakterar Lawrence Power altfiolen. Ilan Volkov leder BBC Scottish Symphony Orchestra.

Marwood och Volkov gör en enastående bra tolkning av violinkonserten, men Jansen och Londonsymfonikerna under Paavo Järvi är sannerligen inte sämre. Faktum är att jag nog skulle välja Jansen i första hand. Men det är inget lätt val. Så egentligen kan man låta de övriga verken avgöra. Jansens och Järvis Beethoven är en riktig höjdare. Men tycker man sig ha nog av Beethoven och vill satsa fullt ut på Britten – ja, då kan man tryggt välja Marwood, Power och Volkov. Men vad ni gör, missa inte Brittens violinkonsert!

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion

4 april – 9 september 2012

TATE Modern, London

—

Damien Hirst är Englands och troligen också världens rikaste nu levande konstnär. Han har rockstjärnestatus. Är älskad av marknaden och på senaste tiden smutskastad av kritiker. TATE Modern vädrar besöksrekord.

I den katedralliknande turbinhallen har man byggt upp en svart kloss. I vardera änden finns en dörr. En ringlande kö leder via misstänksam visitering och väskkontroll in i mörkret. Här finns, förutom en ilsken säkerhetsvakt utrustad med ficklampa, Damien Hirsts kanske mest kända verk: For the Love of God (2007), också känd som “Diamantskallen”. Det är verkligen en syn. Rummet är helt mörkt, en enda spotlight är riktad mot skallen och den strålar. Övernaturligt.

”Is it real?” undrar en av de osynliga rösterna i det mörka rummet. Vare sig man syftar på kraniet eller diamanterna så är svaret ja. Skallen, från 1700-talet, tillhörande en man i 30-årsåldern, är äkta. De 8601 diamanterna, platinan och den stora 52 karats diamanten på kraniets panna, ”The Skull Star”, är äkta. Resultatet är helt enkelt slående. De två kraftfulla symbolerna döden och rikedomen. Tillsammans är de hypnotiserande. Barn och vuxna kommer och ser förtrollade in i montern i en perfekt blandning av rädsla och begär. Det är så mänskligt. Fundamentalt.

Men det är utförandet som gör det. Idén i sig är för grundläggande för att vara brilliant. Man kan gå in i vilken modebutik som helst och hitta otaliga döskallar i glitter och guld. Tanken att kombinera dödens symbol med tecken för lyx och flärd är inte ny. Det har gjorts förut. Det som inte har gjorts förut är att smycka ett riktigt människokranium med 8601 riktiga diamanter. Damien Hirst drar saker till sin spets. Han har resurserna som krävs för att göra det. Få andra har nämligen råd även om idén skulle uppstå.

Den känslan återkommer längre in i utställningen. Om man förfogar över det som Damien Hirst förfogar över, vilket är mer pengar än någon annan levande konstnär och dessutom flera målarassistenter till hjälp i en fabriksliknande studio, så går det att ta en okey idé och blåsa upp den så stor att den blir imponerande.

Hirsts retrospektiva utställning, den första som hållits i London, handlar om döden. Man kan faktiskt gå så långt som att säga att det mesta i hans konstnärskap handlar om döden. Livet? Ja, jo. I relation till döden. Människan? I relation till döden. Skönhet. I relation till döden.

Ja, det är repetitivt. Det är också lite som att vara på temafest. Man tröskar igenom ämnet från början till slut. Man får sig en rejäl omgång. Tack och lov är Hirst duktig på döden.

Det som för närvarande står i sal 2 på TATE och stinker heter A thousand years (1990). Två stora sammanlänkade glaskuber varav i den ena finns en stor vit låda ur vilken fluglarver kläcks, växer upp till flugor som lägger fler larver och så vidare. Det är tusentals, golvet är svart av den surrande massan. Genom en liten öppning tar sig flugorna in till den andra glaskuben. På golvet därinne finns födan och källan till flugornas liv: ett avhuget kohuvud. Det är flått, köttet är blottat, ögat har blivit vitdimmigt och en stor blodpöl flutit ut på golvet. Här kalasar flugorna. Ovanför finns en rad glödheta lysrör som har till uppgift att bränna ihjäl alla insekter som kommer i närheten. I dessa två kuber har vi alltså livet, döden och kampen. Det är lika fascinerande som obehagligt. En regel som verkar gälla för det mesta i Hirsts utställning.

Verket Mother and Child Divided (1993) består av fyra genomskinliga tankar med formalin, inuti finns en ko och en kalv. Riktiga förstås. De är båda kluvna mitt itu. Genom glaset finns till TATEs beskådan hela innandömet. Munhåla, hjärna, svalg, fyra magar och allt det andra. Man har förstås aldrig sett något liknande och inte kommer man glömma det. Damien Hirst har sagt om det här verket att det är ”like creating emotion scientifically…You cut in half, and you see what’s on the inside and outside simultaneously.” Det kan man visserligen. Om man kan koppla bort grymheten, som är närvarande inte bara här utan i många verk. Kritiker har på senaste tiden gastat om ”Att klyva en ko på mitten, är det verkligen konst?” Frågan är väl snarare om det är okey för att det är konst? Är det mer okey om det är mat? Kanske hade jag ägnat mer uppmärksamhet åt ”creating emotion scientifically” om jag inte varit så upptagen av luddet på insidan av kons tarmar.

Formalintankarna återkommer. Förutom fiskar och två hela får finns förstås den ikonstämplade The Physical Impossibilty of Death in the Mind of Someone Living (1991) vilket består av en hel haj (riktig, vad trodde ni?) med gapande käftar.

Temat döden avbryts uppfriskande nog av Hirsts klassiska Spot paintings, runda prickar i olika färger mot en vit bakgrund. Enligt konstnären är det ett försök att kontrollera färgen, istället för att själv bli kontrollerad av den. Resultatet är hälften minimalistiskt snyggt och hälften tråkigt. Fast en Spot painting är förstås inte lika högljudd som det blodiga kohuvudet  tre meter därifrån. Prickarna hade nog setts bättre i ett separat rum. Det andra avbrottet utgörs av The Spin paintings, stora runda skivor som målats medan de snurrat runt. Kaskader av färg har kastats mot dem och sedan bytt riktning i mötet med skivans rörelse. Det är en ren färghyllning men videoklippen med deras tillverkning är snäppet bättre.

Hirst älskar fjärilar. Eller hatar, det är svårt att säga. När jag kommer in i sal 11 och får syn på Doorways to the Kingdom of Heaven (2007) och I Am Become Death, Shatterer of Worlds (2006) så blir det lite svårare att andas. Fjärilsvingar i olika färger och storlekar har pusslats ihop i en mosaik så att de bildar vad som ser ut som tre medeltida kyrkofönster i målat glas (Doorways to the Kingdom of Heaven). Mönstret i I Am Become Death, Shatterer of Worlds påminner om religiösa motiv inom hinduismen och buddhismen. Det är vackert och starkt och det känns inte bra. Vilket antagligen inte är meningen.

Det blir inte lättare att andas. Black Sun (2004) är olycksbådande och har något apokalyptiskt över sig. Som titeln föreslår tänker man på en solförmörkelse. Det är en mycket stor rund skiva, på avstånd svart. När man går närmare börjar man förstå, ser att ytan är skrovlig och ojämn i färgen. Ser att det inte är färg. Att det är kroppar. Flugor i hundratusental, hopklibbade och stelnade i en tjock massa. De bildar på nära håll ett underligt vulkaniskt landskap. Människor runt omkring ryggar äcklade tillbaka, stannar inte länge. Liksom skrämda av magnetismen.

En hel del på den här utställningen framkallar illamående. Det är det som gör det fascinerande. Man hade inte studerat insidan av en ko så noggrant om den var konstgjord. Man står där i evigheter eftersom den är riktig. Den har levt, då blir döden intressant. Fejkade fjärilsvingar hade inte heller haft samma effekt. Eller flugor, fiskar, får, hajar. Utställningen har krävt sina dödsoffer. Man säger att Hirst gör saker vetenskapligt, som en forskare. Jovars. Han leker också Gud då och då. Det finns ett högmod över alltsammans.

Damien Hirst ger mig blandade känslor. Jag har inte tyckt om allt. Men jag har inte funnit något ointressant. Och det tycker jag om. Skulle ni ha vägarna förbi London och TATE så se detta. Det finns dragningskraft här. Och om det inte håller så finns de enorma proportionerna, musklerna, resurserna. Det Hirst vill är att imponera. Han lyckas.

—-

Tove Ekström

— — —

Liza Marklunds hjältinna Annika Bengtzon är tillbaka för nionde gången i ordningen. Hon har återförenats med sin man och varit korrespondent i Washington sedan vi sist träffade henne i En plats i solen (2008).

Jag har alltid varit väldigt förtjust i böckerna om Annika Bengtzon. Kanske inte så mycket för ”deckarintrigerna” utan snarare har jag sugits in i Annika Bengztons privatliv och fastnat för Liza Marklunds personporträtt. Den gränslösa Annika och människorna omkring henne har skildrats i mycket detaljrika och levande scener och jag tycker det är mycket orättvisst när böckerna ibland avvisas som någon sorts kommersiellt trams. Kommentarer som ”hon skriver bara för att locka läsaren att läsa vidare” har faktiskt förekommit både en och två gånger. Som om det vore något fel i att skriva böcker som folk faktiskt vill läsa.

Men nu då den nionde boken. Historien börjar enligt vanlig utformning med att ett brott sker som engagerar Annika Bengtzon. Den här gången är det en ung småbarnsmamma som dödas, den fjärde kvinnan i ordningen som dött på samma sätt. Men denna gång är det är emellertid inte kring detta intrigen ska uppehålla sig kring. Annikas man Thomas befinner sig på en konferens i Nairobi och kidnappas vid den somaliska gränsen tillsammans med sju andra delegater från olika delar av Europa. Resten av boken skildrar omväxlande hur Annika med hjälp av Thomas chef Jimmy Halenius försöker få fram pengar för att rädda Thomas innan det är för sent (gisslan dödas nämligen en efter en), och omväxlande Thomas upplevelse ”inifrån” själva kidnappningen.

Jag upplever det som att Marklund vill prova något nytt genom att förflytta sig utanför Sveriges gränser. Kommentera läget i världen och dessutom leka lite ”traumapsykolog”. Mycket spännande antar jag. Visst vänder man blad, visst vill man (ack så kommersiellt upplagt) läsa vidare och veta hur det slutar. Men jag vet inte. Handlingen är väldigt händelsespäckat utan andrum och handlingsförloppet snabbare än i de tidigare böckerna. Inte förrän boken är avslutad finns det riktigt utrymme att reflektera över om den var bra eller inte.

Det jag vanligtvis tycker så mycket om i Bengtzonböckerna; skildringen av hjältinnans vardag med dess upp och nedgångar uteblir. Annika Bengtzon som människa och mamma försvinner i den snabbt framåtrusande handlingen.  Någon samhällskommentar blir det emellertid inte heller, den försvinner i det hastiga tempot som bara stannar upp för olika försök att skildra Annikas känslor. Ett förvånansvärt antal gånger beskrivs hur Annica står och stirrar tomt framför sig… och så in med någon slags ambivalens eftersom att Thomas utvecklats till en notorisk otrogen äkta make och Jimmy Halenius är ju så stilig och hjälpsam, men förbjuden… nej, jag vet inte.

Men det som faktiskt känns riktigt tunt är skildringarna av Thomas kval som kidnappad och utsatt för de mest fruktansvärda händelser. Ja, även våldsamheter och grymheter slår nya rekord för Marklund, så här hemskt och omänskligt har det aldrig varit förut. Men tyvärr är det som sagt just dessa avsnitt det som jag upplever som allra svagast. Det känns lite taffligt helt enkelt. I jag – form (för ökad känsla av realism antar jag) radas hemska upplevelser upp, den ena värre än den andra.  Det snarast känns som sensationslystnad än något som faktiskt griper tag och lämnar intryck, även om Thomas förstås känner en massa saker skildrade med hjälp av olika metaforer. Och finner meningen med livet (Annika och barnen).

Det påminner om en halvtaskig actionthriller gjord för TV och jag känner inte alls igen vare sig Annika Bengtzon eller Liza Marklund. Bara det här med att dela in boken i ”dagar”. Dag 0: Tisdag 22 november, Dag 9: Torsdag 1 December. osv. Precis som i en amerikansk actionfilm av sämre kvalité där den muskulöse hjälten har 10 dagar på sig att rädda världen från en kärnvapenkatastrof.

Det är med tungt hjärta jag medger att det nog räcker med Annika Bengtzon nu. Kvinnan har väl i vilket fall varit med om nog med elände för ett helt liv.

— — —

Malin Nilsson  

— — —

Tio tusen år in i framtiden har stora delar av norden täckts av glaciärer och kall bitande kyla.

Vad som verkar vara en ny istid har sakta men säkert börjat förvandla jordens klimat, och allt fler söker sig till länderna runt ekvatorn. Det finns dock dem som inte vill lämna sina hem, och städer som Stockholm lyckas hålla sina invånare vid liv med hjälp av högteknologiska hjälpmedel som ständigt bevakar och hanterar de stora snömassorna. Men så en dag sker det som inte skulle kunna ske. En fruktansvärd storm drar utan förvarning in över Stockholm, och utan tid att förbereda för stormen finner sig stadens innevånare i en minst sagt katastrofal situation. Ett enormt räddningsarbete inleds, men kommer man att hinna fram till alla människor i tid, eller är det upp till var en att överleva bäst de kan?

Leif Jangestål målar upp en fantastiskt detaljerad värld i År 12012, där varje liten bit av teknologi som introduceras förklaras i detalj. Medan det är imponerande att se just hur genomtänkt författarens framtidsvision är, så förvandlas tyvärr de oräkneliga förklaringarna väldigt snart till ett störningsmoment som bara växer under läsandets gång. Gång på gång lämnar Jangestål bokens narrativ för att i paragraf efter paragraf beskriva ett fordon eller en teknisk funktion, som sedan aldrig nämns igen. Att sedan mycket av den fantastiska teknologi som presenteras är väldigt snarlik den vi redan har idag, gör att valet att placera boken tio tusen år fram i tiden känns något omotiverat. Frågan varför mänskligheten inte lyckats komma längre i sin utveckling blir till en ständigt naggande fråga som tyvärr aldrig får något svar. Om Jangeståls röststyrda digitalbox och rörelsekänsliga utebelysning skulle visa sig vara kulmen av den mänskliga vetenskapens förmågor, så är det sannerligen en dyster framtid vi har att se fram emot.

Redan efter några kapitel står det klart att Jangestål brinner betydligt mer för den värld han skapat än för vad som faktiskt utspelar sig i den. Bokens narrativ är klumpigt och ryckigt, och många kapitel verkar enbart existera för ny teknologi ska kunna presenteras. Vad som egentligen borde vara en rätt så enkel och regelrätt katastrofberättelse med allt det raffel som hör till, blir istället till långdragen och förvånande innehållslös serie av osammanhängande textpassager. Det är dessutom svårt att greppa vad boken egentligen försöker kommunicera. Det finns ett överliggande tema om den mänskliga överlevnadsinstinkten kontra statsmaktens minutiöst utstuderade, men ack så teoretiska planer, men det framgår aldrig helt klart vilken av dessa idéer som författaren vill att läsaren ska sympatisera med. Jangestål verkar dessutom vilja kommentera andra ämnen genom sina karaktärer, som viltvård, övervakning och klassfrågor, men då karaktärernas handlingar som bäst är vaga och diffusa, är det nästan omöjligt att tolka just vad författaren vill förmedla.

Bokens absolut största problem är dock dess språkbruk. Axplock verkar inte ha korrekturläst boken innan den gavs ut, då den har en chockerande stor mängd grammatiska fel och klumpigt formulerade meningar. Tyvärr sträcker sig dock problemet djupare än vad som skulle kunna ha åtgärdats med en enkel extra genomläsning, då Leif Jangeståls språkbruk i sig är extremt svårt att ta till sig. Det finns knappt en paragraf i boken som inte verkar ha blivit skriven med hjälp av en synonymbok, då boken präglas av ett högtravande, ja nästan byråkratisk språk. Medan författaren ibland faktiskt lyckas få till en riktigt kvick och träffsäker formulering, så är den större delen av boken lika underhållande att läsa som ett licensavtal. Det onödigt uppstyltade språket blir ett extra farthinder för en berättelse som redan har grava problem att komma till skott. 

Det finns ändå viss potential hos Jangestål som skiner igenom År 12012s bedrövliga berättelse. Det finns inga tvivel om författarens förmåga att skapa vidsträcka och innehållsrika världar, och hans sätt att bryta av bokens intrig med kapitel av nästan filosofiskt betänkande av världens situation är riktigt uppfriskande. Men oavsett vad författaren kanske kan åstadkomma i senare böcker så är År 12012, precis som författarens vision av vår världs framtid, en svårforcerad och ogästvänlig upplevelse.

— — —

Johan Axell är filmvetare och frilansande skribent