Betyg:

— — —

För de flesta är tanken på döden skrämmande. Oavsett om man tror att allt bara blir svart, eller om man hoppar på en plats i någon guds paradis, så är det ju faktiskt ingen av oss som faktiskt vet vart vi hamnar när vi tagit vårt sista andetag. Ja, om du inte donerar din kropp till vetenskap det vill säga. Då är nämligen chansen stor att du hamnar på en likfarm. Medan ordet kanske manar fram tankar om zombier på traktorer och höskullar, så är det faktiskt en forskningsstation med målet att kartlägga kroppars olika stadier av förruttnelse i diverse miljöer och scenarion. Och det är just på en sådan farm som vi finner Eve Lockhart och hennes team av forskare när de blir kontaktade av kommissarie D.I Hale. Tillsammans med lagens långa arm använder teamet sina kunskaper för att lösa några av Englands mest makabra brott!

Att kriminaldramer ibland måste rucka lite på verklighetens lagar och be publiken att ha överseende med en del långsökande förklaringar är egentligen fullt förståeligt, med tanke de ofta både intrikata och nervkittlande handlingar som krävs för att hålla uppe publikens intresse. Men, det finns gränser på vad för slags sanningar man kan leka med. Medan Body Farm förvisso bjuder på en del riktigt intressanta och medryckande fall, som minst sagt kräver en expertis utöver det vanliga för att lösas, så är det ändå något med serien som gnager på ens tålamod likt en nagel i ögat. Det är helt enkelt oförlåtligt, att i en tid då kriminaltekniska dramer och advokatserier har en lika självklar plats på TV som Bingolotto och familjekomedier, ha en så usel koll på rättsförfarfarandet som seriens manusförfattare verkar ha. Poliser, kriminaltekniker och läkare framställs som såväl lömska som rent av inkompetenta, medan forskarna från likfarmen stövlar rakt in på brottsplatser, förhör misstänka, stör rättegångar med personliga åsikter (som dessutom stundtals verkar väga mer än bevismaterial) och rotar igen såväl bilar som hem utan någon som helst rannsakningsorder. När inte ett enda fall kan klaras av utan att gruppen ställer till nog med oreda för att få fallet ogiltigförklarat i en riktig domstol är det svårt att hålla en god min, hur välskriven själva handlingen faktiskt är. Att man dessutom passar på att tvinga in uppenbara personliga predikningar i en del av fallen gör det helt enkelt lite för tydligt att det är just en tv-produktion man vilar ögonen på.

Det är rent förargligt att serien dras med så många problem, då potentialen i så väl upplägg som karaktärer faktiskt ter sig riktigt lovande på pappret. Medan vissa av karaktärerna, och kanske framförallt Tara Fitzgeralds karaktär Eve Lockhart, stundtals känns styltade och övermoraliserande, visar de ändå tillräckligt starka personligheter för att man som publik ska vilja lära sig mer om dem. Släng sedan in en del pillerproblem och tidigare förhållanden karaktärerna emellan, så har man en stundom riktigt engagerande dokusåpa att följa mellan alla de gruvliga morden. För det är ju trots allt omöjligt att komma ifrån att det är just dessa hemska dåd som har den egentliga huvudrollen i en sådan här serie, och där sparar inte Body Farm på krutet. Medan det kanske aldrig blir lika extremt som pilotavsnittets köttbelagda väggar, så har man ändå lagt ner stor möda på att se till att fallen inte liknar något man tidigare sett i andra serier. Medan den slutliga lösningen ibland kanske känns lite intvingad, så går det inte att förneka att det ibland är en ren fröjd att se experterna försöka klura ut de mest makabra mysterier.

Medan Body Farm helt klart hade potentialen att bli ett blodigare och kanske lite råare alternativ till C.S.I , så faller den dessvärre på målsnöret. Medan man sannerligen sett till att serien skiljer sig från det veritabla träsket av tillgängliga kriminaldramer, så känns det tyvärr inte som att man når ända vägen fram. Visst är de mystiska morden kittlande till en början, men svaren på gåtorna är oftast lika gråa och banala som den brittiska hösthimlen de utspelar sig under. Med en moraliserande ton och en fullständig oförståelse för kriminalverket är det stundtals en ren utmaning att ta sig igenom avsnitten. Riktigt inbitna fans av genren som letar efter något nytt och annorlunda kan nog få ut en del behållning av serien, men för den större publiken kommer Body Farm nog aldrig bli mer en medioker tidsförstörelse som dessvärre aldrig lever upp till sin potential.

— — —

Johan Axell

Jane Austens Stolthet och fördom är med andra ord tillbaka i ett helt nytt format. Den Lizzie Bennet vi möter nu är 24 år, bor i närheten av Los Angeles tillsammans med sin familj och studerar media på college. Som en del i sin utbildning har hon startat en vlogg, det vill säga en videoblogg. Den 9:e april 2012 postade hon sin första video på youtube och är nu uppe i 88 stycken. Hon berättar framför kameran om sitt liv, sina systrar, vad som händer och vem hon träffar… Mycket snart är hon inte längre ensam framför kameran. Vi möter hennes vän Charlotte som är den som står för redigeringen av videodagboken, storasystern Jane knackar på dörren till Lizzies sovrum och lillasystern Lydia rusar in och stör. Så småningom hamnar Lizzie på nya platser men fortsätter hela tiden sin videodagbok.

Ashley Clements

Skaparna av The Lizzie Bennet Diaries heter Hank Green och Bernie Su. I rollerna ser vi bland andra Ashley Clements som Lizzie, Laura Spencer som Jane, Mary Kate Wiles som Lydia och Daniel Vincent Gordh som Mr Darcy. Särskilt Clements och Spencer är nästan ruskigt trovärdiga som Bennet-systrarna. Om man redan är välbekant med Stolthet och fördoms intrig och karaktärer är det fantastiskt roligt att återse dem i en så modern, oväntad och smart reinkarnation. Lizzie vill arbeta med media. Jane är vintage-fantast och arbetar inom mode. Lydia lever ett vilt collegeliv. Mary (som dock bara är kusin för tillfället) är en dyster EMO som bara vill läsa böcker. Mr Darcy är en hängselförsedd hipster och mycket framgångsrik med företaget Pemberly Digital.

Hela projektet är tänkt för internet, framförallt youtube. Men The Lizzie Bennet Diaries är inte gjort av en vanlig youtube-amatör hemma på kammaren. Skådespelare, regissörer och manusförfattare är seriöst folk och alltsammans är noggrant och professionellt genomfört. Till formen är det dessutom det allra första i sitt slag. I centrum står förstås Lizzie och hennes vlogg som finns på youtube. Men kom ihåg att Lizzie är mediestudent: Hon har alltså Tumblr, Twitter och Facebook också. Lydia blev intresserad av vad storasystern höll på med på sitt rum och bestämde sig för att starta en egen vlogg. Som social partytjej har Lydia också Twitter och Tumblr. Mr Darcy och Bing Lee (Mr Bingley) har Twitter. Som fashionista har Jane Pinterest och Lookbook som främsta domäner.

Lizzie har för tillfället 156 798 följare på youtube. Hennes videos har visats 21902363 gånger. Förutom Lydia har till exempel Georgiana Darcy också en egen spin-off-vlogg. Det är som att karaktärerna faktiskt existerar. Digitalt. Lizzie avslöjade på sin Tumblr att Jane och Bing Lee börjat följa varandra på Twitter. När Bing Lee oväntat försvann och bröt kontakten med Jane förändrades tonen på hennes Pinterest radikalt. Dittills hade det funnits att se fina bilder av stickade strumpor, vintage klänningar i pastellfärgad tyll och gulligt gör-det-själv-pyssel. Men nu dök det plötsligt upp sorgsna, mörka bilder och citat om saknad och hjärtesorg. Hennes följare kommenterade med ”Det kommer ordna sig, Jane! Ge inte upp!” och ”Ni är perfekta för varandra. Du ska få se att det slutar lyckligt.”

Om man är ett fan av Austen (och inte enbart är det på grund av klänningarna) är det här förstås något av en dröm. Stolthet och fördom SKER just nu på nätet och man kan följa karaktärerna på nästan daglig basis i social media. Man kan till och med få vara där och trösta Jane när hon är ledsen över Bing Lee. Man kan kommentera Lizzies och Lydias videor. Man kan följa de flörtiga tweetsen mellan Lydia och George Wickham, varna henne och sedan se hur hon ilsket försvarar honom och avslutar med ett ”whatever!”. Man kan läsa de ganska vardagliga tweetsen mellan Mr Darcy, Caroline Lee (Bing Lees syster) och Mr Darcys vän Fitz Wiliams. De har internskämt! Man kan äntligen få berätta för sina favoritkaraktärer hur mycket man beundrar dem. Som att till slut få prata med en kär vän man länge varit skild från.

Det här har verkligen aldrig gjorts förut. The Lizzie Bennet Diaries är lite av ett metafiktivt multikonstverk. Intrigen pågår i realtid. Karaktärerna korsar gränsen till det verkliga och finns faktiskt här ibland oss, i den digitala världen. Ibland verkar de som kommenterar videos, tweets och bilder inte inse att det är en påhittad karaktär de följer. Muren mellan verklighet och fiktion bryts ner. Ibland spelar följarna med i berättelsen, ställer frågor och ”gillar”. Lizzie svarar på frågor och kommenterar tillbaka. Aldrig har vi fått vara så nära berättelsen förut. Internet har blivit gråzonen där fiktiva karaktärer och verkliga människor möts och är lika närvarande.

—

Tove Ekström, Paris

Betyg:

Det finns något krypande apokalyptiskt över tv-serien Boss. Som om världens sista dagar är komna och den stora patriarken, i detta fall Chicagos borgmästare Tom Kane, förgäves försöker kämpa mot den oundvikliga undergången. Känslan är hotfull och uppgiven, och världen är fördärvad. Det är det moderna Romarrikets sista flämtande dagar sett ur en korrumperad och sjuk mans ögon.

I två decennier spelade Kelsey Grammer den spattiga psykologen Fraiser, först i tv-serien Skål men sedan även i den egna mycket populära spinn off-serien som bar karaktärens eget namn. I Boss visar Grammer att han har betydligt fler nyanser i sitt skådespel än vad han tidigare gett utlopp för. Borgmästare Tom Kane, mycket taktfullt spelad av Kelsey Grammer, är nämligen en komplex och kluven karaktär – ena stunden sympatisk och redbar för att sedan visa att han bokstavligen går över lik för att behålla sin makt. En gång brann han av filantropiska värderingar, men dessa har fördunklats av de ljusskygga gärningar som utförts på vägen. I bakgrunden mullrar staden Chicago med sin långa tradition av korruption och våld. Indirekt pekas staden ut som den ansvariga och framställs även visuellt i serien som en frustande maskin som kort och gott kallas för monstret. Ett monster som tuggar sönder drömmar och ambitioner för att sedan lämna spillrorna i rännstenen.

Serien börjar med att Tom Kane, mycket taktfullt spelad av Grammer, får det besked som kommer förändra allt – han har en svår sjukdom som sakta men säkert kommer ta hans liv. Hur länge han har kvar är svårt att säga, men det kan handla om ett par månader eller möjligtvis något år. För Kane finns det dock inte en tanke på att visa sig svag för allmänheten eller lämna över sitt ämbete. Tvärtom, innan den oundvikliga sortin behövs makten säkras. Åtminstone så att rätt personer innehar den när Kane är borta. Allt centreras runt uppkomlingen Ben Zajac (Jeff Hepner), en ung politiker med opinionen i ryggen för att bli nästa guvernör. Nu gäller det bara för Kane att få en hållhake på den unge politikern. Men kan han ens lita på sina egna närmsta nu när hans sjukdom allt starkare börjar lysa igenom?

Nej, som ni förstår får vi i Boss inte direkt någon munter spegling av amerikansk inrikespolitik. Även om serien inledningsvis presenteras som ett politiskt drama utvecklas snabbt handlingen till att mer likna HBO:s gamla flaggskepp The Sopranos än NBC:s Vita Huset (West Wing). Seriens estetik är nattsvart med mängder av närgångna bilder på plågade ansikten och olycksdigra översiktsfoton över monstret Chicago. Detta mörker är seriens styrka, men förmodligen också dess största svaghet.

Första säsongen av Boss beställdes direkt av tv-kanalen Starz utan att något pilot-avsnitt behövde göras. Inte så konstigt kanske när den hyllade filmskaparen Gus Van Sant var kopplad till serien som regissör. Men trots att seriens två säsonger hyllats av kritiker har tittarna svikit. Min teori är att Boss kanske är något för cynisk och krävande för den stora massan, speciellt då den nästan helt saknar hopp i form av rättrådiga ”goda människor”.

Någon tredje säsong finns i nuläget inte beställd, men ryktet går om en avslutande tv-film. Vi får väl hoppas på det, för en så välgjord och medryckande tv-serie som Boss förtjänar absolut en värdig avslutning. Kelsey Grammer sitter orubbat på tronen, men även skådespelare som Connie Nielsen, Martin Donovan och Kathleen Robertson är fulländade och mycket sevärda i sina roller. Boss är en utmärkt tv-serie, åtminstone för den som vågar stirra ner i avgrunden…

— — —

Kristoffer Pettersson är en del av Kulturdelens redaktion.

— — —

Danskarna vet något som inte vi vet. I alla fall det danska filmfolket. För hittills har det enligt min mening aldrig funnits en svensk tv–serie som kunnat mäta sig med en dansk. Jämför exempelvis den brillianta serien Mordkommissionen och de fruktansvärt styltiga och framstressade svenska filmatiseringarna av Camilla Läckbergs böcker för några år sedan. När de har Matador, Krönikan och Lykke, klämmer vi fram Rederiet, Labyrint och Orka, orka…(någon som minns just Orka, orka? En satsning av SVT som skulle visa det ”riktiga livet”. Så dystert att en självmordsvåg drog genom Sverige. Typ.).  Det finns givetvis undantag (Saltön och Kvalster är goda exempel) men just relationsdramer är något av danskarnas specialitet tycker jag. Och Sommer är ett ypperligt exempel på ett bra sådant.

Jacob Sommer (Lars Ranthe) återvänder hem till Danmark efter att ha arbetat i Afrika för Läkare utan gränser. Med sig har han sin fru (Marie Louise Wille) och hennes tonåriga dotter (Cecile Bøker Rosling). Hemma väntar mamma (Lisbeth Dahl) och pappa (Jesper Langberg), samt brodern Adam Sommer (Thomas Levin). Jacobs ursprungliga plan om några veckors semester innan återresan till Afrika omkullkastas då det visar sig att hans pappa insjuknat i Alzheimers. Jacob tvingas motvilligt överta faderns läkarmottagning, där Adam redan arbetar.

Sen får vi följa familjen Sommer genom de kommande åren. Det är otrohet, oäkta barn, missfall, syskonrivalitet, syskonkärlek, första kärleken, komplicerade far–son relationer och så vidare och så vidare. Serien är alltså 576 minuter lång, vi hinner hänga med familjen ganska länge.

Familjemedlemmarna tillåts vara människor, fina och fula, dumma och snälla, ledsna, glada och arga. Allt som ingår i att vara människa och leva tillsammans med andra människor. Detta gör att det är lätt att engagera sig i karaktärerna och bry sig om dem även när de beter sig illa. Exempelvis det fruktansvärda med sjukdomen Alzheimer, både för den drabbade själv men i nästa lika hög grad för de nära anhöriga, skildras på ett smärtsamt skickligt sätt, även om pappan (mästerligt gestaltad av Jesper Langberg) är långt ifrån en alltigenom sympatisk person.

Skådespelarna är genomgående väldigt bra och om man är av typen som ofta ser en dansk film eller tv– erie kommer man med största säkerhet att känna igen de allra flesta från någonting. Den enda karaktären som enligt mitt tycke haltar lite är Jacobs frus tonårsdotter Lærke. Hon blir så stereotyp när hon snubblar in i farliga situationer för att hon på tonåringars vis ska prova på en massa saker. Samtidigt som hon i botten är en ”snäll flicka”… hon blir tråkig bara och inte lika mångfacetterad som de övriga.

Historien tappar lite fart till säsong nummer två, i alla fall har jag tröttnat lite på familjen då och lyckas inte riktigt hålla intresset uppe på samma sätt. Men det är fortfarande ett mycket trivsamt tidsfördriv om kvällar då enbart svensk tv–produktion står till buds. Det här är inte någon favorit bland danska serier, men den är tillräckligt bra ändå. Trivsamt, sorgligt och ibland roligt i 576 minuter. Här har vi mycket att lära.

— — —

Malin Nilsson

Skapad av: Craig Silverstein och Kelly Marcel

Produktion: Fox

Skådespelare: Jason O’Mara, Stephen Lang, Shelley Conn, Christine Adams mfl.

Längd: 9 tim, 13 avsnitt

Betyg:

—

Terra nova är en påkostad science fiction-tvserie som nu finns på dvd. Hela serien är samlad i en box. Det är en påkostad och hyfsat välgjord serie. Den var också hyfsat populär när den gick på tv. Ändå bestämde sig produktionsbolaget Fox för att lägga ner den efter en säsong.

Det ryktas om en fortsättning på ett annat bolag men inga beslut finns ännu.

Om man blandar Jurassic Park, Lost in space och Avatar så får man en ledtråd till Terra nova. Därtill måste man lägga att inledning och avslutning har stor likhet med den slitstarka filmen Bladerunner, en av science fiction-genrens största stilbildare.

Terra novas ramhandling är en blandning av utopi och dystopi. Vår värld är i framtiden (2149) i det närmaste förödd av systematisk utsugning och miljöförstöring. Utvalda människor ges chansen att resa tillbaka i tiden 85 miljoner år till dinosauriernas era och där bygga upp en ny miljövänlig civilisation.

När vi kommer in i handlingen är kolonin Terra nova sju år gammal och omfattar cirka 1000 personer. Utanför kolonin finns ett gäng utbrytare med skumma avsikter. Så småningom visar det sig att dessa står i förbindelse med skurkaktiga uppdragsgivare i den förödda framtiden. De vill skövla planeten även retroaktivt och planerar att skicka en armé som ska säkra en del mineralfyndigheter som de vill utvinna på brutalast tänkbara sätt. Handlingen är enkel och tycks vända sig till en ganska ung målgrupp. Det förstår man också av bristen på sex i serien.

Ja men, påverkar inte tidsresorna framtiden? Och om man bryter mineraler i forntiden så finns väl de inte kvar i framtiden?

Glöm alla sådana frågor. Logiken runt tidsresor har ingen lyckats reda ut och det görs inte heller inom ramen för Terra nova. Det är också betydelselöst för handlingen – det enda syftet är att få med våra välbekanta och populära dinosaurier. Annars kunde serien lika gärna ha utspelat sig på en annan planet.

Allt det där är ganska konventionellt och ointressant.

Vad som är intressant med Terra nova är det utopiska draget. Detta är rätt sällsynt idag. Science fiction är populärt men det mesta som skrivs eller filmas inom genren är utpräglade dystopier. Jorden går under. Vi blir alla uppätna av aliens. Eller zombier. Det dominerande perspektivet inom science fiction är det postapokalyptiska. Den framtiden katastrofen är så självklar att den är det enda som gäller.

Samhället Terra nova beskrivs indirekt men har en huvudroll i tv-serien. Terra nova är ett ideal som är värt att försvara. I mycket hög grad påminns man om att detta är en amerikansk serie – även om den till stor del är producerad i Australien med delvis australiska skådespelare.

Glöm också Australien men glöm inte den amerikanska prärien och pionjäråren. Mycket av Terra novas idéinnehåll finns att hämta i den amerikanska pionjärmytologin.  Det viftas dock inte med några flaggor och religion verkar inte förekomma på Terra nova. Rasmotsättningar och sociala skillnader verkar inte heller finnas även om det görs vissa antydningar.

Det är ett elitsamhälle. De som har kommit till Terra nova har noga valts ut. Den upplysta eliten är basen för den nya civilisationen. Och den leds av en upplyst diktator. Denne, commander Taylor, spelas av Stephen Lang som här gör ungefär samma karaktär som han gjorde i Avatar – fast snäll. Men någon demokrati är det alltså inte alls tal om. Snarare är Terra nova en militärstat. Kolonin är till och med omringad av en barriär som innevånarna inte får passera utan tillstånd. Det finns också vakttorn även om diktatorn commander Taylor säger:

”Jag trodde att tornen bara skulle behövas för att hålla vakt utåt.”

I detta idylliska pionjärsamhälle råder relativ harmoni. Ledaren är vis, mild och tillämpar ekologiska principer. Ingen skjuts i onödan (men var inte orolig – det är mycket action i Terra nova).

Terra nova tycks alltså påstå att demokrati och rövarkapitalism är oupphörligt förenade och att alternativet är upplyst diktatur.

Ja, se där något att tänka på. Tyvärr har inte dinosaurierna någon åsikt i frågan.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion

— — —

Året är 1942 och kryssaren Laconia har just lämnat Egypten för att påbörja sin resa hem till England.

Trots att fartyget en gång byggdes för att bjuda sina rika resenärer på lata dagar i solen, så är resan denna gång allt annat än luxuös. Skeppet fraktar nämligen, utöver sina vanliga betalande passagerare, 1800 italienska krigsfångar. Resan ter sig till en början lugn, men förvandlas snart till en levande mardröm när den tyska ubåtskaptenen Hartenstein, spelad av Ken Duken, får syn på skeppet. Efter att ha misstagit skeppet för en trupptransport ger han order om att torpedera fartyget, och tillsammans med sina män ser han henne sjunka. När besättningen sedan börjar höra rop på hjälp från både kvinnor och barn går det snart upp för männen att man gjort ett ödesdigert misstag. Hartenstein måste nu snabbt fatta ett beslut; Ska man låta fienden dö i det kalla vattnet, eller följa havets lagar och rädda så många som möjligt?

Sänkningen av Laconia står ut från andra krigsserier genom dess förvånansvärt balanserade porträttering av krigets drabanter. Vare sig det är skeppsbrutna britter eller skuldtyngda tyskar så porträtteras karaktärerna som människor, snarare än tomma kärl menade att symbolisera de både krigsmakterna. Mest överraskande är kanske det sätt som Uwe Janson valt att framställa de tyska trupperna på, då många av dem mer påminner om festsugna collegestudenter än de mordiska sadister som annars brukar vara normen på film.

Karaktärsporträtteringen är utan tvekan en av de mest intressanta aspekterna av BBCs tv-serie, men tyvärr ägnas det på tok för lite tid åt den. Sänkningen av Laconia lider av det kanske något paradoxala problemet att både vara för lång och för kort. Den är för lång för att hålla kvar tittarens intresse utan någon djupare karaktärsutveckling, men är alldeles för kort för att publiken ska få någon ärlig chans att lära känna de alldeles för många karaktärerna. I slutändan kommer man ha lagt en handfull namn på minnet, medan alldeles för många av karaktärerna uppfattas mest som i periferin. Detta gör att många av seriens mer dramatiska scener saknar den tyngd situationen förtjänar, då publiken aldrig fått en chans att engagera sig emotionellt för rollfigurerna.

För att vara en tv-serie imponerar Sänkningen av Laconia med både kläder och rekvisita, och ståtar med en hel del riktigt bra rollprestationer. Men tyvärr så lider den av samma problem som de flesta andra produktioner i formatet, nämligen att den känns något billig. Seriens praktiska specialeffekter sträcker sig oftast inte till mer än en skakig kamera och lite rök, och den billiga utrustning man använt sig av för att filma berättelsen har tyvärr satt tydliga spår på såväl skärpa som bilddjup.

Trots att Sänkningen av Laconia skulle ha mått bra av ett kortare och mer konsist manus och en betydligt högre budget, så finns här ändå en del behållning att hämta för andra världskrigs-fantasten. Det är svårt att inte låta tankarna vandra till den legendariska vapenvilan under första världskriget när man tittar på Sänkningen av Laconia, något som även seriens karaktärer själva påpekar. Det är sällsynt att hitta krigsberättelser som denna, som inte bara visar att kriget faktiskt var ett levande helvete för alla involverade sidor, utan även visar att det faktiskt fanns medkänsla att finna även hos de mest härdade soldater. Det finns med andra ord en viss tröst att finna i denna sanna berättelse, framförallt med tanke på allt hemskt som annars hände under krigsåren. Sänkningen av Laconia klargör, mer än någon annan krigsserie, att hur hemsk en situation någonsin än blir, så sitter vi ändå alla i samma (u)båt i slutändan.

— — —

Johan Axell är filmvetare och frilansande skribent

- – -

Thailand är något av svenskens favoritresmål.

Många återvänder vinter på vinter till värmen, och några låter sig bygga ett andra hem i landet. Varför just Thailand är så älskat av många vet jag inte. Kanske är det värmen och klimatet, kanske det faktum att allt är extremt billigt. Hur det än är med den saken så ligger den SVT-producerade TV-serien 30 grader i februari helt rätt i tiden.

Detta måste vara en av de mest ambitiösa drama-satsningarna från SVT’s håll på många år. Och bara på skådespelarlistan ser man att serien är av en särskild kvalitetsstandard. Manuset är mycket välskrivet och serien utgörs av tre parallellhistorier. Vi stiftar bekantskap med Kajsa (Maria Lundqvist), en arbetsnarkoman som till följd av sitt hetsiga liv får en stroke. Läkaren ordinerar lugn och vila varpå Kajsa reser till Thailand med sina två döttrar där hon köper en bungalow. Men vilan byts snart ut mot mer jobb då Kajsas plan hela tiden varit att driva verksamhet i landet och hennes hälsa blir snart sämre igen. Majlis (Lotta Tejle) är en hunsad hemmafru som lever med sin tyranniske och elake rullstolsbundne man (Kjell Bergqvist). De åker till Thailand för en kortare semesterresa men Majlis blir förälskad i landet och vill stanna. Något som hennes make inte tillåter. Sist ut är Glenn (Kjell Wilhelmsen), en ensam medelålders man som aldrig haft en kvinna. Han drömmer om ett liv med fru och barn och åker till Thailand för att finna kärleken. Något som inte visar sig vara helt lätt…

Serien visar kanske inte upp det riktiga Thailand, men så gör den inte heller anspråk på det. Istället får vi ta del av ett Thailand sett ur turistens ögon. Det är en effektiv skildring som aldrig faller in i exotismens fälla. Vi blir beskonade vykortsbilder av sandstränder och fördummande representationer av lokalbefolkningen. Men det är ingen ljus bild åskådaren får ta del av. Det är skitigt, varmt och hänsynslöst. Nattlivet med dess klubbar och bordeller framstår som en helvetisk skuggtillvaro där männen är konsumenter av kroppar. Glenn är från början ingen torsk utan en naiv och romantiskt lagd själ. Snart märker han dock att det inte är kärlek han möter, då han blir bestulen på sina pengar av en prostituerad han finner tycke för, utan cynismens kalla ansikte. Alla utnyttjar alla i ett förhoppningen om ett bättre liv.

30 grader i februari sätter de mänskliga relationerna i fokus och gör det storslaget. Det är hjärtskärande att se en emotionellt och fysiskt trasig Kajsa som trots en stroke i bagaget gör allt för att bygga upp en fungerande bungalow-uthyrning. Hon gör det på bekostnad av sina döttrar som får klara sig själva och som snart börjar förakta sin mamma. Hennes tonåriga dotter Joy (utmärkt spelad av Hanna Ardéhn) får istället agera förälder till sin lillasyster, och trots att hon gång på gång försöker rädda sin mamma undan sjukdomen får hon inget gehör. Svärtan och mörkret i karaktärerna känns äkta och blir aldrig förlamande.

Visst har serien sina brister, såsom att den rör sig mot det sentimentala och övertydliga. Men jag tycker ändå att det är petitesser sett till hela upplevelsen. 30 grader i februari är en produktion SVT borde vara, och alldeles säkert är, stolta över.

- – -

Erik Göthlin filmvetare och frilansskribent

—- — —

Förmodligen var det Alan Balls HBO tv-serier Six Feet Under och True Blood som öppnade dörrarna till de döda. Åtminstone fick dessa populära tv-serier andra tv-bolag att våga högbudgetsatsa på, vad ska man säga, lite mer bisarra historier. Hypen kring zombie- och vampyr-serier som The Walking Dead och Twiligt-filmer har naturligtvis också dragit sitt strå till stacken och idag frossas det på med blod och våld som det nog aldrig gjort förut, åtminstone inte på tv. 2011 kom Ryan Murphy and Brad Falchuks American Horror Story producerat av 20th Century Fox. En serie som verkligen gör sitt bästa för att framstå så morbid och mystisk som möjligt.

Grundhistorien är på inget sett originell. Familjen Harmon bestämmer sig för att lämna Boston för en nystart i soliga Kalifornien. De har gått igenom en riktigt jobbig period där maken Ben (Dylan McDermott) haft en affär och frun Vivien (Connie Britton) nyss fått ett missfall. De har även en dotter, Violet (Spelad av Vera Farmigas lillasyster Taissa Farmiga), en tillsynes normal tonåring med kanske lite väl stark dragning till det mörka och mystiska. De köper en tillsynes trevlig villa i utkanten av Los Angeles och tror sig ha gjort ett riktigt kap. Allt skulle nog också varit frid om inte huset varit fullproppat av gamla otäcka hemligheter och inte minst – spöken. Mycket snart dyker en gammal husa (Frances Conroy) upp som insisterar på att bli anställd. Även husets granne, en fin äldre dam vid namn Constance(Jessica Lange), verkar minst sagt mystisk. Familjen Harmon får också reda på att huset i folkmun går under namnet mordhuset och banne mig om det inte gör skäl för sitt namn.

Lange och Conroy spelar två av seriens mystiska damer

Den gamla sekelskiftesvilla som Amercan Horror Story utspelar sig i är som gjord för en spökhistoria. Mörk interiör, en mystisk vind och naturligtvis finns det också en otäck gammal källare. Och sen är det ju husets alla väsen. Men tro inte att seriens döda endast svischar förbi som något mystiskt i bakgrunden. Nej, vid behov kan de verka lika levande som vanligt folk och vissa av dem vet inte ens att de är döda. Knutna till sina öden i mordhuset börjar de också ganska omgående interagera med den nyinflyttade familjen Harmon som snart sitter mitt i spöksmeten. Jag tänker inte berätta för mycket, men i flera fall blir man även som åskådare lurad att tro att en karaktär är högst levande när det i själva verket är ett av husets många spöken. Vissa av dem ser till och med olika ut beroende på vem det är som ser dem. Detta blir helt klart skruvat, men dock aldrig förvirrat då manusarbetet är både genomtänkt och smart.  

 Ett hus som gjort för en spökhistoria

Om man ser till traditionella filmer om hemsökta hus brukar de ju i regel kännetecknas av en långsamt krypande otäck stämning som mot slutet briserar i ren spökterror. The Others (2001)och The Innkeepers (2011) är två exempel på denna formel. Detta kan du glömma när det kommer till American Horror Story. Tempot är fasanfullt högt, och serien nästan attackerar åskådaren med mängder av sidhistorier och mystiska utvecklingar. Detta skulle kunna vara en svaghet men det blir faktiskt tvärt om. Inte en sekund av speltiden har gått till spillo och det är omöjligt att inte dras med i det virrvarr av otäckheter som Murphy och Falchuk har pressat in. Förutom grundpremissen med en nyinflyttad familj i ett hemsökt hus finns även element av allt från verkliga händelser som mordet på ”den svarta dahlian” och skolskjutningen på Columbine. Det är heller inga problem att göra kopplingar till fiktiva otäckheter som The Omen (1976) och klassiska H.P. Lovecraft-berättelser. Ja med allt från mystiska graviditeter till galna doktorer som försöker uppväcka de döda är det bara att konstatera; Murpy och Falchuk har verkligen gått all-out med American Horror Story och resultatet blev både underhållande och unikt.

Med andra ord så är American Horror Story en välgjord och totalt skamlös tv-serie som glänser med både välskrivet manus och massor av pulserande visuell energi. Serien uppmärksammades även på Golden Globe-galan där King Kongs gamla flickvän Jessica Lange välförtjänt prisades för sin biroll som den mystiska granndamen Constance. Vi kan nog alltså med räkna med en ytterligare säsong vilket absolut inte är mig emot. Ryan Murphy har också insinuerat att det då kommer bli ett helt nytt upplägg med helt nya skådespelare. Detta låter klart spännande även om det känns lite småtråkigt att lämna det hemsökta gamla vansinniga mordhuset och alla dess spöken.

— — —
Kristoffer Pettersson är en del av Kulturdelens redaktion

— — —

Plötsligt drabbas området kring Öresund av ett besynnerligt strömavbrott. Strax därefter finner man en kvinna brutalt mördad i mitten av Öresundsbron, precis på gränsen mellan Sverige och Danmark. Två poliser – den kufiska paragrafryttaren Saga Norén från Malmö-polisen och den inte lika reglementstyrde Martin Rohde från polismyndigheten i Köpenhamn – utses för att leda mordutredningen tillsammans. Strax visar det sig att mordet på bron bara var början på en långt mer ödesmättad situation än vad man kunnat ana. Plötsligt står Saga och Martin mot en högintellektuell samhällsfiende som ämnar ingjuta både skräck och lärdom i den svenskdanska befolkningen utan vare sig hämning eller gräns. Motivet är enkelt, det stavas botgöring och vedergällning.

Och där har vi själva grundstoryn. Det känns befogat att klappa manusförfattaren, tillika SVT:s före detta nöjeschef, Hans Rosenfeldt på axeln – mycket har onekligen hänt sedan han bakade ihop det något haltande manuset till Reine och Mimmi i fjällen i slutet av 90-talet. Bläcket har förädlats i berättarpennan och farsodören från den vedervärdiga Tre Kronor-spinoffen har bytts ut mot något som i sina bästa stunder påminner om Andrew Kevin Walker. Jag tänker – häpnadsväckande nog – på manusförfattaren som tillsammans med David Fincher förgyllt populärkulturen med det becksvarta kriminaldramat Seven från 1995. Det är en smått vansinnig, för att inte säga borderline överdriven, jämförelse. Tillåt mig därför att motivera.

Såhär är det – det vilar ett slags Seven-komplex över Bron. Grundstommen hos de båda historierna känns så pass nära besläktade att det inte skulle förvåna mig om Rosenfeldt å det grövsta låtit sig inspirerats av Walkers bibliska dödsmörker. Parallellerna är helt enkelt för många. Låt oss till exempel ögna igenom antagonisterna. Kevin Spaceys psykopatiska John Doe känns som ett avlägset syskon till Brons ideologiska ”sanningsterrorist”. Samma avsmak genomsyrar deras motiv och samma superintellekt ligger till grund för deras verkställande av planen. Det raljeras över det västerländska sättet att leva och människans dubbelmoral ska synas i kanten, det vill säga – ytligheten och dualismen ska slutligen med blod betalas för. Och straffet är hårt. Reprimanden kräver, enligt mördarnas psykopatiska logik, en rad ”radikala åtgärder”.

Själva berättartekniken präglas också av Seven-inspiration. Mördaren i Bron är likt mördaren i Seven en fåfäng och gåtfull figur som gärna skryter med sitt intellekt och lämnar ut små regelbundna ledtrådar till polisutredarna, gärna av både explicit och vulgär karaktär. Därutöver styrs både John Doe och Brons sanningsterrorist av ideologiska och filosofiska motiv, där de ser sig själva som samhälleliga ögonöppnare snarare än som psykopatiska knäppgökar. Därtill levererar Bron en slutscen som  minst sagt doftar Seven lång väg.

Där slutar jämförelsen. Så nog sagt om det. Bron är annars något av det mest ambitiösa som kvalat in sig på en TV-tablå de senaste åren. Åtminstone i bemärkelse av kriminalserier bör man väl tillägga. Visserligen får man i perioder hålla reda på sju-åtta parallellhistorier på samma gång, vilket förvirrar mer än det fängslar. Därtill tenderar Bron att anamma, precis som sina ändlösa föregångare, krimgenrens mest urvattnade konventioner. Framförallt använder man sig av det närmast klassiska omaka-paret-konceptet hos seriens mordutredare. Den smått genialiska Malmö-kriminalaren Saga, som helt uppenbart ”lider” av Aspergers syndrom, blir en tacksam kontrast till den mer polisiärt anarkistiske Martin. Det är ett motpolskoncept som används in absurdum – effektivt såklart men likväl onyanserat. Krimkonventionellt ofrånkomligt rent av. Jag börjar på allvar tro det.

Men bortsett från detta kritikermässiga gnäll så kvarstår ändå följande – Bron är faktiskt ganska bra. Faktum är att Bron förmodligen är det bästa som har hänt i kriminalseriesvängen sedan Mikael Marcimains eminenta Lasermannen från 2005 samt densammes lika eminenta Graven från 2004. Trots Seven-komplex och schabloner så är det en välskriven historia som engagerar, även om vissa passager kräver sina koppar med kaffe.

Avslutningsvis bör man rikta strålkastarljuset mot seriens huvudrollsinnehavare, det vill säga Kim Bodnia och Sofia Helin. Kanske mest till Helin, som gör sin bästa roll sedan Fyra Nyanser Av Brunt. Hennes Saga, genialisk men samtidigt notoriskt inkompetent i sociala sammanhang, är en karaktär som i ett hav av beprövade genrekonventioner känns både unik och lite rolig. En frisk fläkt, helt klart. 

— — —

Tommy Johansson är filmvetare och frilansande skribent.

— — —

Att flera kockar skulle innebära en sämre soppa är något SVT motbevisar i 2011s stora satsning Anno 1790. Med hela tre regissörer som har till jobb att tolka lika många manusförfattares visioner skulle det lätt ha kunna ha blivit pannkaka av hela projektet. Istället verkar denna utmaning istället snarare ha sporrat produktionsteamet, som levererar ett av SVTs mest ambitiösa projekt på väldigt länge.

Fältskären Johan Gustav Dåådh, spelad av Peter Eggers, anländer till Stockholm efter att ha tjänat konungen i kriget mot Ryssland. Här lyckas han snart bli involverad i en mordutredning, och det visar sig att den fagre läkaren har en naturlig fallenhet för att lösa mysterier. Inom kort blir han erbjuden rollen som kvarterskommissarie hos polismästaren Whalstedt, och tillsammans med sin vän och medhjälpare Simon Freund, spelad av Joel Spira, ger han sig ut i upplysningstidens Stockholm för att rensa upp stadens gator. Det visar sig dock snart att Dåådh inte alltid håller med sina poliskollegor, då han i hemlighet är en republikan, ateist och fritänkare. Att han sedan förälskar sig i polismästarens hustru Magdalena, spelad av Linda Zilliacus, gör inte hans arbete enklare. I en tid då republikaner och konspiratörer tar till alla medel möjliga för att påbörja sin revolution måste Dåådh dessutom ställa sig frågan vilken sida han egentligen står på.

Det första som många kommer att lägga märke till när det gäller Anno 1790 är dess fantastiska visuella egenskaper. Samtidigt som bilden är skarp och klar, så känns den ändå väldigt rå och smutsig, vilket hjälper till att måla upp en bild av dåtidens Stockholm som väldigt ogästvänlig och farlig. Att man varit så sparsam med färger i serien hjälper även till att förmedla den känsla av hopplöshet som verkar råda i staden. Seriens kulisser kan ibland upplevas som något platta, men det är ändå svårt att inte sugas in i den värld Anno 1790 målar upp. Detta är visserligen inte så förvånande när man ser allt jobb som man lagt ned i denna produktion. Framförallt seriens kostymörer förtjänar en stor eloge, då de slitna och tidsenliga plaggen gör väldigt mycket för att sälja illusionen av 1700-talssverige. Det kanske mest imponerande är dock att man varit så mån om att se till att även små detaljer är tidsenliga och korrekta, vilket mer än väger upp för de små skavanker som lyser igenom då och då. Allt detta ramas sedan in av den Guldbaggebelönade fotgrafen Geir Hartly Andreassens fantastiska foto, vilket resulterar i att serien stundtals ser rent ut sagt gudomlig ut. Det är nog ingen överdrift att säga att detta kan vara SVTs snyggaste produktion hittills.

Seriens upplägg är i sig inget nytt, och kommer troligen att kännas igen av de flesta. Avsnitten öppnas med att ett bestialiskt brott, oftast ett mord, utförs på ett kreativt sätt någonstans i Stockholms innerstad. Polisen är kvick med att hitta en misstänkt som de sedan snabbt slänger i stadens häkte. Dåådh å andra sidan är inte lika snabb att döma, utan spenderar resten av avsnittet med att jaga rätt på den egentligen brottslingen. Det är något av ett dussinupplägg med andra ord, men det behöver ju faktiskt inte innebära något negativt. Anno 1790 tar inga riktiga risker med sitt upplägg, men klarar därför av att leverera riktigt spännande intriger i varje avsnitt. Att det sedan löper ett rött band genom seriens samtliga avsnitt i form av republikanernas kamp för att starta ett uppror mot kungamakten är en riktigt fin morot för att sporra åskådaren att alltid vilja se mer.

Radarparet Dåådh och Freund känns stundtals som ett något omaka par, med en inte alltför olik parrelation som den Sherlock Holmes och Watson delade. Tyvärr tillför Freund oftast väldigt lite rent intrigmässigt, utan det stora behållet ligger snarare i att se vänskapen blomstra mellan dessa två väldigt olika individer. Det som vid seriens början inte är så mycket mer än tolerans, växer sig under seriens gång till en riktigt fin vänskapshistoria med vad som verkar vara äkta kemi mellan skådespelarna. Detsamma kan dock tyvärr inte sägas om Dåådh och Fru Whalstedt, då deras kärlekshistoria stundtals känns något påtvingad. Serien lyckas inte riktigt övertyga om varför de båda skulle vara så förälskade i varandra, men lyckas likväl att bjuda på en del fina ögonblick de två emellan. 

Det som många kanske var oroliga över var att SVT inte skulle våga gå fullt ut med seriens brottscener, men det skulle visa sig att denna oro var helt obefogad. Anno 1790 är ibland riktigt rå, och skyggar inte undan för att visa upp blod. Redan i första avsnittet sätter man en riktigt mörk ton då ett litet barn piskas till döds. Det är med andra ord inget daltande, utan man visar upp just hur brutal den mänskliga naturen kan vara. Detta sträcker sig dessutom bortom den fysiska sfären, då hämnd och småsinthet är ett tema som genomsyrar avsnitten.  SVT förtjänar en eloge för att de lyckats så väl med att göra en deckarserie anpassad för en mogen publik.

Serien är dock självfallet inte utan sin beskärda del av problem. Den timme varje avsnitt varar känns stundtals lite väl tilltaget, då det oftast inte finns nog med material i avsnitten för att helt fylla ut tiden. Detta resulterar i en del släpande och kringsvävande scener som inte tillför avsnittet mer än öka på avståndet mellan början och slut. Tyvärr är seriens inledande avsnitt ett av de klaraste exemplen på Anno 1790s tempoproblem, vilket nog tyvärr kan avskräcka en del tittare från att fortsätta med serien. Serien är dock värd att ge en ytterligare chans, då den redan i andra avsnittet åtgärdar några av problem.  De flesta avsnitten i serien lyckas faktiskt fylla ut tiden väl med små svängar i intrigen då och då som håller spänningen uppe, och vissa avsnitt är så pass spännande att tiden nästan flyger iväg.

Precis som de små guppen i tempot som dyker upp då och då, så är även seriens dialog något man som åskådare nog måste vänja sig vid. I ett försök att efterlikna tidens rådande språkbruk har man valt att låta nästan alla karaktärer i serien pratar högdraget och krystat med varandra. Självfallet går det inte att förneka att den tidens språkbruk skilde sig något från det vi nu är vana vid, men det konstlade språket leder tyvärr till att vissa dialoger känns ytterst forcerade. Det saknas ibland flyt i dialogväxlingen och det hela påminner mer om hur aktörer i en pjäs skulle tala med varandra, där varje ord uttalas lite för perfekt för att kännas naturligt. Men även om detta är ett rätt stort störningsmoment under seriens första avsnitt, där det mer än en gång lyckas ta bort fokuset från vad som faktiskt sker i avsnittet, så är det ändå något man vänjer sig vid snabbt.

En del av den spännande känslan försvinner dessutom då det stundtals är lite väl lätt för åskådaren att förstå vem den skyldige bakom en del av seriens brott är. Detta har man dock lyckats gottgöra genom att låta upptäckten av det bakomliggande motivet vara desto mer intrikat och laddad. Det som gör denna kostymdeckare så speciell är dessutom att man många gånger kan sympatisera med bovarna, vilket även Dåådh visar prov på, då han båda undanhåller, stjäl och förfalskar bevis för att hjälpa en del av dem att undkomma sina straff. Tyvärr har man inte lyckats göra seriens stora överhängande hot, Mamselle Raxelius, alltför sympatisk. Hennes karaktär känns stundtals väldigt platt, och är stundom rent komiskt enkelspårig.

I övrigt har Anno 1790 skötts väldigt kompentent för att vara en svensk serie. Visst skulle man gärna ha sett en del karaktärer få lite större djup, och en del sidointriger utvecklas något mer, men utforskning av sådana saker hade tagit bort fokuset på vad serien faktiskt strävar efter att vara. Man har lyckats både med konststycket att porträttera den smältdegel Stockholm var under slutet av 1700-talet, samtidigt som man med underskönt foto och kompetent regi lyckas berätta medryckande mysterier med den ena intrigtwisten efter den andra.

Efter den uppsjö av mindre än medelmåttiga kriminalfilmer som Sverige spottat ur sig det senaste årtiondet, så står Anno 1790 som ett klart bevis för att vi svenskar faktiskt fortfarande kan skriva bra mordmysterier.

— — —

Johan Axell är filmvetare och frilansande skribent.