Stefano Battaglia Trio

Betyg:

-

Stefano Battaglia står med ett ben i den moderna konstmusiken och med ett i den moderna jazzen. Det är inte minst tydligt på den strålande dubbel-cd:n Re: Pasolini (2007). Men det märks även när han uppträder tillsammans med sin trio – som på The River of Anyder (2011) och nu på Songways. Det rör sig om minimalistisk musik av det lågmälda slaget. Den som vill ha jazz som det riktigt svänger om har inte mycket att hämta. Här handlar det mer om upprepade figurer och klanglig precision. Samtidigt ger albumet skäl för sitt namn. Här finns en sångbarhet, ibland mer eller mindre dold, ibland öppen som i den smeksamt folkviseartade ”Ismaro” och i ”Mildendo Wide Song”. Jag kan mycket väl förstå den som finner musiken alltför stillastående. Men mitt i den drömska försjunkenheten uppstår ändå spänningar. Det kan handla om små förskjutningar i spelet eller om att Salvatore Maiores bas lägger en oväntad melodisk slinga över Battaglias spatiösa ackord på pianot – eller tvärtom att Battaglia utvecklar en melodisk linje över Mairoes basgång. För variationerna svarar också Roberto Danis mycket fria slagverk som genom att skapa stämningsfull miljö snarare än drivande rytm starkt bidrar till trions speciella framtoning. Det skulle inte förvåna mig om diverse filmskapare kommer att höra potentialen i den här musiken när det gäller att skapa atmosfär för scener av melankolisk skönhet.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

Simone Kermes

Betyg:

-

Carlo Broschi, alias Farinelli, målad av Corrado Giaquinto cirka 1755.

Den tyska sopranen Simone Kermes excellerar gärna i 1700-talsrepertoaren. På sin senaste cd Dramma har hon samlat tolv dramatiska barockarior, ofta skrivna för tidens stora kastratsångare som Farinelli och Caffarelli. De flesta är veritabla bravurnummer avsedda att väcka publikens häpnad och hänförelse. Men Kermes har också tagit med lugnare stycken; Händels vidunderligt vackra ”Lascia ch’io pianga” ligger som en stilla hamn att vila i efter att tidigare kastats runt på de upprörda känslornas svallande hav. Det är många toner som ska hinnas med på ibland kort tid. Men Kermes har inga problem med den saken och levererar allt med all önskvärd lätthet, intensitet och skönhet – och La Magnifica Comunità svarar för ett orkesterspel som är både raffinerat och hetsigt. Riktigt festligt blir det när Kermes tar upp kampen med naturtrumpeterna i Giuseppe de Majos ”Per trionfar pugnando”.

Albumet kan närmast jämföras med Cecilia Bartolis Sacrificium (Decca). I båda fallen handlar det om virtuosa kastratarior skrivna av delvis av samma tonsättare. Båda sångerskorna har en suverän teknik, men Kermes har en något lugnare framtoning än Bartoli. Det välkomnas säkert av dem som fascineras av den här repertoaren men har svårt för den italienska koloraturkulsprutan. Jag omfamnar båda sångerskorna med förtjusning.

Att ta in Drammas alla vokala och orkestrala fyrverkerier i ett svep kan möjligen bli lite mycket. Men det går faktiskt – vilket vittnar om artisternas kvalitet. Skivan bör också ha ett extra plus för det informativa och barockt bildsatta texthäftet. Här skriver bland annat Kermes själv om de krav arior av det här slaget ställer på en sångare när det gäller sådant som andningsteknik, vibrato och artikulation. Men även självkännedom krävs, nämligen om den egna röstens möjligheter och begränsningar. När det gäller Kermes tycks inte begränsningarna utgöra något större bekymmer … Så är man intresserad av den här repertoaren är Dramma ett självklart val.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

1686-1768

Corrado Giaquinto c 1755)