CD: Symfonier 1–5 av Galina Ustvolskaja

Inlagd av Sten Wistrand Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor lördag, november 22nd, 2025

Galina Ustvolskaya: Symphonies Nos 1–5. (BIS/Naxos). Speltid: 87’00.

London Philharmonic Orchestra, Christian Karlsen (dirigent)

Betyg: 

 

Damen med hammaren, har hon kallats, den rysksovjetiska tonsättaren Galina Ustvolskaja (1919–2006). Det betyder inte att det bultar och det bankar hela tiden. Men smeksamma melodier låg liksom inte för henne. I början av karriären tvingades hon ändå göra ett slags värntjänst och ge kejsaren (Stalin) vad kejsaren tillhör. Här hittar vi glada och optimistiska orkestersviter à la Isaak Dunajevskij om unga pionjärer, barn och sport, liksom sånger som ”Fredspoem” (”fred” ingick ju i den sovjetiska propagandan). Senare raderade hon dessa alster från sin verkkatalog och övergick till musik som skulle ha fått de gamla sovjetiska musikpolitrukerna att sätta vodkan i vrångstrupen.

Kravet på socialistisk realism gällde sedan 1934 alla konstarter. Men hur låter realistisk musik, socialistisk eller inte? Svaret blev ungefär att den skulle vara melodisk, harmonisk och optimistisk. För säkerhets skull kunde man också välja att tonsätta partitrogna texter. Det senare gäller faktiskt Ustvolskajas första symfoni som färdigställdes 1956, samma år som Chrusjtjov inledde sin kritik av personkulten (dvs av Stalin). Här utgår hon från dikter av en italiensk kommunist som var populär i Sovjet och som skildrar de förfärliga villkoren för fattiga barn i kapitalistiska länder. Ustvolskaja hävdade senare att dikterna hade tvingats på henne och att hon inte alls var intresserad av dem. Men visst har hon tagit dem på allvar och låter två goss-sopraner mycket expressivt ge uttryck för sin smärta. Det där med harmoniska melodier och en optimistisk anda kan man glömma. Den dissonanta musiken är så långt från socialistisk realism som man kan tänka sig, utan här framträder Ustvolskaja som en helt egen musikalisk personlighet med ett fullständigt eget tonspråk. Men det skulle sedan dröja 23 år innan det blev dags för en ny symfoni. Dem följdes av ytterligare tre. Även dessa utgår från texter, men nu av ett helt annat slag: korta böner av en benediktinermunk från 1000-talet och ”Fader vår”. Man kan lugnt säga att Ustvolskaja brydde sig föga om att få uppskattning av de sovjetiska myndigheterna.

Här bör också sägas att hennes symfonier inte har något gemensamt med vad man traditionellt förknippar med symfoniformen; kanske ska man helt enkelt uppfatta beteckningen som ”samklang” (vilket ju ordet symfoni betyder). Men även ”samklang” kan leda fel, då det lika gärna handlar om ”motklang”. Det räcker att se till instrumentationen för att ana att det här kommer inte att låta som man är van vid. I symfonierna 2, 3 och 5 medverkar en manlig recitatör och i den 4:e en kontra-alt. Orkestern är liten för att inte säga minimal. Den tredje symfonin kräver fem oboer, fem trumpeter, en trombon, tre tubor, tre trummor, piano och fem kontrabasar; den 4:e nöjer sig med piano, trumpet och tam-tam och den 5:e med oboe, trumpet, tuba och violin. Ja, ni förstår själva att Ustvolskaja odlar ett högst eget sound. Och vad man än kan beskylla henne för så inte är det för att vara insmickrande. En titel som ”Sann och evig salighet!” kanske väcker förväntningar om stilla och vacker musik. Men icke. Hon talade själv om ”ett skrik in i rymden”.

Så har hon inte heller blivit skivbolagens älskling och är långt ifrån lika känd som den föregående generationens Sjostakovitj och Prokofjev eller den nästkommandes Alfred Schnittke och Sofia Gubaidulina. Hon står där som en orubblig solitär stenstod, till synes helt oberörd av sin omgivning.

Nu har BIS samlat hennes fem symfonier på en synnerligen välfylld cd där Christian Karlsen dirigerar London Philharmonic Orchestra och där en rad olika solister medverkar. För Karlsen tycks det ha varit en dröm som äntligen gått i uppfyllelse; hans engagemang för Ustvolskajas musik går inte att ta miste på. Att höra hela skivan, 87 minuter, i ett svep är väl knappast att rekommendera, och det är inte heller så att man kommer att spela den titt som tätt. Den kräver sitt; att slölyssna är inte att tänka på. Och nej, långt ifrån alla kommer att uppskatta vad de hör. Men det är musik som får frågan om man ”tycker om den” att verka meningslös. Man konfronteras med den. Och det kan vi alltså äntligen göra nu, och det i en på alla sätt superb utgåva som onekligen fyller en lucka i skivutgivningen, en lucka som nog många inte ens kände till att den fanns. Så alldeles oavsett vad man tycker om musiken är det ett minst sagt angeläget album. All heder åt Christian Karlsen som uppenbarligen varit den drivande kraften bakom det.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.