CD: Michelangelo-sviten och Oktober av Dmitrij Sjostakovitj

Inlagd av Sten Wistrand Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor, Uncategorized fredag, maj 23rd, 2025

Dmitry Shostakovich: Suite on verses of Michelangelo*; October (Alpha Classics/Naxos). Speltid: 52’50.

Mathias Goerne (baryton)*, Orchestre Philharmonique de Radio France, Mikko Franck (dirigent)

Betyg:

 

Svit över verser av Michelangelo Buonarroti hör till det sista Dmitrij Sjostakovitj skrev; orkesterversionen fullbordade han samma år som han dog, 1975. Verket är närmast att jämföra med hans 14:e symfoni (1969), som på sitt sätt också är en sångcykel, och Sex verser av Marina Tsvetajeva (1974). Det är i hög grad den inåtvände och dystre, ibland nästan depressive, tonsättaren vi möter i dessa mörkt klingande verk.

Michelangelo-sviten har nu kommit i en inspelning med Mathias Goerne och Franska radions filharmoniska orkester under Mikko Franck. Med den tar Franck avsked av den orkester han nu varit ledare för i tio år. Det gör han med den äran, och Goernes insats är som väntat suverän. Orkesterdräkten är rik med framträdande brass och slagverk. Men den är samtidigt sparsmakad och återhållen. Det är vanligen mindre instrumentgrupper som spelar samtidigt – med en rad fina soloinsatser som följd. Vi konfronteras med en karg, ibland ödslig, och allt annat än insmickrande skönhet av stor verkan.

Något oväntat låter man skivan avslutas med det ”symfoniska poemet” Oktober som Sjostakovitj skrev 1967 som en del av 50-årsfirandet av ryska revolutionen (eller om man nu vill kalla det statskuppen). Det är onekligen ett verk av helt annan karaktär. Som tonsättare levde Sjostakovitj enligt Jesu devis att ge Gud vad Gud tillhör och kejsaren vad kejsaren tillhör, där Gud i det här fallet ska förstås som de egna idealen och kejsaren som kommunistpartiet. Men mottagandet blev ändå lite ljummet. Kanske fann politrukerna de typiska Sjostakovitj-trallarna lite misstänkta, som om han drev med det hela. Musiken låter hur som helst väldigt mycket Sjostakovitj – men en Sjostakovitj som kopplat på autopiloten. Ändå får jag erkänna att det är rätt underhållande. Och det upptar bara 14 minuter av skivan.

Som bihang till Michelangelo-sviten kan Oktober framstå som rätt udda. Tsvetajeva-sviten hade ju varit det naturliga valet. Men två tunga sångcykler på raken är kanske på gränsen vad man mäktar med. Och nu får vi ju en anslående bild av Sjostakovitjs Janus-ansikte.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.