Roman: Landet

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur lördag, september 6th, 2025

Jonas Asp

Landet

ellerströms. 205 sidor. Just utkommen.

Jonas Asp (f. 1986) är en välmeriterad debutant. Han har två tunga författarutbildningar under bältet; en från Biskop-Arnö samt en master i litterär gestaltning från Valand. En förutfattad mening bland många är att sådana utbildningar pressar in författaren i en viss mall, ofta stilistiskt. Medan skribenterna är stilistiskt skickliga, brister de dock ofta i innehåll. Så sägs det titt som tätt. Hur det än ligger till med saken gäller det inte denna debutant. Det finns många tekniskt skickliga manövrer i Landet men det finns också en tung och välutvecklad tematik.

Vi följer en museiarbetare som går i personlig konkurs och som vänder sig till sina systrar för att få hjälp. Den ena systerns belånar huset för att hjälpa brodern och snart insjuknar fadern i cancer och berättaren återvänder till vad man förstår är någonstans i norra Sverige. Där finner han gården han växt upp i förfall, men det är inte bara gården som håller på att förfalla.

Ibland talar man om ett särskilt motiv inom litteraturen som benämns ”hemkomstens omöjlighet”. Vi finner det redan i Odyssén där den mångförslagne hjälten kommer tillbaka till sin ö, Ithaka, och märker där han inte har förändrats, har ön och dess invånare förändrats. Att komma hem blir omöjligt, det finns inget hem att komma hem till. Vare sig hemmet eller personerna är bestående, allt rör på sig. Men – i Landet skulle man snarare kunna tala om en ”avfärdens omöjlighet”. Man kommer inte från där man kommer ifrån.

För boken rör i mångt och mycket frågor om arv och miljö och hur det determinerar. Det är spiraler av arv och yttre omständigheter som till stora delar gör oss. Allt detta gör att man inte riktigt kommer ifrån hemmet: Avfärden därifrån blir något omöjligt.

Asp är skicklig med att plantera de element som utlöser tragedin tidigt i texten. Han förlägger dem innan texten ens börjar. Det är därför man bland bokens första sidor läser att ”[v]i var som våra föräldrar. Dom har alltid varit dåliga med pengar var inte så mycket som en förebråelse som en förklaring till vissa omständigheter i vår uppväxt. Vi visste att vi blivit som dem.” Bokens riktning etableras på en gång. Men man skulle ibland kunna önska att Asp var mindre tydlig med sina pekpinnar. Överlag fungerar visserligen texten väl och Asp leder läsaren föredömligt genom texten.

Boken har en tydlig rörelse mot det tragiska, men den rör sig dit något oklart. Det skulle kunna låta som en kritik men det är bokens största förtjänst. Den rör sig smidigt mellan tid och rum. Ibland kan en förskjutning ske mitt i ett stycke eller i mitten av en meningen, i en bisats. Det ger texten en tacksam dynamik som bryter av mot bokens sakliga stil.

Rent formmässigt har boken inte en regelrätt linjär rörelse. Den har heller inte en cirkulär rörelse. Istället rör den sig fram och tillbaka, uppåt och nedåt och hit och dit, lite vart den vill. Den följer sin berättares associationer. Det breddar och driver på berättelsen. Denna form är bokens stora vinning.

Som just nämndes är stilen i boken saklig. Den redovisar, refererar och beskriver. Samtidigt finns det mikroinslag av prosalyriska formuleringar och de fungerar genom att det realistiska dras till sin spets och synar det poetiska i tillvaron.

Texten bär på en stor detaljrikedom. Vi får exempelvis visat för oss hur ett insjuknande i praktiken faktiskt ser hur, hur en skuldsanering stegvis går till, hur skam och skuld tar djupa uttryck och gör avtryck. Alla dessa detaljer skymmer inte berättelsen, de förhöjer den. Att så är fallet beror på att Asp aldrig förklarar, han bara visar.

En kritik mot boken är dock på sin plats – boken skildrar landsorten något distanserat. Problemet ligger inte i att berättaren inte längre bor där och skildrar det utifrån. Snarare är det så att miljön skildras något mystifierat och som något i periferin. Landsbygden skrivs fram som något som inte är staden. Det finns fortfarande värme till platsen men den är något perifert, något vansköt och något passerat. Förvisso är det en ganska gängse bild av svensk landsbygd, men man önskar att Asp på något sätt, vilket som, hade hanterat bilden mer aktivt.

Oavsett, Landet har fler förtjänster än brister. Betydligt fler. Påminner man sig om att det är en debutroman häpnar man. Den har både en högst hisnande form och ett blytungt innehåll framskrivet med fjäderlätthet. Jag skulle vilja påstå att boken tillhör de mest uppfriskande och stimulerande böckerna som skrivits på svenska de senaste åren.

—

Isak Adolfsson