Roman: Andeskådaren av Friedrich Schiller

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur lördag, september 13th, 2025

Andeskådaren

av Friedrich Schiller

Översättning och förord: Bodil Zalesky

Hastur förlag. 203 sidor. Har nyligen utkommit.

 

Man förknippar knappast Friedrich Schiller, han med skådespel som Rövarna och Don Carlos och dikter som ”Greklands gudar” och ”Ode till glädjen”, med bladvändare. Men det kan man nog kalla hans roman Andeskådaren som höll honom och läsarna sysselsatta åren 1787–1789, då den gick som följetong i tidskriften Thalia. De senare var entusiastiska och väntade ivrigt på nästa avsnitt av den rafflande och sällsamma historien. Allt mindre entusiastisk blev Schiller själv, och till sist tröttnade han och lät det hela rinna ut i sanden. Det var ju så mycket annat som lockade och pockade på att skrivas.

Andeskådaren lades till handlingarna där den fick vila i frid – eller rättare: det fick den inte alls. Åtskilliga, däribland Hanns Heinz Ewers, har nämligen genom åren lockats att fullborda den historia som Schiller gav en så flygande start. Viktigare är ändå det intryck den gjorde på den följande generationen av tyska romantiker som E. T. A. Hoffmann, Ludwig Tieck och Achim von Arnim.

Andeskådarens popularitet visas också av att en svensk översättning kom ut i sex delar mellan 1798 och 1802. Enligt LIBRIS är varje del på mellan 132 och 192 sidor, vilket vida skulle överskrida Schillers verk på ungefär 200 sidor. Det kan tyckas förbryllande. Men i Nordisk familjebok (”Ugglan”, 1916) hittar jag en uppgift som får det att klarna: band 3–6 har författats av en tysk skriftställare vid namn Follenius, alltså en av dessa som sett sig manade att fortsätta där Schiller slutade. Nu kan vi hur som helst glädja oss åt en ny förträfflig svensk översättning av Bodil Zalesky som håller sig till vad Schiller faktiskt skrev. Och som vanligt erbjuder förlaget Hastur en snygg utgåva där omslaget naturligtvis (som det visar sig) pryds av en Venedig-målning av Canaletto.

Andeskådaren är en minst sagt märklig historia som förgrenar sig åt en rad olika håll. Man anar att Schiller inte hade någon egentlig plan när han började skriva utan styrdes av de idéer och infall som under arbetet dök upp – vilket väl också kan ha bidragit till att projektet gick honom ur händerna. Men det hela är fascinerande som det är. På ett plan gör han en djupdykning i förromantiken och i den nyetablerade gotiska romanens sällsamma värld. Samtidigt är han präglad av upplysningens tro på sans och förnuft. Efter att vi har fått vara med om ett slags spiritistisk seans följer en längre diskussion där det inträffade kritiskt skärskådas och avslöjas som en iscensättning av en charlatan. Och här har vi ett viktigt inslag i romanen: den visar hur lätt även den störste skeptiker låter sig bedras av förslagna lurendrejare och blir därmed, som det står i inledningen, ”ett bidrag till historien om den mänskliga andens bedrägerier och förvillelser”.

Handlingen utspelas i Venedig och dess omgivningar och vi tas från palats och spelsalar till obskyra katolska sällskap och dunkla gränder där lönnmördare hotar. Och naturligtvis glider gondolerna fram på stadens kanaler. I centrum står prinsen av **, vars historia berättas av greve von O** men även genom brev från baron von F** till greve von O**. Den här anonymiserande leken har naturligtvis som funktion att skapa en illusion av att allt verkligen hänt och att de inblandades identitet måste skyddas. Det är det förstås ingen som tror, men det hör så att säga till spelet.

Prinsen presenteras först som en alltigenom nobel person, men efter hand blir han allt mer motsägelsefull och exakt hur Schiller tänkt sig hans utveckling (i den mån han tänkt något) är osäkert. Likadant förhåller det sig med två av hans närmaste och till synes lojala män, där man som läsare inte kan undgå att fråga sig om de möjligen har något lurt i kikaren som ännu inte framkommit. Och så har vi den egendomliga historien med den undersköna damen som drabbar prinsen som en uppenbarelse av samma slag som Kellgren ungefär samtidigt beskrev i sin dikt ”Den nya skapelsen”: ”Du, som av skönhet och behagen / en ren och himmelsk urbild ger! / Jag såg dig – och från denna dagen / jag endast dig i världen ser.”

Vid ett tillfälle börjar en av prinsens vänner att berätta om hur även han en gång blivit som besatt av en sällsport vacker kvinna. Här uppstår frågan om det faktiskt rör sig om samma undflyende kvinna, och man tänker att detta bara måste få en intrikat fortsättning. Men den blir man snuvad på.

Men allra märkligast är den mystiske armeniern. Han har en betydande roll i början, men sedan är det som om Schiller glömmer bort honom för att mot slutet påminna sig hans existens igen. Men vem, eller vad, är han? Och vad vill han? Är han en del av en konspiration med syfte att få den lutherske prinsen att konvertera till katolicismen? Frågetecknen hopar sig. Till sist försöker Schiller avrunda det hela genom en snabbsummering. Men den reser lika många frågor som den besvarar, och det mesta upplöses i Venedigs dimmor.

Men Schiller vore inte Schiller om han inte passade på att diskutera en rad frågor av mer filosofisk, och religiös, natur. Och här anar man hans upplysta frisinne, inte minst i vidräkningen med prinsens religiösa uppfostran som präglades av ”trångsynthet och hyckleri” och där Gud var ”ett straffande väsen” vars dyrkan var ”kuvad lydnad” och ”blind underkastelse”, en fostran som tvingade på ”hans späda hjärna skräckbilder som han under hela sitt liv aldrig lyckades befria sig ifrån”. Schiller gör också den intressanta iakttagelsen att prinsen även på flykt från detta ok bär kedjan med sig och därför blir ”ett byte för varje bedragare som upptäckte den och förstod att använda sig av den”.

Det är sannerligen inte svårt att förstå att Andeskådaren lockat läsare att spekulera över prinsens och armenierns vidare öden och även fått en rad skribenter att ge sin version av det som nu är höljt i dunkel – även om jag själv inte känner något behov av att ta del av dessa försök att ge svar på det som nu är gåtfullt. Den ofullbordade och infallsrikt spretiga berättelsen har nämligen en egendomlig förmåga att fånga läsaren just i sin egenskap av gåtfull och ofullbordad.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.