CD: Defiant Life med Vijay Iyer & Walada Leo Smith

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor lördag, oktober 4th, 2025

Vijay Iyer & Walada Leo Smith: Defiant Life (ECM/Naxos). Speltid: 53’44.

Vijay Iyer (piano, Fender Rhodes, elektronik), Walada Leo Smith (trumpet)

Betyg: 

 

När jag först lyssnade igenom Vijay Iyers och Walada Leo Smiths Defiant Life var det som om musiken gick mig förbi. Anledningen visade sig enkel: jag hade hört men inte lyssnat. Och det här albumet kräver att man lyssnar. Vid förnyade bekantskaper, gärna med hörlurar, visar det sig att det jag fann undanglidande visst fäster. Men visst är det subtilt; en del kommer säkert att finna det alltför subtilt.

Iyer framträder här i en delvis ny roll, rätt långt från hans förra och suveräna trio-album Compassion. Här kompletteras pianot av Fender Rhodes och elektronik, allt mycket återhållet, avskalat och närmast minimalistiskt använt. Det faller sig naturligt att tala om atmosfäriska ljudlandskap, men här finns också enkla och betagande, liksom självklara, melodier som i ”Elegy: The Pilgrimage”. Smiths trumpet tillför ett mer expressivt och ibland lite raspigt intryck, en ömsom viskande och ömsom försiktigt, mycket försiktigt, ropande röst i skymningen.

I texthäftet skriver Iyer att inspelningen i juli 2024 betingades av deras sorg och indignation över det gångna årets grymheter men också av deras tro på en mänsklig möjlighet, det trotsiga liv som vägrar ge upp och som titeln talar om. Om någon kan utläsa detta genom att bara lyssna på musiken, som är lågmäld och nästan tillbakadragen, är en annan sak.

Defiant Life hör till de där ECM-plattorna som inte enkelt låter sig genrebestämmas men ofta, och i brist på bättre, sorteras in under beteckningen modern jazz; man kan också lite mer allmänt tala om modern mer eller mindre improviserad musik som kan hämta sin näring från en rad olika håll inklusive modern konstmusik. För en tid sedan tyckte jag mig ana en ny trend inom detta slags ”jazz”, nämligen att man lämnade den klassiska jazztrion för duon och då gärna med en lite oväntad instrumentkombination. På senare tid har vi sålunda fått album med piano och violin (François Couturier och Dominique Pifarely), klarinett och piano (Louis Sclavis och Benjamin Moussay) och saxofon och ackordeon (Trygve Seim och Frode Hatli) – och nu har det alltså blivit dags för piano/elektronik och trumpet, en kombination som visar sig fungera fullt ut.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion