Alkoholen som kultur och okultur

Inlagd av Christer B Johansson Essä måndag, september 27th, 2010

Alla mina släktingar i tidigare generationer kan ses som typexempel på ”Den skötsamme arbetaren” (Ronny Ambjörnsson i en bok med samma namn). Alldeles oavsett om de haft ”problem med spriten” eller inte. Två eller tre av dem skulle med dagens definitioner, men inte med gårdagens helt och hållet socialt-pejorativa, kallas alkoholister.  JAG kan kallas alkoholist oavsett vilken definition man använder, fast den där sociala, föraktade utslagenheten har jag lämnat för länge sedan. Numera är jag ”nykter alkoholist” och är nöjd med själva renhetskänslan i att inte vara kemiskt påverkad men mindre nöjd med att försöka leva upp till bilden av HUR en nykter alkoholist ska vara.

Särskilt är detta HUR viktigt när man jobbar som terapeut på behandlingshem. Jag har hållit mig innanför ramarna tillräckligt mycket för att inte få sparken utan själv kunna avgöra när det är dags att sluta; förmodligen har jag varit bra på det jag gjort också, annars hade det inte hållit i 20 år. Men nu ska tvångströjan av helt och hållet.

Apropå kulturer: 50- och 60-talets brännvinskultur inom den arbetande arbetarklassen motsvaras av en akademikerkultur från 60- och 70-talen. När egentligen ingen ”la sig i” så länge man (eller män, för det är dom det handlar om) levererade. Samma inom politiken (framträd som effektiv och vältalig och nykter, hur du lever din fritid bryr vi oss inte om, bara det inte hamnar i tidningen).

Jag kom med alla mina rollskiften att bli en del i alla tre med en fjärde som skydd och legitimering på slutet: konstnärs- eller genimyten. I agentlitteraturen talas om att bygga en människa med inplanterade och inlärda ”minnen”, en som ska kunna placeras i en ny miljö och smälta in och tas i bruk kanske flera år senare (sovande agent). Ungefär så programmerade jag mig själv i tio år och när jag sent omsider blev spritfri och skulle bli nykter (vilket är mycket större), visste jag inte vem jag var och vad som var sant om mig. I stort sett varenda uppgift fick jag vända och vrida på, vilket skapade ångest. Ångest för första gången! Jag har aldrig ”supit på” ångest, däremot har jag fått ångest när jag supit för mycket, vilket en alkoholist botar genom att dricka lite till. Och nu då? Ingen psykolog. Tji kosing, tji tillit. Min lösning: gå på möte varje dag och prata, prata, prata. En ny och femte alkoholist-roll : AA-freaket. Var det i tre år och kom bort från mina gamla vänner. Och en del kom bort från mig: några i min ålder dog, flera för egen hand, några försökte på allvar att bli nyktra och några lyckades, till min stora glädje. Ingen av dem som var äldre än jag och inte gjorde något seriöst försök att sluta, blev 50 år. Nästan alla de som var yngre fortsatte det krogliv jag saknade så mycket de första åren. Sedan blev de vuxna och slutade med det också. Alla var naturligtvis inte alkoholister i meningen beroende; de flesta kunde sluta rumla när det inte var kul längre: en fas i livet. Några som inte kunde sluta av egen kraft gjorde behandling och kom till mig i AA några år efter mig. Fantastiskt tillfredsställande, det bästa som kan hända en nykter alkoholist.

Det kanske är dags att avliva några av de myter som förekommer i AA-kretsar och som omhuldas av en del veteraner och både förbryllar och förför entusiastiska nykomlingar i AA och systerorganisationen NA (Narcotics Anonymous), nämligen den att allt fixar sig om du bara slutar använda sinnesförändrande droger. Det gör det inte! Du får jobba för det. Hårt. Tidigare, på ”min tid”, gick det kanske lättare än nu. Samhället har hårdnat ytterligare, och nästan ingen, som varit utanför en längre tid, släpps in igen. Vill du finna din lycka, så räkna inte med någon hjälp från myndigheter. Gå på möten i AA eller hos Länkarna är bra för din själ, men det löser inte dina praktiska svårigheter eller din känsla av ensamhet och rotlöshet.

Något lite basalt om AA, Anonyma Alkoholister, innan jag snubblar vidare. AA tar inte ställning i politiska och religiösa frågor. Ska vara självförsörjande genom egna frivilliga bidrag. Inga  statliga eller kommunala bidrag men kan förhandla sig till hyressubventioner t ex. Fritt för alla med en ”önskan att sluta dricka”. Tolvstegsprogram som är ”andligt” till sin natur. Inga stadgar för grupperna, däremot ”traditioner” (tolv rekommendationer, byggda på amerikanska erfarenheter; fungerar väl). Ingen fast  ledning, inga mystiska ritualer eller invalsceremonier, inga ”heliga löften”: jag är nykter en dag i taget för min egen skull. AA finns på alla större orter, över 300 grupper i Sverige med kanske 1000 möten i veckan. Inga konstigheter så långt ögat kan nå, i varje fall inte konstigt på det sätt jag misstänkte innan jag bevistat mitt första möte. Konstigt att det fungerar med så små medel och att så många kommer tillbaka år efter år, nyktra och välmående. Men alls ingen religiös sekt eller ordenssällskap som jag trodde när jag först fick höra talas om AA, när min dåvarande sambo lite försynt tyckte att jag skulle ta kontakt med AA i Lund. Det var 1985 och det skulle dröja ytterligare två år innan jag vek ner mig och gick dit för att få hjälp.

Under tiden levde myten om det alkoholkrävande konstnärskapet, närt av tusentals skrönor och skrytsamheter på Storkällaren, världens trevligaste krog. Där fanns ”alla”: fyllona som borstat upp sig (ofrivillig vits!) efter en tid på behandlingshem, professorerna, docenterna och de läckra kvinnliga doktoranderna (jävligt läckra efter åttonde ölen), journalister från de tre tidningarna, Stora Författare in Spe (några av dem har f ö lyckats alldeles utmärkt), bokförläggare och bokhandlare, o s v (dvs svårplacerade – men bildade – bildade, mina herrar! som jag och Lind och Kerstin T). Här fick man höra senaste skvaller från den akademiska världen och om konkurrenter på parnassen, döda som levande. Om de levande visste jag inte så mycket, men däremot kunde jag bidra en del med de dödas äventyrligheter. Sedan sommaren 1981 hade jag  systematiskt studerat spritens kulturhistoria. Jag vill minnas att jag fick idén när jag satt på Eskilstuna Stadsbibliotek den sommaren och läste årgångar av Lychnos och Scandia och Esaias Tegnérs samlade brev. Kanske t o m skulle kunna skriva en rejäl essä eller en akademisk uppsats på ämnet någon gång. Men historien om Faulkner och hans dotter hörde jag första gången från Crister Enander (numera framstående kritiker), förmodligen på Storkällaren.

Visst längtade jag tillbaka till den miljön de första åren i nykterheten. Men jag hade mitt skrivande kvar, fortfarande tre tidningar: NA, KvP och Folket. Dessutom lite gratisskrivande i några tidskrifter. Och nya vänner i AA-gruppen och från behandlingshemmet. Så det var okej, men inte mycket mer. Socialt var det en fantastisk förbättring, som jag också uppskattade. Ny, fräsch modern lägenhet, jobb (som jag orkade gå till varje dag, dessutom). Kanske dags att avliva en myt, den om att man automatiskt blir så jävla lycklig så fort man blivit nykter? Så är det inte, och det utlovas inte heller, men många, både ”innanför” och ”utanför”, har uppfattat det så. Fortfarande handlar det om att göra bra saker för sig själv, inte bara andra. Skuld- och skamkänslor står i vägen för det. Alltså handlar det om att börja ”prestera”, ”leverera”, d v s visa andra att ”här ska ni se en som kan (leva nykter)!” Men faktum är att jag skrev SÄMRE efter att jag blivit nykter. Tvärtemot vad de flesta av ”mina” gamla fyllon betygat (”jag skriver/målar inte bra när jag har druckit, när jag ska slutspurta med en roman/diktsamling/utställning; då tar jag några veckors/månaders paus från drickandet”) så skrev jag uppenbarligen bättre som bakfull än som nykter. Så inte med Peter Dahl, som i en intervju i Dagens Nyheter, under den talande rubriken ”Jag är alkoholiserad men inte alkoholist”, säger att han inte kan måla bakfull eller full, inte ens halv-.

Jag har kollat mig själv  flera gånger senare och tycker fortfarande att det är mer ”tjong” i mina artiklar från mitten av 80-talet än från mitten av 90-talet. Fast jag kanske inte ha så bra urskiljning vad det gällde ämnena som jag skulle komma att få, och så började det ta slut på superlativer, till glädje för både mig själv och mina läsare, tror jag. Skit samma egentligen, eftersom skrivande inte skulle bli min försörjning eller ens ett viktigt ekonomiskt tillskott. Undantag -98  och -99 när jag inte jobbade mer än halvtid som terapeut och fick tillfälle att göra några översättningar. Men jag skrev mycket nytt svenskt och översatte ännu mer amerikanskt behandlingsmaterial 90-93 och återigen 2002-3 när jag dels upptäckte oöversatta ”nyheter”, dels ändrade flera av mina gamla, stelbenta översättningar. Under några kortare perioder har fyra olika arbetsgivare tillåtit en viss kreativitet inom teraputtandet, senast i år, vilket något dämpat min längtan till den intellektuella och/eller konstnärliga världen (det är, ska gudarna veta, inte alltid samma sak).

Så övning har jag fått och får än, trots att jag fått sparken från min sista kvarvarande tidning, Nerikes Allehanda (var nog för politisk, åt ”fel håll”). Möjligen att jag skriver lika bra idag som 1986, men det innebär i så fall bara 24 år utan utveckling. Klart som fan att jag blivit en tålmodig jävel på kuppen, därmed förkovrandes mig som människa (vad det nu är). Har också varit självförsörjande och betalat skulder på en kvarts miljon (var mycket pengar på 90-talet) de senaste 22 åren. Mycket skatt har jag alltid betalt, eftersom ALLA pengarna gick till systemet eller krogen, hyran var varje månad en oväntad utgift och inte många har flyttat så mycket som jag. Allt det där med svarta inkomster och vita utgifter syns på mitt pensionsbesked. Så nu skulle jag börja skriva utav tusan, bra saker, romaner och översättningar, men… inte alls säker på att jag KAN längre. Kommer fortsätta att vara en vänsterskribent, men vem publicerar och vad publiceras?

Jag blev alltså 1981 övertygad om att den gamle rouén och hypokondrikern Esaias Tegnér, förutom en massa annat bra, hade varit alkoholist. Vilka mer? Fröding. Ja, troligen. En tvångsneurotiker som sjävmedicinerat för mycket. Strindberg? Knappast. Då hade han inte kunnat vara så produktiv. Men visst självmedicinerade han också sin ångest. Men det förstod jag inte då. Vi alla romantiker var istället fascinerade av hans uttalanden om att man måste ”blåsa rent hjärnan” då och då – det måste naturligtvis vi andra genier också göra, fast vi var nog mer generösa med vad ”då och då” stod för. Men visst är alkohol i måttliga mängder och under kortare perioder, ett bra ångestdämpande medel, kanske det bästa fortfarande, säkert det bästa som fanns hela 1800-talet och större delen av 1900-talet. Och lagligt, och lättillgängligt. Enda nackdelen är att så många användare blir förslavade av medicinen, som då blir till ett gift som förpestar alla aspekter av din tillvaro (och dina nära och käras, vänners, arbetskamraters, kanske t o m grannars och arbetsgivares).

Sinclair Lewis. Alkoholiserad. Ernest Hemingway. Alkoholiserad. Faulkner. Scott Fitzgerald. Tennesee Williams.  Kerouac, Chandler, Stephen King, Ellroy (de två sistnämnda nyktra  sedan många år). Finns det några betydande amerikanska författare som inte… Jadå, kvinnliga  finns det gott om,  men än så länge har bara en av dem fått Nobelpriset.

Okultur = oskick = t ex en Cornelis Vresswijks valsande ut och in i Länkarna och kvällspressen mellan fyllorna, kända skådespelares krogslagsmål, kvinnomisshandel och fyllekörningar inför öppen ridå – och arbetsgivare som inte tar sitt arbetsgivaransvar. Kikki Danielssons gnäll i veckotidningarna (det var behandlingen på Nämndemansgården det var fel på, inte henne!) Dramatenchefen skulle kunna säga till skådespelaren XX att ”du kommer inte tillbaka på scen förrän du gått igenom en behandling och varit nykter ett halvår”. När XX kommer till rätten blir han eftersom han är XX dömd till 200 timmars samhällstjänst – och har mage att gå ut i pressen och beklaga sig. YY som inte är känd skådespelare hade för andra rattfyllan fått två månader på Svartsjö alternativt en månads behandling plus ett år med fotboja. Och förmodligen inte klagat hälften så mycket.

Kultur är det när Alice Cooper blir intervjuad i TV med många års nykterhet i bagaget och får frågan ”Hur kan du hjälpa din son som har börjat missbruka?” och svarar: ”Vem är jag att tala om för någon annan hur han ska leva sitt liv? Men frågar han ska jag svara så gott jag kan…” Själv gjorde jag en minitour 1996-7 och framträdde hela fyra gånger med en bild och tre sånger. Bilden är den klassiska där en rödnäst alkis med putmage och dålig hållning står framför spegeln och beundrar en snygg, atletisk don Juan (”så vacker blir jag också av sprit”). Sångerna var två av Janis Joplin (ingen som jag uppfattade som drogromantisk på minsta vis) och Bellmans vidunderliga bakfylleskildring Ack du min moder, mästerligt tolkad av Fred Åkerström som visste vad han sjöng om. Det var kultur. Det hade blivit ännu mer kultur om jag hade läst ångestdikt av Fröding eller svartsyn av Ferlin: ”När kroppens krematorium förbränt din själ till aska, och snus och vin och opium till föga fröjder för, då tör du bror nöjd och stum mot evigheten traska, ty det är en ren formalitet för mången att han dör.”

Kontraproduktivt: Stora konstnärer som gör ett bra jobb trots att de ständigt tycks vara berusade: Cornelis, Slas, Fred, Lars Forssell, Gunnar Siljabloo (blev nykter till sist!).

P O Enquist har vackert och slagkraftigt jämfört då och nu i ”Ett annat liv.” Det är kultur! Av mina författarvänner är det de två som blivit nyktra på samma sätt som jag som har lyckats bäst; en har fått Augustpris och en Ivar Lo-pris. En tredje, som aldrig haft några problem med droger av något slag, har hittills inte fått något stort pris men får allt mer beröm för sina böcker. En fjärde, som inte är helnykter men numera ganska skötsam, går det också mycket bra för. Men alltså inte för mig. Det kanske aldrig var meningen att jag skulle bli Stor Författare  eller Stor Kritiker. Kanske var det  här meningen, som det uttrycks  i boken Anonyma Alkoholister (”Stora boken”) i ett av de såkallade löftena: ”Oavsett hur djupt vi hade sjunkit, kommer vi att upptäcka att vår erfarenhet kan vara till nytta för andra.” Jag HAR ju faktiskt hjälpt ganska många av mina vänner, långt utanför min yrkesroll, där f ö möjligheterna att hjälpa nästan inte är fy skam heller. Det kanske talar för att jag håller på ett tag till, istället för att försöka värka fram den stora romanen.

Christer B Johansson är frilansjournalist.