Bok: Ingenting hände, två gånger

Inlagd av Marja Beckman Recension, Skönlitteratur fredag, augusti 26th, 2011

Barbro Lindgren

Ingenting hände, två gånger

Karneval

95 sidor

Ute nu

– – – – – – – – – –

Det finns vissa böcker som har en särskild plats i hjärtat. Dit hör Barbro Lindgrens böcker om Sparvel – Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner. De kommer ut i nytryck på Karneval förlag i höst – måste inhandlas av alla med barn i slukaråldern!

Min 4-årige son har älskat småbarnsböckerna om Max och känt igen sig i den arga och äventyrliga grisen Benny. Andra böcker som både barn och vuxna kan känna igen sig i är Sagan om den lilla farbrorn och Mamman och den vilda bebin. Barbro Lindgren har förmågan att vara både rolig, vemodig och djup, och det på ett enkelt och rakt språk.

Hennes böcker för vuxna är mindre kända. Nu har hon kommit ut med den lilla lätta loggboken Ingenting hände, två gånger. Den utspelar sig på Fäholmen på Öland där hon för det mesta vandrar omkring i sällskap av sin hund. I all sin enkelhet beskrivs naturen, dess grymhet och skönhet. Döda djur med tarmarna utdragna vid sidan om nyutslagna vitsippor. Årstider passerar, från vår till sen höst. Lindgren filosoferar, men det är förvånansvärt lättviktigt, trots referenser till Nietzsche och Kafka.

Jag gillar dock hennes kärvhet, den som skriver har en stor del av livet bakom sig (Lindgren är född 1937). ”Nuförtiden vill man ju sällan ha någonting. Tankarna på döden och alltings förgänglighet gör att loppmarknaderna har mist sin lockelse”, skriver hon till exempel apropå ett loppisbesök. Och på ett annat ställe: ”Jag ser ingen rim och reson i någonting mera. Och jag tycker synd om alla som är så glada från början, ända tills de förstår att det helt enkelt är alldeles för svårt att leva”. Den käcke Thore Skogman får stå modell för en person som var glad ända tills hans omvårdande fru dog.

”’Livet är konstigt’, grät han när han med ett filmteam besökte sin frus grav.

Men det dröjde ovanligt länge innan han upptäckte det. Och det var tur för honom.

Jag däremot, upptäckte det tidigt. Visserligen var livet ganska roligt ibland, men desto hemskare perioderna emellan.”

Jag önskar att Lindgren hade skruvat åt sin text ytterligare några varv, såsom hon så ofta gör i sina barnböcker. Nu får en alltför stor del av boken karaktären av just loggbok eller spridda anteckningar, som visserligen är fina men inte riktigt håller i sin helhet. Den allra bästa delen är i mitt tycke när hon berättar om sin sons lumpartid och hans svårigheter att hålla sig för skratt när han skulle stå i givakt och hedra sitt land. Där finns en riktig historia.

– – –

Marja Beckman frilansjournalist