Bok: Världen av igår

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Facklitteratur, Recension lördag, juli 7th, 2012

Världen av igår: En europés minnen

Stefan Zweig

Översättare: Hugo Hultenberg, reviderad av Anna Bengtsson

Ersatz. 479 sidor. Har utkommit.

Var det bättre förr? Stefan Zweig skulle nog ha svarat ja. Men så skrev han också sin bok Världen av igår strax innan han tog livet av sig 1941, som jude fördriven från sitt Österrike och sitt Europa av ett nazistiskt Tyskland på höjden av sin makt. För Zweig, liksom för många i hans generation, framstod första världskriget som den stora katastrofen. Dessa fyra år förintade inte bara framtidstron för en hel generation utan själva tilltron till världen och dess ledare. Men Zweig var inte heller blind för att detta krig drevs fram av just det Europa han bekände sig till. Han var i högsta grad medveten om att även Hitler var europé, därtill österrikare som han själv. Så när han 60 år gammal blickar tillbaka på sitt liv som europeisk intellektuell är det både med längtan efter den tid som flytt och med klar insikt om att denna längtan åtminstone delvis är bedräglig.

Boken kom på svenska redan 1942 och sedan i en ny upplaga 1962. Nu finns den åter tillgänglig. Det är som sig bör, för det här är en klassiker i sin art. Anna Bengtsson har reviderat Hugo Hultenbergs gamla översättning, och den smakfulla och inbundna volymen har tacksamt nog försetts med ordförklaringar och personregister. Såväl bokförlaget Ersatz som vi läsare är att gratulera.

*

Zweig satte En europés minnen som underrubrik till Världen av igår. Kanske ville han därmed markera att det snarare än en självbiografi rör sig om ett slags kulturhistoria. Denna blandning är desto naturligare då den versatile Zweig tycks ha umgåtts med, eller i varje fall träffat, i stort sett varenda intellektuellt och konstnärligt verksam europé av betydelse från Ryssland till Frankrike.

Vi får möta män som Rainer Maria Rilke, Romain Rolland, Auguste Rodin, Sigmund Freud, Richard Strauss och Emile Verhaeren – ja, den manliga dominansen är total – men man kan också notera att Zweigs umgänge, med något undantag, inte innefattar modernistgenerationen. Det är också uppenbart att han har svårt för vågen av experimentell konst och litteratur även om han kan tillerkänna den vissa värden.

Men när han ser den som ett resultat av 1:a världskriget har han fel. Att den stora konstnärliga revolutionen inleddes redan runt 1910 tycks ha gått honom förbi, och när han 1917 besöker Zürich är det typiskt att han inte med ett ord nämner verksamheten på Cabaret Voltaire.

Man kan också notera att han uppenbarligen inte hade någon kontakt med de landsmän som idag uppfattas som Österrikes främsta prosaister från mellankrigstiden: Robert Musil, Hermann Broch och Elias Canetti. Inte heller en så central figur som Karl Kraus omnämns. Men detta kan också bero på att Zweig tidigt orienterade sig bort från sitt hemland och ut mot Europa. Såväl Joyce som Proust finns inom hans synfält. Han noterar själv med förvåning hur hårt det drabbade honom att berövas sitt österrikiska medborgerskap efter Anschluss, trots att han alltid identifierat sig som kosmopolit och kämpat för gränslös gemenskap. Men att stå utan pass 1938 var nu inte detsamma som att bli världsmedborgare utan tvärtom att se gränserna stängas, att bli en över allt oönskad. Det räcker att här påminna sig den skamliga svenska flyktingpolitiken.

Vid upprepade tillfällen deklarerar sig Zweig som en opolitisk författare, men samtidigt kan hans konsekventa vägran att göra ideologisk värntjänst bli en nog så politisk handling – som till exempel under 1:a världskriget eller när helst statsmakten kallar och kräver nationellt engagemang. Men tillhörigheter kan också vara påtvingade som när han i 30-talets Europa mot sin vilja tvingas in i en judisk identitet som aldrig varit hans, därtill på något så befängt som ”rasmässig” grund.

Stefan Zweig växte upp i en välbärgad judisk familj i ett Wien som runt sekelskiftet 1900 seglat upp som intellektuell och konstnärlig metropol med kejserlig glans. Här fanns en liberalt sinnad borgerlighet som trodde på framsteg, tolerans och trygghet och som knappast kunde föreställa sig att ett av stadens tarvliga ungkarlshotell skulle kunna hysa en man som något decennium senare skulle tvinga stadens judar att skura trottoarerna med tandborste. Zweig skildrar sina föräldrars värld med respekt och mild ironi. Sekelskiftets Wien framstår som något av en mångkulturell, retrospektiv utopi. Inte ens antisemitismen tycks ha bekymrat honom nämnvärt, även om han öser sitt förakt över de tysknationella studentgrupperna och deras barnsliga manlighetsriter. Men han ser också det aningslösa och inskränkta i den borgerlighet där han växte upp – och all nostalgi rinner av honom när han beskriver den tidens skola och sexualmoral. Skolan framställs som en vedervärdig inrättning med uppgift att ta död på all ungdomlig entusiasm, och den livsfientliga sedlighetsivern fick hyckleriet och prostitutionen att frodas – vilket skildras med klarsynt klass- och genusperspektiv.

Trots den förhatliga skolan väcks tidigt hans intresse för litteraturen – nej, inte intresse. Zweig och hans kamrater kastade sig över konsten med ohämmad lidelse, och när han beskriver den här tiden är det som om han åter satt på något kafé och med ynglingens hela entusiasm diskuterar det senaste av Nietzsche, Strindberg, Rilke och Hauptmann. Här stavades Livets mening Litteratur.

Men under 1:a världskriget får han också se hur den ena författaren efter den andra dras in i den nationalistiska yran och förfaller till propagandister i hatets tjänst. Så sviker de en efter en ”det andliga broderskapet” och konstnärens plikt mot mänskligheten. Ja, Zweig tillhörde en generation som ännu kunde tala i termer av detta slag. Det må man idag ägna ett leende. Å andra sidan höll denna idealism honom fri från vad Gustaf Fröding kallade ”patridiotismen”. Men drömmarna om ett världssamfund visade sig snart illusoriska, och med inflationen efter kriget ser han det sista moraliska fundamentet falla. Oförtröttligt arbetar han visare på den internationella förbrödringen – men trenden i Europa går åt motsatt håll.

Med fascismen och nazismen får slutligen den skamlösa brutaliteten maktfäste på ett sätt som ingen kunnat föreställa sig bara två decennier tidigare. Zweigs skildring av denna utveckling är påfallande insiktsfull, och hans förtvivlan över omvärldens handfallenhet inför ett fenomen som Hitler blir allt tydligare ju mer han närmar sig slutet.

Annars är Zweig ständigt lika civiliserad och välformulerad, elegant och behaglig, ämabel och ödmjuk – utan att för den skull bli ljummen eller kokett. Han är en man som gjord att odla kontakter och vänskap. Man skulle nästan kunna tro att han samlade på kändisar med tanke på alla storheter som passerar revy. Men här finns en genuin vilja att verkligen lära känna dessa beundrade skribenter, konstnärer, musiker och tänkare. Dessutom är han ju själv en synnerligen framgångsrik författare som kan möta de andra som kollega och jämlike. Vi får oss en rad miniporträtt till livs, och allra bäst i genren är Zweig när han skärskådar någon som han har kritisk distans till – som den nationalistiske hatpoeten Ernst Lissauer eller den geniale men anpasslige tonsättaren Richard Strauss.

Stefan Zweig föddes som en privilegierad man i en tid där framtiden bredde ut sig som ett löfte. I någon mening förblev han privilegierad även sedan den oskuldsfulla optimismen perforerats av 1:a världskrigets stålregn. Han lämnade sitt Österrike i tid för att slippa förnedras på Wiens gator, och han undkom godstransporterna till förintelselägren. Men han överlevde inte mentalt exilens främlingskap och förlusten av gårdagens värld. Han tycks inte ha orkat se hur ett begrepp som humanitet förpassades till en massgrav för uttjänta värden. Det är med stigande vemod och vanmakt – men också vrede – som man läser dessa levande och oupphörligt fascinerande minnen från ett Europa som sålde sig till Djävulen.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.