CD: Turandot
Recension, Skivor lördag, juli 7th, 2012
Giacomo Puccini: Turandot (Membran/Naxos). Speltid: 54´06 + 60’55.
Birgit Nilsson (Turandot), Jussi Björling (Kalaf), Renata Tebaldi (Liù), Giorgio Tozzi (Timur) m.fl., Coro et Orchestra del Teatro dell’Opera di Roma, Erich Leinsdorf (dirigent)
–
Turandot blev Giacomo Puccinis sista opera; en del skulle också säga hans bästa. När han dog den 29 november 1924 var han i stort sett klar med partituret, och 1926 fördes verket till dopet av Arturo Toscanini på La Scala. Plötsligt i tredje akten, efter cirka 25 minuter, slog han av och förklarade att här slutade operan för här dog maestron. Men redan vid nästa föreställning framförde han även den final som sammanställts efter de utkast som Puccini lämnat efter sig. Urpremiären var en stor tilldragelse med kändisar från hela Europa närvarande. Men en saknades: regeringschefen Mussolini. Antifascisten Toscanini hade nämligen frankt deklarerat att han vägrade dirigera fascisthymnen ”Giovinezza” som inledning på evenemanget.
Turandot skrevs vid en tid när såväl Stravinsky som Schönberg hunnit bli stora namn, och den är samtidig med Alban Bergs Wozzeck. Av detta hörs inget. Puccini var sig själv trogen in i det sista och vägrade offra ett uns av det melodiska välljud som var hans kännemärke. Med arian ”Nessun dorma!” gav han också alla lyriska tenorer en skimrande gåva att förföra publiken med.
Men nu är frågan: Skall man köpa Turandot i inspelningen med Birgit Nilsson eller Birgit Nilsson? Den isiga prinsessan tillhörde hennes verkliga paradroller och två studioinspelningar av operan hann hon med. Den ena är från 1959 (RCA) och den andra från 1965 (EMI). De dirigeras av Erich Leinsdorf respektive Francesco Molinari-Pradelli. I båda fallen är kör och orkester från Opera di Roma.
Leinsdorf-inspelningen har just kommit i en nyutgåva på etiketten Membran. Den säljs till ett bra pris, men texthäftet är magert och kan inte mäta sig med EMI-utgåvans som innehåller hela librettot. När det gäller La Nilsson kan man vara obekymrad. Hon tycks alltid ha satt rollen lika ton- som träffsäkert. Som Liù står Renata Tebaldi (Membran) mot Renata Scotto (EMI), och det går sannerligen inte att klaga på någon av dem; möjligen är Tebaldi lite mer rörande. Det som främst avgör det här valet – förutom pris och texthäfte – är i stället rollen som prins Kalaf och inspelningskvaliteten. På EMI hör vi Franco Corelli och på Membran Jussi Björling. Jussi är ju alltid Jussi – och jo, det är svårt att överträffa hans ljust lyriska och ändå kraftfulla tenor. Men den mer dramatiske Corelli med sin mörkare klangfärg är gudbevars inte dålig han heller (även om han ibland kan låta lite snuvig, t.ex. i ”Nessun dorma!”). Dessutom har han sitt intresse som Nilssons eviga scenpartner i just Turandot.
Det största problemet med Membran-utgåvan är ljudet. EMI-ljudet från 1965 är dessvärre inte heller så fräscht som man kunde önska, men det håller en jämnare nivå och är definitivt att föredra om man vill lyssna med hörlurar. Inspelningen från 1959 präglas nämligen av den där tidiga tanken att själva finessen med stereo är maximal kanalseparation. Det gör att man har Björling i vänsterörat under hela ”Nessun dorma!” medan Nilsson ockuperar högerörat i ”Principessa di morte”, där Björling inledningsvis befinner sig i centrum för att sedan plötsligt dyka upp i högerörat han med. Etc. Det är minst sagt irriterande, på gränsen till outhärdligt, men med högtalare blir effekten inte alls lika påtaglig och enerverande.
Musikaliskt är det svårt att rangordna de två inspelningarna. Det blir alltså Jussi och ljudet som avgör vilken man väljer. Men om man anser att ett riktigt bra ljud är helt avgörande – ja, då måste man nog avstå helt från La Nilsson och söka en modernare utgåva. Och där tycks det råda konsensus bland kritiker att man skall ha Decca-inspelningen från 1972 med Joan Sutherland och Luciano Pavarotti i huvudrollerna och med Zubin Mehta som dirigent.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion
