Essäistik: Utge sig

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Facklitteratur, Recension måndag, maj 6th, 2024

Saga Cavallin

Utge sig. Om autenticitetens vara och värde

Norstedts. 202 sidor. Just utkommen.

 

Saga Cavallin (f. 1997) har under de senaste året etablerat sig som frilansjournalisten vars artiklar är bland de mest läsvärda. De brett kulturjournalistiska texterna kännetecknas ofta av en sardonisk och analytisk skärpa, och återfinns oftast i Dagens Nyheter och Dagens ETC. Därtill driver hon även podden Forum, tillsammans med Myrna Lorentzson.

Essäsamlingen Utge sig är hennes andra bok, den första var kortromanen Glasrutan (2021), vilken kom till i följderna av att ha gått på Jakobsbergs författarskola. Hon har beskrivit publiceringen av ens verk som något skevt; man får erkännande men inte några pengar. Och pengar, eller snarare ekonomi, är något centralt i föreliggande essäsamling. Den är i mångt och mycket en ekonomisk analys av autenticitet, och hur behovet av den yttrar sig i historiens kanske minst autentiska stadie. Tesen är att det äkta, det verkliga, det oförfalskade är i konflikt med vinstintressen.

Cavallin skriver i början av sin essäbok att ”[v]år samtid är, sägs det, besatt av autenticitet”. Ofta kommer det till uttryck i tidningars kulturdelar där man kräver att både fulkultur och finkultur ska vara produkten av något autentiskt, något som direkt speglar existensen av det som påstås. Det är nästan märkligt att Karl Marx och teorin om förfrämligande inte nämns här som ett sätt att förklara varför vi har sådant behov av verkligheten när vi ändå lever mitt i den.

Den kommersiella underhållningsproduktionen anses sakna autenticitet, varför den lägger an på sig själv att vara mer autentisk, men publiken kräver än mer autenticitet och medievärlden böjer sig. Denna spiral, där vi kräver mer och erbjuds mer, tar aldrig slut. Samtidigt, poängterar Cavallin, är det autentiska föga autentisk då det består av en serie representationer som konsument och producent gemensamt kommit överens om att hålla för autentiska.

Redligt redogörs begreppets historia, och det hålls för att vara kopians motsats. Mycket intressant lyfts det motstridiga i att begreppet används deskriptivt och samtidigt normativt, då de två faktorerna kan kollidera med varandra. Deskriptivt är det något tidlöst, normativt något socio-kulturellt bundet.

Texten slår fast att autenticitet ofta kopplas till ett autentiskt jag, och den redogör dess historiska rötter i humanismens framväxt och Jean-Jacques Rousseau tankar om den ädla vilden, vars autenticitet inte är korrumperad. För en grundtanke inom kulturen är att det är just samhället som har korrumperat det äkta, oförfalskade jaget. Det sparas inte på kritik mot liberalismen och individualismen. Till en början kan de verka värna om det autentiska, men mycket övertygande påvisar Cavallin hur de krossar jaget och det upplevda autentiska. Fenomenet återfanns även inom alternativrörelsen, vars do it yourself-mantra slog över i nykapitalism. Att vara autentisk har blivit ouppnåeligt då kapitalet har lagt belag på begreppet och då man alltid är autentisk i förhållande till kapitalet.

Men vår samtids hunger efter det autentiska märks kanske främst i förmedlingen av det autentiska i berättelser. Cavallin kopplar samman autentisk litteratur med framväxten av autofiktionen och 1900-talets bekännelselitteratur. Hon ifrågasätter det autentiska då språket och formen i böckerna är socio-historiskt kodat och därmed skymmer det som avses representeras. Går det ens förmedla något autentiskt genom en formstyrd berättelse? Är det inte icke-autentiskt att vilja framtvinga och gestalta det autentiska? Det gäller inte bara skönlitteratur utan även bland annat dokusåpor.

I en mångbottnad diskussion om autenticitetanspråk hos influerare, rappare och turister, men även vid kulturell appropriering, så avslöjar texten autenticitet som en chimär: En person verkar autentisk om hen överensstämmer med våra ofta förutfattade meningar om den grupp som personen tillhör. Alltså, autenticitet är något vi har en förutbestämd mening om vad det är. Det stereotypa uppfattas ofta som det verkligt verkliga. Det är något normativ, något bestämt, samtidigt som vi låtsas som om det är något deskriptivt bortom tid och rum.

I ett av kapitlen, vilket fungerar som en historisk exposé över konsumism, brottas texten med frågor om hur anspråket hotas på autenticitet av tekniker som möjliggör mass(re)produktion?, hur påverkas ett varumärkes autentiska prägel om det västerländska företaget förlägger produktionen i fattigare länder?, finns det något uns av autenticitet i riskkapitalism? Frågornas svar är läsaren till lags, men kanske är det mest fascinerande hur texten binder samman frågorna med föregående kapitels teman.

I ett sista kapitel om varors värden och (ekonomiska) värden i övrigt, analyserar Cavallin förhållandet mellan den upplevda bristen på verklighet, och därmed behovet av autenticitet, med ekonomi. I ett ganska långt citat skriver hon: ”Verklighetsbristen som tar sitt uttryck i kulturen har kanske mindre att gör med Instagram eller postmodern litteraturkritik, och mer att göra med hur något oerhört påtagligt, som utövar stort inflytande över alla som just nu lever på jorden – det vill säga förmögenheterna hos världens rikaste människor – inte refererar till någon yttre verklighet”. Ekonomin är ett luftslott, och kulturen den föder är det likaså. Detta skapar en brist på autenticitet och ekonomin och kulturen svarar genom tvinga fram ”autenticitet”.

Cavallins slutsats är att det autentiska i den moderna kapitalismen inte sällan är noga beräknat och tillrättalagt, men att vi konsumenter gärna köper det förvanskade då vi i samma ekonomi upplever en sådan brist på verklighet.

Boken är väldigt eklektiskt hållen och den fogar samman många olika fält inom humaniora, psykologi och ekonomi. Det är många nedslag, många referenser, något den långa litteraturlistan vittnar om. Ibland går det kanske lite fort framåt och man önskar att texten hade uppehållit sig längre vid de refererade böckerna och studierna.

I Michel de Montaignes efterföljd är essän en friare hållen text där författarens utreder, reflekterar eller bara förhåller sig till något. Allt gott med det. Cavallin skriver onekligen fritt i sin text, och hon gör det väldigt väl. Vad man dock saknar, och som skulle inskränka på textens frihet, är att hon klargör sina teoretiska grundantaganden. Visserligen refererar Cavallin ofta till Erving Goffman, och att hon gör en ekonomisk analys är tydligt. Men om det teoretiska hade varit tydligare hade analysen kunnat fördjupats än mer.

En tänkare som man undrar varför han inte nämns, är Martin Heidegger. Förvisso saknar han helt ett ekonomiskt perspektiv i sin filosofi, men det finns en socio-historisk aspekt. Få moderna filosofer torde ha haft sådan inverkan på tankar om det autentiska som han. Men då Cavallin har ett fokus på samtiden, där hon redogör och kartlägger autenticitetens område, är det samtidigt förståeligt att hon har lämnat honom därhän.

Men denna kritik ska inte tas allt för hårt. Utge sig är en stark essä där förtjänsterna överträffar. Vad man efter läsningen önskar är att Cavallin omstöper tankarna och analyserna till ett skönlitterärt verk. Hon kan ju skriva. Vi har fått det redogjort för oss, nu vill vi gärna se det gestaltat. Men, oavsett – det här är en bra bok, för att uttrycka det enkelt.

—

Isak Adolfsson