CD: Symfonier (nr 3 & 8) av Allan Pettersson
Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor onsdag, mars 11th, 2026
Allan Pettersson: Symphonies Nos. 3 & 8 (BIS/Naxos). Speltid: 84’03.
Norrköping Symphony Orchestra, Christian Lindberg (dirigent)
Betyg:
När BIS för två år sedan gav ut en rejäl box med Allan Petterssons samtliga verk var det bara att tacka och ta emot, även om jag först var lite orolig att skulle bli dödsstöten för Christian Lindbergs pågående stora projekt med Petterssons symfonier. Men den oron visade sig obefogad. Nu kommer hans inspelning av symfonierna 3 och 8. Då återstår bara nummer 10 och 11, och de är på gång. Resultatet hittills är strålande. Och vad Norrköpingssymfonikerna beträffar kan de vid det här laget Pettersson utan och innan, desto mer som de tidigare spelat in sex av symfonierna med Leif Segerstam.
Petterssons symfonier är vanligen gjutna i ett stort sammanhängande block. Men i den tredje valde han den klassiska formen med fyra satser, därtill med traditionella beteckningar som allegro och largo. Det betyder inte att vi har med ett neoklassicistiskt verk att göra. Den inflytelserike Bo Wallner hävdade på sin tid rent av att symfonin inte var ”symfonisk”, vad han nu menade med det, och premiärpubliken och kritikerna 1956 visade inte heller någon entusiasm. Det framstår idag som mäkta orättvist. Men kanske är det lättare att ta den till sig idag, när vi är bättre bevandrade i Petterssons musikaliska universum där kärv expressionism och sjungande melodik bildar en högst personlig modernism med rötter i senromantikens tonspråk.
Den åttonde symfonin hör till Petterssons lättillgängligaste och börjar smygande med en av hans typiska ”evighetsmelodier”. Men efter drygt nio minuter är det dags för den lika typiskt petterssonska pulsen att dyka upp, den där envetna, närmast hypnotiskt malande rytmen som driver musiken framåt och liksom sätter sig i kroppen. Den andra satsen – ja, symfonin har faktiskt två satser – är något bråkigare, men utan stora gester. Över huvud taget saknas våldsamma kulminationer i denna symfoni, där dova jordiska morranden ställs mot höga himmelska toner som en påminnelse om människans existentiella belägenhet.
Åttan har kommit väl ut på skiva. Alla de fyra tidigare inspelningarna är bra, inte minst de med Sergiu Comissiona /Polar/DG) och Segerstam (BIS), men även de med Thomas Sanderling (cpo) och Gerd Albrecht (Orfeo). Och Lindberg är sannerligen inte sämre han. I trean vill jag dessutom sätta honom främst, före Segerstam (BIS) och Alun Francis (cpo). Hör bara hur effektfullt han ger largot ett drag av Bartóks suggestiva nattmusik. Till saken hör också att Lindberg har ljud-teknikerna på sin sida och att speltiden är mycket generös.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
Diskussion