CD: Symfoni nr 17 av Kalevi Aho

Inlagd av Sten Wistrand Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor fredag, juli 3rd, 2026

Kalevi Aho: Symphony No. 17  (BIS/Naxos). Speltid: 60’23.

Lahti Symphony Orchestra, Jan Lehtola (orgel), Laura Hynninen (harpa), Erkki Lasonpalo (dirigent)

Betyg: 

 

 

Talet 9 är alltsedan Beethoven laddat när det gäller symfonier. Efter nian återstår bara döden. Gustav Mahler var så vidskeplig att han i ett försök att lura ödet inte kallade Das Lied von der Erde för en symfoni. Men vad hjälpte det? När han väl började på vad som skulle bli hans tionde numrerade symfoni sa hjärtat stopp. Det hindrar nu inte att det finns symfoniker efter Beethoven som överskridit det ödesdigra talet. Nikolaj Mjaskovskij (1881–1950) skrev hela 27 stycken. Men ingen är väl ens i närheten av Leif Segerstam som när han dog 2024 hade kommit upp i svindlande 371 (!). Hans landsman Kalevi Aho (född 1949) ligger långt efter men är i dagsläget ändå uppe i arton stycken, vilket är tio fler än hans lärare Einojuhani Rautavaara mäktade. Nu föreligger hans 17:e symfoni, från 2017 och med undertiteln ”Symfoniska fresker”, på cd med Lahtis symfoniorkester under ledning av Erkki Lasonpalo (ännu en i den imponerande raden finländska dirigenter som skolats av Jorma Panula).

Aho dras gärna till stora format, och denna symfoni utgör inget undantag med sin maxade orkester, som inkluderar orgel, och en speltid på en timme. Men Aho är också en pragmatisk man och har utformat verkets tre satser så att de kan framföras som separata verk. Ta bara den första satsen, ”Från djupet”. Den är ett helt drama i sig från den dovt morrande inledningen till det avslutande hammarslaget. Jag har aldrig hört Aho klinga så Allan Petterssonskt som här. Men den mäktigt sinistra orgeln ger även musiken en lugubert gotisk prägel, som fortsätter i andra satsen. Den är passande nog betitlad ”scherzo macabre”, och här dansas onekligen desperat vid avgrundens rand. Med den mer rofyllda och avklarnade finalen, ”Avlägsna sånger”, tar sig den dittills omtumlande och våldsamma symfonin fram till ett stilla slut. Här sker en färd in i tystnaden, ett utdöende, lite som finalen i Ralph Vaughan Williams annars turbulenta 6:e symfoni.

Efter Rautavaaras död får väl Kalevi Aho betraktas som den finländska musikens grand old man. Den manteln bär han med den äran. Den 17:e symfonin är ett enastående kraftprov och ännu ett exempel Finlands framskjutna ställning, för att inte säga tätposition, inom den samtida konstmusiken.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.