Malmödoktorander på Sveriges sydspets

Inlagd av Kulturdelen Krönika onsdag, maj 22nd, 2024

Lyssnade på Ring P1 medan jag åt fil och müsli och drack kaffe. En man från Stockholm var upprörd över bristen på respekt bland besökarna på Skogskyrkogården. Han sa att en familj hade spelat fotboll bland gravarna. Han såg det som ett tecken på samhällets förfall. En man från Trollhättan sa att han älskade att se barn åka pulka på vintern på baksidan av kyrkogården när han besökte sonens grav. Leken var för honom inte ett uttryck för brist på respekt utan visade i stället hur sammanvävda livet och döden var.

Jag packade ner löparskor, träningsoverall, badbyxor, böcker och dator i en ryggsäck och en axelremsväska. Jag tog vinterjackan på mig. Temperaturen hade sjunkit. När jag stannade vid garaget på Niagara upptäckte jag att jag glömt mitt passerkort. Samtidigt som jag anlände till arbetsplatsen mötte jag en kollega som släppte in mig och hjälpte mig upp med cykeln till kontoret. Jag tackade och förklarade att jag skulle resa bort och inte ville att cykeln skulle stå ute. Tåget avgick 10.53 från spår 2B. Jag satte mig i tyst avdelning. I Trelleborg bytte jag till buss 190 mot Ystad. Doktorandkollegan MB talade om Superettan som just dragit i gång. Utifrån en statistisk analys hade han dragit slutsatsen att hans Öster inte skulle gå upp i allsvenskan i år heller. När han jämförde ranking och prestanda över tid kom han fram till att experterna överskattat Växjölaget. I nästa omgång skulle hans Öster möta mitt ÖSK som förlorat de två inledande matcherna. När jag upptäckte att jag inte heller hade plånboken med mig kom jag av mig och började rekonstruera morgonens händelseförlopp. Med största sannolikhet fanns plånbok och passerkort hemma i en annan jacka.

När vi kom till Smygehus havsbad ställde vi vårt bagage i ett konferensrum och gick till matsalen. JD och jag hamnade vid samma bord. Han sa att han forskade om lyssnandets roll inom pedagogiken. Han hade ett filosofiskt och psykologiskt perspektiv. Institutionen Barn, ungdom och samhälle där han var verksam saknade seminarieverksamhet. Han skapade sina forskarsammanhang på egen hand. Han hade sökt sig till Lund och andra universitet runt om i landet. JD och jag fick paj med ost och soltorkade tomater i stället för den ordinarie pannbiffen. AH, som var ledare för forskarskolan, sa att vi kunde välja att delta i gemensamma aktiviteter eller arbeta på egen hand. Ingen programpunkt var obligatorisk. Ett förslag var att vi skulle tala om baksidestexter på avhandlingar. Jag hade tagit med mig några olika exempel. Själva presentationsrundan definierade vissa normer i vår forskargrupp. Att ange antalet publicerade artiklar var ett vedertaget sätt att beskriva hur långt man kommit. Sammanläggningsavhandlingen var alltså normen och monografin var avvikande. Frågan om att samskriva med handledare var kontroversiell och väckte diskussion. Normen var att skriva på egen hand. En liten minoritet skrev med sina handledare. FD undersökte ledarskap i skolan, LFS elevers användning av datorer inom naturvetenskap, MB digitala verktyg i skolan, CN flerspråkiga klassrum, AH skollokaler som fysiska utrymmen och AD fitnesskulturen på de bildbaserade sociala medierna.

När jag gick ner till receptionen fick jag höra att våra rum var städade. Efter att jag meddelat nyheten till kollegorna hämtade jag mitt bagage. Mitt rum låg på första våningen och hade utsikt mot parkeringen. Jag satte mig vid skrivbordet och svarade på mejl. MA skrev att hon skulle komma på mitt slutseminarium och jag skickade avhandlingstexten till henne. Ute på terrassen mötte jag LFS. Solen sken men luften var kylig. LFS var ett ovanligt namn även i hennes hemland Colombia, sa hon. Hon bokstaverade för mig. Hon tyckte mitt namn var lätt att uttala. LFS läste en svenskkurs för akademiker. Hon sa att hon tyckte om att lyssna på svenska. Hon hade haft svårt att uppfatta vad eleverna hette när hon besökte Malmös skolor. Deras namn var mycket olika varandra och hon hade svårt att minnas dem. Att komma ihåg namn var ett sätt att visa respekt, konstaterade vi. LFS köpte en cola i en automat och gick till sitt rum för att arbeta. Hon sa att hon hade havsutsikt. När jag promenerade längs stranden upptäckte jag att brädorna längst ut på bryggan hade lossnat. Bryggan var avspärrad med en bom. Jag fotograferade från olika vinklar för att fånga defekten. När jag gick upp mot vägen blev jag orolig att trafiken skulle störa nattsömnen. Receptionisten ordnade ett rum åt andra hållet en våning upp. När jag flyttat la jag mig i sängen och läste Henning Mankells Mördare utan ansikte. Poliskommissarie Kurt Wallander, som ledde utredningen av ett mord på ett äldre par på en gård i Lenarp, bodde ensam i en lägenhet i Ystad. När han inte ägnade sig åt polisarbete lyssnade han på opera och drack whisky. Han åt pizzor och hamburgare alldeles för fort och fick diarré. Den oroliga magen blev en seismometer för tillståndet i samhället.

När jag läst några sidor gick jag ner i gymmet och sprang på löpbandet i trettio minuter och bastade och duschade. Till middagen serverades skogsvampssoppa till förrätt, torsk, betor, kapris, brynt smör med vårrulle på potatis till huvudrätt och panacotta till efterrätt. AD sa att han skulle disputera i september. Även om han tröttnat på sitt ämne skulle han sakna friheten som doktorand. Den friheten skulle han kanske aldrig mer få uppleva. Det gällde att ta tillvara på de sista månaderna, sa han. Jag sa att jag förstod vad han menade. FD och JD hade delade meningar om dejtingprogrammet ”Love is blind”. FD hade sett brasilianska, amerikanska, japanska och svenska versioner. Genomgående framhölls ”vulnerable” eller ”sårbar” som en positiv egenskap bland de medverkande, sa hon.

Senare på kvällen öppnade jag fönstret och hörde vågorna slå mot stranden ute i mörkret när jag låg i sängen och läste min bok.

Det regnade och blåste när jag vaknade. Rakt nedanför pågick utbyggnad av terrassen. I matsalen var det lugnt och skönt. Jag skar upp apelsinhalvor och ställde ett glas under pressen. När jag drog i spaken rann juicen ner. Det fanns ingen timer till våffeljärnet. Jag skulle gå på känsla, sa JD. Hemma lagade han vuxenvåfflor med nyttiga pålägg till familjen. AD frågade om mitt avhandlingsprojekt. Jag sa att jag forskade om socialdemokraten Agda Östlund som var en av de fem första riksdagskvinnorna. Jag följde hennes retoriska karriär och gjorde nedslag i olika retoriska situationer. Ibland zoomade jag in mot henne och ibland zoomade jag ut från henne och hon blev en av många aktörer som ett sätt att fånga interaktionen och dynamiken. Avhandlingen behandlade ämnen som tuberkulosvård, nykterhet och aborträtt. Innehållet var bredare än vad AD hade förväntat sig. Han drog en parallell till Susanna Hedenborg på idrottsvetenskapen som forskade om hästsport ur ett genusperspektiv. Hästsporten blev ett prisma som speglade en utveckling där aristokrater ersatts av tonårsflickor på hästryggarna. Vi talade om fadermordet som en del av lärosätets patriarkala struktur. Ett aktuellt exempel på fadermord var en prefekt som efterträtt sin gamla handledare som snart skulle gå i pension. Den nya prefekten hade i flera sammanhang intrigerat mot den gamla prefekten. Eftersom fadermord är tabu måste den döda fadern helgonförklaras efteråt, sa AD. Vi talade också om AH, ledaren för forskarskolan, som var prestigelös och öppen och gav utrymme åt doktoranderna att påverka verksamheten.

Inifrån hotellrummet kunde jag höra ljud från gummidäck mot blöt asfalt och regnet som slog mot rutan. Det var svårt att skilja mellan ljud från blåst och ljud från vågor. Jag lade mig i sängen och färdades ännu en gång in i Wallanderland. Kurt åkte fast för rattfylla på vägen hem efter att ha träffat sin före detta fru Mona men räddades av kollegorna. Pappan rullade sin rullstol på åkern med en resväska i knät. Han sa att han skulle resa till Italien. Grannen såg honom och larmade polisen. Det var något gåtfullt med pappan som bodde ute på landet och varje dag målade samma skogslandskap, ibland med tjäder, ibland utan. Jag tänkte på likheter mellan Kurt Wallanders pappa och Hans Olofsons pappa, skogshuggaren Erik Olofson i Henning Mankells roman Leopardens öga. Båda romanerna skildrade en komplicerad relation mellan far och son. Medan Kurts pappa målade hötorgskonst med identiska landskapsmotiv drömde Hans pappa om att återigen komma ut till sjöss. Då och då åkte han till Stockholm och sökte arbete på ett fartyg. Även om ansökningarna aldrig ledde till jobb verkade de ha en rituell betydelse, som ett sätt att hålla drömmen vid liv. Det fanns något mystiskt, svårgreppbart, obetvingligt och egensinnigt kring både Kurts och Hans pappa, tänkte jag.

Det blev bara AH, CN och jag som deltog i diskussionen om baksidestexter. Övriga valde att arbeta på egen hand. Medan CN och AH sökte på nätet för att hitta exempel skrev jag upp baksidestexten på Alvar Blomgrens avhandling i historia, The Hurricane of Passion. Popular politics and Emotion in Late Georgian England 1792–1812, på tavlan och delade sedan in texten i fyra delar. Först placerades studien i tid och rum, därefter följde titel och beskrivning av ämnet, sedan studiens bidrag till forskningsfältet genom begreppet känslomässiga strategier som ett sätt att analysera hur politiska aktörer använder känslor för att påverka opinionen och slutligen en presentation av författaren i form av ett fotografi och en bildtext med namn, titel och lärosäte. Just detta att lyfta fram forskningens kvaliteter utmärkte Blomgrens baksidestext. Andra exempel innehöll endast beskrivning av forskningsresultat.

Efter att jag packat och ställt bagaget i konferensrummet sprang jag på löpbandet. I omklädningsrummet talade jag med en man som arbetat som dräng på ett lantbruk i Perstorp från femton års ålder. När hustrun dog gifte han om sig och flyttade till Smygehuk. Här bodde de i en lägenhet med havsutsikt. Han värmde upp på löpbandet. Därefter tränade han med hantlar och skivstång. Han sa att han klarade sjuttio kilo i marklyft. När han hörde att jag var historiker föreslog han att jag skulle studera den blodiga striden mellan Danmark och Sverige om Skåne. När jag var på väg ner i bassängen kom vaktmästaren förbi. Han sa att bryggan gått sönder när stormen Babette drog fram i höstas. Bryggan skulle lagas innan sommaren. I samma storm hade flera hus och trädgårdar skadats. Hundra kvadratmeter av en tomt och delar av bottenplattan till ett fritidshus hade spolats ut i havet.

Till lunch serverades ugnsbakat blomkål, tomatsås med bönor som alternativ till den ordinarie schnitzeln. Jag sa till AD att jag ville komma på hans disputation. Han sa att han ville komma på mitt slutseminarium och bad mig mejla texten. FD önskade mig lycka till. MB, JD och jag gjorde sällskap till bussen. Medan JD tog fram laptopen fortsatte MB och jag avhandla ämnet Superettan. Utsikten och Skövde åker ur, trodde MB. JD steg av i Hyllie, jag vid Triangeln och MB fortsatte mot Småland. Under vistelsen på Smygehus havsbad hade jag skrivit till kollegan EH som bodde i trakterna. På hemresan kom ett meddelande från henne:

”Hej! Är du åter i stan? Kul att du var i Smyge. Där tycker jag mycket om att vara! Det finns något bedagat över Smyge som tilltalar mig. Jag bor två kilometer upp i landet, mitt i leråkern. Jag är lycklig där. Ha en fin helg! Vi ses på Scylla snart hoppas jag”.

—

Magnus Gustafson

Fotnot: Knickarp är förebild för den fiktiva byn Lenarp i Henning Mankells Mördare utan ansikte. I Knickarp skedde ett brutalt rån mot ett äldre lantbrukarpar våren 1990.