CD: Liv och dikt med Dan Berglund
Recension, Skivhyllan, Skivor tisdag, juli 2nd, 2024
Dan Berglund: Liv och dikt (Kakafon/Naxos). Speltid: 41’53.,
Dan Berglund (sång), Henrik Cederblom (gitarr, steel-gitarr), Erik Bodin (trummor), Harald Svensson (piano, tramporgel, dragspel, wurlitzer), Viktor Turegård (bas), Staffan Svensson (flygelhorn, trumpet), Lisen Rylander Löve (saxofon)
Betyg: 4
Många känner sig kallade att skriva egna sångtexter men få är utvalda. Att Dan Berglund hör till de senare framgår med all önskvärd tydlighet av hans aktuella album Liv och dikt. Det är verkligen en lisa att höra texter som har något att säga och säger det bra – ungefär som hos de tio år äldre Kjell Höglund, Ola Magnell och Ted Ström och hos den jämnårige Dan Hylander. De flesta förknippar väl Berglund med Göteborg, men han är född 1954 i Helsingfors, så kanske kan man se en tango på den nya skivan som en reverens till hans finländska ursprung. Berglund slog igenom på 1970-talet och blev känd för sina politiskt radikala sånger från fabriksgolvet. En järnarbetares visor löd den karaktäristiska titeln på debutalbumet 1975. Klasskampen stod i centrum, Wallenberg kallades mördare och leninismens principer hyllades. Då, när det begav sig, var Berglund aktiv inom KPML(r). Men 1979 bröt han med partiet – och tystnade som sångare. Det skulle dröja åtta år innan han, politiskt något nedtonad, hittade tillbaka till gitarren och musiken.
Att agitationen tonades ner betydde inte att politiken kopplades bort; vreden över samhällets orättvisor och kapitalismens framfart finns där fortfarande – som i ”Jätten Glufs-Glufs”. Och i ”Under attack” får en konspirationsteoretisk ”Sverigevän” avslöja sig själv när han orerar om PK-maffian, ”batikhäxfeminister och allsköns vänsterpack. Berglund har alltså inte tappat stinget, och glöden har inte falnat. Men albumet rymmer också finstämda, känslostarka och vemodiga visor, en del rent av med ett stänk nostalgi. Det händer att Staffan Stallegren, Dan Andersson, Stagnelius och Runeberg spökar i texterna, och ”Stökig landning” har omisskännliga drag, även melodiskt, av Bellmans ”Ack, vad för en usel koja”. Titeln på den avslutande kärlekssången, ”Du ska jämt va lika ung”, kan man nog också se som en hälsning till Berglunds valfrändskap Bob Dylan.
Texterna är alltså viktiga på Liv och dikt, och Berglund sjunger med en diktion som bär fram varje ord, vilket man inte kan säga om alla i branschen. Lägg till detta bra melodier i snygga och omväxlande arrangemang och resultatet borde bli hur övertygande som helst. Och det är just jämt vad det har blivit.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
Diskussion