Roman: Body Double
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur söndag, mars 16th, 2025Hanna Johansson
Body Double
Norstedts förlag. 206 sidor. Just utkommen.
Med debutromanen Antiken (2020), vilken tilldelade Katapultpriset, blev Hanna Johansson (f. 1991) unisont hyllad. Nästa bok har låtit vänta på sig, och Johansson har sedan dess arbetat som lärare på Skrivarakademin i Stockholm och skrivit regelbundet för Svenska Dagbladet.
Men nu är den här. Body double skiljer sig avsevärt från Antiken, men inte nödvändigtvis till det sämre. Av förlaget har den kallats för ”surrealistisk thriller om lögner och sanning, äkthet och falskhet”. Johansson har sagt att hon i boken är intresserad av det klassiska dubbelgångarmotivet och av staden som en plats för förvandling av identitet. Därtill att boken är medvetet gåtfull och ibland något oklar. Hon har också sagt sig vara intresserad av paranoia, existentiell ångest, och tvivel på vad som är verkligt.
I romanen, som utspelar sig på en obestämbar tid och plats, får vi möta Naomi som tar på sig fel rock när hon lämnar ett café. Hon är offer för en varufetischism så långt gången att fel vara väcker en förfrämligande känsla inom henne. Desperat försöker hon rättfärdiga situationen för sig själv: ”Två främlingar möts på ett varuhus, det är något helt normalt, två främlingar förväxlar sina rockar med varandra. Det är något helt normalt. Det är en vanlig modell, tänker hon”.
Snart möter hon främlingen igen och vi får den andra kvinnans namn, Laura. De märker att deras liv påminner om varandras, de har båda blivit lämnande av någon de älskat, och de har en känsla av att livet fortsatt utan dem. Snabbt utvecklas deras relation och rör sig genom stadierna kärlek, besatthet och begär.
Snart har desperationen hos Naomi bytts ut mot en stark känsla av samhörighet. I en passage kan vi läsa: ”Tror du att vi har samma själ? Tror du att vi är gjorde av samma material? Det är inte omöjligt. Vi kan ha varit samma människa i ett tidigare liv. Vi kan ha varit gjorda av samma stoff. Tänk om vi blev samma person igen? Tänk om jag förvandlade mig till dig, eller du förvandlade dig till mig?”
Parallellt med denna linje får vi en namnlös berättare presenterad. Hon arbetar med att transkribera folks berättelser, inspelade på kassettband, för en spökskrivare. Denna skriver sedan på löpande band personernas livsberättelser i fiktiv form, ger vanliga människors liv en form och till viss del ett innehåll som verkar meningsfullt. Hur de två berättelserna hänger samman ska inte avslöjas, då förstörs läsningen, men tillsammans skapar de en god cirkeleffekt.
Den ovan nämnda varufetischismen och känslan av förfrämligande, och önskan att överkomma den känslan är central för boken. Det finns något hotfullt med att vara som någon annan, eftersom det riskerar göra att man upphör att vara sig själv. Åtminstone i bokens första del finns det en konflikt mellan viljan att vara normal, icke-avvikande, som alla andra, och förhoppningen att vara en individ.
Men i bokens andra del kantras detta. Istället skrivs en varm känsla fram av att gå upp i den andra, att se sig själv i den andres blick, och att älska sig själv för att man älskar den andra. Det är en form av narcissism: Man älskar den andra för att den andra är en själv. Men ju längre in i boken man kommer, blir en maktaspekt tydlig. Hur förhåller man sig till den andra när hon hotar ens uniforma tillstånd?
Boken har en oerhörd – medveten – seghet över sig. Alla scener är utdragna och man får nästan kli i kroppen av att de aldrig tar slut. Det spär på det lätt kusliga och obehagliga över dem. Att göra upprepningar i scenerna är aldrig fel, men man vill att något nytt ska framträda genom en upprepning. Ibland gör det så, men ibland trampar och stampar det något. Men denna invändning ska inte överdrivas, nej.
Antiken lämnade mersmak och Body double axlar det suget väl. Det är en välskriven thriller med en oerhörd skärpa. Egentligen låter det fel att kalla det en thriller, om man med thriller avser någon form av genrelitteratur. Body double är mer än så, den borrar sig ned och letar sig in på ett annat sätt.
—
Isak Adolfsson
Diskussion