Scen: Nattorienterarna av Kristina Lugn med Örebro Teater
Recension, Scen söndag, mars 16th, 2025Nattorienterarna
Hörsta Blåbandlokal, premiär 15 mars 2025. Örebro Teater
Av: Kristina Lugn
Regi: Maria Weisby
Scenografi,kostym och ljusdesign: Sven Dahlberg
Komposition och ljuddesign: Safoura Safavi
Medverkande: Hanna Lekander och Gunilla Orvelius

Hanna Lekander och Gunilla Orvelius. Foto: Erik Wärlegård (Örebro Teater).
En överfull Blåbandgård i lilla byn Hörsta utanför Kumla fick ha premiären på Nattorienterarna. Örebro Teater hade kört sin rymliga skåpbil dit, med en läcker hopfällbar scen som innehåller både ridå, strålkastare och en uppbyggnad, tillika scenbild, som egentligen var en större byggnadsställning med metallrör och gångplattor att sitta eller ligga på.
Här möts Vera och Bricken, två uteliggare och slitna skepnader som verkar söka en plats att övernatta. Med en utvecklad karta som täcke. Eller letandes efter de sista dropparna i en slängd och tom bag-in-box. Det är natt och luften är fylld av ett suggestivt susande som säger att vi är på randen till en storstad vars trafik aldrig stannar.
Men Vera och Bricken är inga hemlösa lodisar. Hemlösheten ligger på det inre planet.
– Jag har en adress, men inget hem, säger den ena.
– Jag behöver 40 kubik mörker och en oändlig sträcka av ensamhet, säger den andra.
De är här för en ”nattlig omorientering”, som de säger. Den här enaktaren av Kristina Lugn fick sitt genombrott på lilla teatern Brunnsgatan 4 i Stockholm redan 1998 och har spelats på många scener efter det. Ibland har de två kvinnorna burit just – orienteringsdräkter.
Men här är Hanna Lekander, som den ena, en plågad själ som drar koftan tätt intill sig, märkt kring munnen av ett skärsår. Gunilla Orvelius som den andra, lite äldre, med en stor brännskada i ansiktet. Skolan de bägge arbetar på har tydligen brunnit.

Foto: Erik Wärlegård (Örebro Teater)
Mycket mer om dem eller deras vanliga tillvaro får vi inte veta. Desto mer om deras tankar, frustrationer och längtan. Det blir kaskader av häftiga utlevelser, starkt fysiska i Lekanders tolkning. Lite lugnare och inifrån kommande av Orvelius, som också förmår ge subtila, humoristiska glimtar i all bedrövelse. Jag blir fascinerad av de oupphörliga, ordliga kaskaderna och deras ofta briljanta formuleringar, samtidigt som kvinnornas verkliga liv undflyr mig helt. Ibland känns det som att titta på I väntan på Godot, där två figurer talar monologartat förbi varann.
Det är säkert Kristina Lugns mening. Hon är en ordekvilibrist, vänder och vrider och till och med ordvitsar ibland. Men för mig är det väldigt SKRIVET. Två riktiga människor pratar inte på det här sättet.
Karaktärerna liksom uppträder med en begåvad skalds ord. Många kan finna en njutning i det. Jag har svårare för det. Jag blev faktiskt inte överraskad av att pjäsen senare getts ut som en bok.
Men jag imponerades av skådespelarna. Av hela den illusion som skapades av stålrörskonstruktionen i natten, med den susande atmosfären och lätt tassande elektroniska musiken av Safoura Safavi.
Hanna Lekander har utvecklat ett imponerande fysiskt sätt att spela, här också med en spännande svärta i ögonen. Gunilla Orvelius, som man blir glad att se tillbaka på scenen, har det mognare lugnet, men som plötsligt exploderar i frustration från det inre. Det som Kristina Lugn på sitt speciella sätt visar i den här pjäsen. Som kanske skulle ha varit bara en bok.
__________
Martin Dyfverman
Diskussion