Roman: Yttersta dagens mästare av Leo Perutz
Bokhyllan, Recension onsdag, mars 19th, 2025Yttersta dagens mästare
Av Leo Perutz
Översättare: Jens Christian Brandt
Nilsson förlag. 205 sidor. Har utkommit.
Hösten 1949 konstaterade Leo Perutz (1882–1957) att han av litteraturkritiker och förlag behandlades som om han inte längre fanns eller rent av som om han aldrig hade funnits. Men samtidigt profeterade han om sin återuppståndelse om fyrtio år när någon litteraturhistoriker upptäcker honom och finner hans romaner orättvist bortglömda. Det har nu gått 75 år sedan den profetian och det är väl tveksamt om den slagit in. Det kvarstår att han är orättvist glömd. I Sverige har i alla Nilsson förlag inlett arbetet på hans upprättelse genom att börja ge ut hans romaner. Det gör de verkligen rätt i. Efter de oerhört fascinerande historiska romanerna Skuggan under stenbron och Den svenske ryttaren har det nu blivit dags för Yttersta dagens mästare i Jens Christian Brandts stilsäkra översättning och, liksom de tidigare, i en mycket tilltalande mjukbandsutgåva.
Den här gången befinner vi oss Perutz’ Wien. Året är 1909. Den som för ordet är en viss friherre Gottfried Adalbert von Yosch und Klettenfeld som förklarar att han här nedtecknat sina minnen av ”det tragiska händelseförlopp” som han ”på ett sällsamt vis var en del av”. Och sällsamt visar det sig onekligen vara. Dessutom är den unge friherren en figur som det inte är helt lätt att förhålla sig till och självklart sympatisera med. Hur som helst dras han in i märklig historia som rymmer ett antal oförklarliga dödsfall, där han själv i ett fall blir misstänkt för att vara gärningsmannen. Men mordet är mystiskt och kanske är det, liksom de andra, i själva verket ett självmord. Samtliga följer ett svårförklarligt mönster och av naturliga skäl vill von Yosch komma till klarhet om vad som hänt. Han är inte ensam. Här finns även en ingenjör Waldemar Solgrub vars skarpsinne har drag av Auguste Dupin och Sherlock Holmes. Det hela utvecklas i en allt mer luguber riktning, där man som läsare känner en stigande osäkerhet när det gäller vad som egentligen pågår.
Jorge Luis Borges tog med Den yttersta dagens mästare på sin lista över världens bästa kriminalhistorier, och det är inte svårt att förstå. Den listiga konstruktionen bör ha tilltalat honom liksom mördarens identitet (som här inte ska avslöjas). Det överraskande slutet visar sig dessutom följas av ytterligare ett överraskande slut som det ställer det första på ända. Som kriminalhistoria betraktad har den oväntade bottnar och kan på ett lika fascinerande som oroväckande sätt sväva mellan dröm och verklighet. Den har beskrivits som resultatet av en affär mellan Agatha Christie och Franz Kafka. Det är klatchigt formulerat men egentligen inte så välfunnet. Snarare än Kafka finns det anledning att nämna E.T.A. Hoffmann, Gustav Meyrink och inte minst Arthur Schnitzlers Drömberättelse. Och visst kan man fråga sig om inte Umberto Eco läste romanen innan han började skriva Rosens namn.
Den yttersta dagens mästare är en spännande bladvändare, men med sina olika perspektivbyten är den mycket mer än så. Romanen ingår i förlagets klassikerserie Absint, vilket i detta fall är synnerligen passande med tanke på dess hallucinatoriska kvaliteter och att Perutz är beroendeframkallande (utan oönskade biverkningar). Det är bara att hoppas att förlaget engagerar Jens Christian Brandt för fler översättningar.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
Diskussion