Novellsamling: Den sista kastraten.
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur onsdag, juli 30th, 2025Ellika Lagerlöf
Den sista kastraten
Albert Bonniers förlag. 166 sidor. Utkommen.
Varför skriva en äcklig litteratur? Man kan såklart vara ute efter underhållningsvärdet och den rena chockfaktorn. Men det kan också vara fråga om ett vågat utforskande av tillvarons tassemarker. Det som äcklar och som vi helst vill stöta ifrån oss, säger någonting om var gränsen går för det hemtama och det främmande. Debutanten Ellika Lagerlöfs ärende i sammanhanget är långt ifrån glasklart. Men en sak är säker: Hennes noveller får sägas tillhöra den senare kategorin av äckellitteratur. Novellerna i Den sista kastraten retar nämligen inte sällan läsaren på ett djupare plan, med sin blandning av lika delar äckelfaktor och tjuskraft.
De sexton novellerna är alla i det kortare formatet. Stilen är genomgående återhållsam och stringent. Tilltalet lågmält och monotont, det makabra innehållet till trots. Själva berättelserna kan ibland föra tankarna till vandringssägner á la Råttan i pizzan. Familjeföretaget som bakar medels mammans bröstmjölk eller paret som får tipset av sin terapeut att bjuda på sig själva, för att sedan ta denna uppmaning allt för bokstavligt är bara några exempel.
Bäst tycker jag om när det krypande äcklet paras med något som känns som en skildring av något fundamentalt främmande i vår kroppsliga tillvaro. Det är här texterna slår an något djupare som går bortom det mer effektsökande. Det kan handla om hur Lagerlöf låter en av sina berättare föda en annan kvinnas barn genom en separat livmoder som hon förvarar i sitt badkar. Eller om när hon i en av samlingens kortaste texter ”Erotika” på ett högst grafiskt sätt fångar begärets förtärande kraft och låter två älskande kroppar fullständigt uppgå i varandra.
Trots att novellerna alla mynnar ut i mer eller mindre drastiska scenarion är tonen genomgående lågmäld och kontrollerad. Ett intressant exempel är novellen ”Dagbok” som är skriven på ett direkt och naivt språk utifrån perspektivet av en kollodeltagare. På kollot utsätts barnen för diverse bisarra umbäranden i en process där pärlor odlas i deras munnar. I novellen renodlas ett grepp som genomsyrar hela samlingen. Berättaren, som i det här fallet är ett barn accepterar den underliga värld hen hamnat i, helt och fullt. Läsaren tvingas på samma sätt acceptera en mängd olika premisser, den ena mer absurd än den andra, utan att det ges någon möjlighet att ifrågasätta det universum man kastas in i. Det är här mycket av novellsamlingens bisarra och ibland frustrerande spänning ligger.
Under läsningen kan jag inte låta bli att börja tänka på den lätt obskyra, men ack så läsvärda kultsamlingen Den maniska krokodilen av Ingela Norlin. Samlingen trycktes för första gången 1985 och återutgavs i en reviderad version 2021 under namnet Den maniska krokodilen 2.0. Det räcker med att läsa den första novellen ”Mina ögon” i Norlins samling för att slås av vissa likheter med Den sista kastraten. I novellen beskriver berättarjaget lakoniskt hur denne hostat ut sina ögon och hur världen sedan framträder på nytt genom en fullt rörlig blick. Många av novellerna i Norlins samling präglas sedan av en känsla för det kroppsligt frånstötande som påminner starkt om Lagerlöfs.
Men det finns också något hos Norlin som jag kan sakna i Den sista kastraten. I Den maniska krokodilen, paras det bisarra med ett slags lekfullhet och en vilja att vrida och vända på den absurda värld som framställs. När Norlin är lätt och uppslagsrik kan Lagerlöf ibland kännas stram och oåtkomlig. Trots att Lagerlöfs noveller hela tiden spårar ur på det mest makabra sätt på det rena handlingsplanet, väntar man ibland på att något så att säga ska spricka, i själva tilltalet.
Saken är emellertid dubbel. Slutenheten och vägran av att kliva utanför berättelsernas hårt spända premisser kan vara frustrerande. Men det är också det som ofta ger Den sista kastraten sin klaustrofobiska skönhet. Sammantaget är novellsamlingen en egendomlig läsupplevelse, fylld av elegant obehag och imponerande berättarmässig integritet.
—
Erik Hultin
Diskussion