Scen: The Clash was here på Örebro Teater

Inlagd av Kulturdelen Recension, Scen söndag, september 14th, 2025

The Clash was here

Örebro Teater, premiär 13 september 2025

Av Nils Granberg och Py Huss-Wallin (även regi)

Medverkande: Malin Berg, Linus Lindman, Han Christian Thulin,Maria Simonsson Thulin, Hanna Lekander, Katarina Krogh, Othman Othman, Jason Iskander och Rebecka Stomberg Lindström.

Musiker: Ebba Högberg, Pelle Claesson och Peter Tikkanen (även kompositör och kapellmästare)

Scenografi och kostymdesign: Siri Areyuna Wilhelmsson

Ljusdesign: Maja Lindström.

 

På Örebro Teater överraskas vi direkt vi kommer in. Mitt i blickfånget: En ny ridå i vitaste tyll.

Nya teaterchefen Py Huss-Wallin har satt sitt avtryck direkt! Hon som gärna klär sig i fantasifulla kreationer, som på premiären: en rosa ballerinakjol.

Nu är det hennes idéer och verk som ska upp till bevis när den vita ridån går upp för första gången.

Och jag måste säga att föreställningen The Clash was here ANDAS hela hennes personlighet: en smittande glädje för teaterkonsten, humor, fart och fiffighet. En oemotståndlig inbjudan till Teatern med stort T.

Hon har med vilje satt hela den fasta ensemblen på fötter – och ytterligt snabba sådana. Det var längesedan man fick uppleva ett sådant vältrimmat tempo på denna scen. Hon – och hennes skådespelande och skrivande make Nils Granberg – har skapat en överraskande musikalisk fars…eller är det en farsartad musikal? Spelar ingen roll. Det kryllar av liv, tokigheter och gränslösa utfall hela tiden. Som en Popperevy som blandats med många stänk Lars Norén.

Siri Areyuna Wilhelmsson målar dova, pastellartade färger med stor hjälp av ljusdesignern Maja Lindström. Som en Wes Anderson-film, har det sagts. Men likaväl som en Aki Kaurismäki-film med dess kala, råa väggar. Men inga dystra personer dock. Här svallar känslorna, både bland personalen på Stora Hotellet och bland de mystiska gästerna som checkar in.

Malin Berg får stort utrymme för sin infernaliskt härliga komik. Hon gör en Margareta Falkuddinspirerad moralkristen som dock på ett obetalbart sätt faller för mammon mot slutet. Hans Christian Thulin och Maria Simonsson Thulin plockar humorpoäng i höga tal medan Linus Lindman tillför en hel del välbehövlig svärta med sitt hotfulla yttre och sårbara inre.

Ja, för i all denna sprakande spelglädje måste det sägas att den dramatiska botten är ganska tunn. Det är helt enkelt en rasande fint genomförd kriminalhistoria. Vi vet ju att Stora Hotellet bombhotades inför punkgruppen The Clash och deras spelning på hotellet 1977. Nu har Py och Nils fått in både Bofors smuggelaffärer, terroristgrupper och den en gång omtalade porrklubben Crazy Horse saloon vid Hamnplan. De har alltså läst på bra.

Kan jag sakna en botten så tilltalas jag i stället över iscensättningen. Flera gånger kastas korta, slapstickartade scener in med gäster eller polis som jagar varann med pistoler. Flera gånger får vi se en framspelad situation – för att i nästa ögonblick vrida tillbaka klockan och se vad det var som skapade den.

Dessa tidskast är vanliga på film, men inte på scen på det konsekventa sätt som Py Huss-Wallin visar här. Det känns nyskapande.

Vad jag till slut också gillar är den genomgående musiken. Trummisen Pelle Claesson skapar själva rytmen i föreställningen, gitarristen Ebba Högberg är suverän och Peter Tikkanen på elpiano får fram de mest suggestiva klanger och rytmer. Här radas också en pärlband av kända hits från 70-talet upp. Dock inte mycket The Clash.

Dom fick allt mest bilda en ram till en föreställning som jag tror kommer att locka många – och många yngre – till den gamla teatern vid Svartån.

__________

Martin Dyfverman