Roman: Artens överlevnad

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur måndag, september 15th, 2025

Lydia Sandgren

Artens överlevnad

Albert Bonniers förlag. 777 sidor. Just utkommen.

Det har gått bra för Lydia Sandgren sedan hon debuterade med Samlade verk för fem år sedan. Debutboken tilldelades Augustpriset 2020 och hon tilldelades även Natur och Kulturs arbetsstipendium 2022. Nu föreligger hennes andra roman, Artens överlevnad på Albert Bonniers förlag. Det är en tjock bok. Egentligen borde det i dagens ekonomi vara något otidsenligt, men tjocka böcker är idag inte något ovanligt förekommande. Men man måste gilla ansatsen att skriva en tjock bok i dagens samhälle så som vi känner det.

I centrum för romanen står läraren och författaren Karl Hillberg som får i uppdrag att skriva en biografi över den italienska dirigenten Enzo Viera. Uppdragsgivaren är dennes svenska fru Alice, som är misstänkt benägen att underlätta Karls arbete. Utöver dessa finns det ett rikt galleri av karaktärer som på olika sätt är kopplade till Karl, Enzo och Alice. De tre viktigaste får nog anses vara den raljerande universitetslångliggaren Mischa, Karls vän, den intellektuella och vänstervridna Erik, Alice gamla kärleksobjekt, samt den instabila pianisten Adrian de Witte, Enzos vän och kompanjon. Men det finns många andra karaktärer i boken och ofta går de nästan in i varandra.

Utan att lägga någon värdering i det måste det sägas att Artens överlevnad är en medelklassens roman. Motiven är förvisso ofta hämtade från underklassen – eller kanske sådana som lajvar underklass – överklassen, intelligentian och den kulturella eliten. Men, sympatierna, framställningen och tematiken är medelklassens.

Till en början framstår boken på sätt och vis som en odyssé av det sena 1900-talets kulturella och politiska utveckling. Snart märker man dock att boken enbart vill kritisera vänstern medan höger slipper undan ganska lätt. Medelklassen har sedan den uppkommit alltid fascinerats av överklassens gamla pengar, och kritiken  uteblir i mångt och mycket. Men den kritik som riktas mot vänstern är befogad och riktig, det är inte där mitt problem med Sandgren uppstår. Problemet är tudelat.

För det fösta är kritiken schablonartad: Man har hört, sett och läst kultur som framställer vänsterns intellektuella hybris och hur de samtidigt är fast i en handlingens kvietism förr. Det är ingenting nytt med Sandgrens skildring. Hon är skicklig på att aktivera och ringa in många kulturella fenomen i texten, men framställningen och kritiken saknar djup. Istället är den på medelklassmanér kåserande och lätt uppfostrande. Men kritiken som sådan är bekant sedan innan.

För det andra är kritiken inaktuell: Varför ska man kritisera 1970-talets radikalvänster idag? Dagens radikalvänster är utdöende, snart icke-existerande. Att kritisera den är att sparka in öppna dörrar, och gillar inte medelklassen just det? Texten utmanar inte sin läsare, den bekräftar – förvisso helt riktigt – att sjuttiotalets radikalvänster var en liten, sektliknande grupp. Varför behövs det bekräftas i dagens högerpopulistiska epok?

En annan air av medelklass hos boken är att den påminner om en streamingserie. Berättelsen har många spretiga spår och linjer och man väljer själv vilka man lägger mest fokus vid. För man kan faktiskt zooma ut ibland vid vissa partier och ändå hänga med behjälpligt. Är inte det just så medelklassen helst konsumerar sin kultur?

För det ska sägas att boken är väldigt spretig. Det är många spår som inte lyckas flätas samman; det är också därför bokens slut framstår som otillfredsställande. Stilen är plottrig och pratig och det uppstår en känsla av att någon viktig detalj som planteras lätt kan försvinna bland mindre viktiga.

Sandgren borde tagit till Ockhams rakkniv, vilket i en icke-vetenskaplig kontext innebär att allt överflödigt ska bort. Särskilt gäller detta framställningen av karaktärerna. Det är som om läsaren vet lika mycket om karaktärerna som författaren. Ingenting antyds, allt skrivs ut, ingenting undanhålls, allt serveras. På detta sätt påminner Sandgren om Stephen King.

Det märks att Sandgren har gjort ett gediget efterforskningsarbete, och det är imponerande fast att framställningen oftast känns lite ytlig. Det stora problemet är bara att hon verkar lida av en sådan oerhörd redovisningsplikt. Redovisningen är också spretig vilket gör denna tegelsten fragmentarisk.

I ett längre verk kan författaren tillåta sig att presentera sin värld mer grundligt innan själva berättelsen kommer igång, men där berättelsen och konflikten hintar i bakgrunden. I Artens överlevnad börjar berättelsen först på sidan femtiosju och det som föregått är villrådig och velande prosa om lite allt möjligt. Det som föregått är självklart av intresse – blandat intresse –  men borde ha disponerats och portionerats ut på andra ställen i boken. Just nu har boken en väldigt lång, nästan seg och velande startsträcka.

Med allt detta sagt så har boken sina fördelar, särskilt humorn. Ibland är den också en bladvändare. Men det är för mycket annat i vägen för att åtminstone jag verkligen ska ha någon behållning av läsningen. Jag kan uppskatta Sandgrens oerhörda bredda bildningsideal, även om det är flackt. Men Sandgren är en av vår tids mest lästa och omtalade författare och hon kommer förmodligen nå ut till större publik än de flesta. Att bildningsidealet då ändå finns där är något uppmuntrande.

—

Isak Adolfsson