Scen: Det sjunde inseglet enligt Schtunk

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Scen torsdag, september 18th, 2025

Volymen, Kulturkvarteret, Örebro (gästspel 17 sep 2025, Riksteatern).

Det sjunde inseglet enligt Schtunk (fritt efter Ingmar Bergmans film)

123 Schtunk
Manus: Ingmar Bergman
Manusrättigheter: Ingmar Bergman Foundation
Bearbetning: 123 Schtunk och Lena Fridell
Musik och sångtexter: Dick Karlsson
Scenografi och kostym: 123 Schtunk och Richard Andersson
Koreografi: 123 Schtunk och My Josefsson
Regi: 123 Schtunk
Medverkande: Bortas Josefine Andersson, Lasse Beischer och Dick Karlsson

 

Så har då Det sjunde inseglet kvalat in på den statligt sanktionerade kanon-listan. Och skulle någon film in där, vilket är rimligt, så är det väl den. Ingmar Bergman är ju ofrånkomlig, och frågan är om den inte rymmer svensk films mest välkända – och parodierade – scen: ”Vem är du?” ”Jag är döden.” Say no more.

I onsdags var det dags för Det sjunde inseglet på Volymen i Kulturkvarteret. Nej, inte filmen gubevars, utan scenversionen med 123 Schtunk. Det blev en föreställning som på sitt sätt var kanon utan att för den skull platsa i kanon. Jag misstänker att även Bergman hade uppskattat den; han hade ju faktiskt sinne för fars mitt bland dämonerna. Fars? Ja, eller vad man nu vill kalla det hela. Man kan i alla fall lugnt påstå att de tre schtunkarna förhåller sig tämligen, för att uttrycka sig synnerligen försiktigt, fritt till förlagan.

Grundkonceptet hos 123 Schtunk är att välja en allvarlig, eller rent av tragisk, pjäs, sminka sig som traditionella clowner, trycka dit den klassiska röda näsan och sedan köra på enligt eget manus – eller inte alls enligt manus. Var gränsen går mellan ren improvisation, manusbunden improvisation och fastlagda repliker är inte gott att säga. Intrigen är av föga betydelse, och några aristoteliskt dramaturgiska kurvor göre sig icke besvär. Här är det ett radband av enskilda scener som gäller, där varje scen måste fånga publikens gunst och helst locka till skratt. Och den här rutinerade trion har inga problem med den saken. Publikkontakten etableras innan man vet ordet av och förloras aldrig. Till saken hör att man också engagerar några åskådare för smärre insatser och sedan återkommande vänder sig till dem med kommentarer, gärna komiskt raljerande men med glimten i ögat så ingen tar illa upp. Jag misstänker att improvisationerna gör att varje föreställning varierar något i längd, och ska jag anföra något kritiskt är det att man denna afton kanske råkade dra över 20-30 minuter. Men, det måste sägas, det skedde utan att publikens entusiasm på något sätt slaknade. Och naturligtvis skämtade man om saken med kommentarer om att åskådarna nog ville hem nu.

Att mixa tragedi och clowneri kan ske på många sätt. Den sorgsne clownen, han som gråter bakom masken, har ju nästan blivit en kliché sedan Leoncavallos Pajazzo och Frödings ”Clown Clopopisky”. När Länsteatern här i Örebro för nu rätt många år sedan satte upp Edmond de Rostands verstragedi Cyrano de Bergerac var det med röda clownnäsor och ett ofta komiskt agerande, inklusive direkta kommentarer över rampen till publiken. Ändå bibehölls tragedin. Det blev något djupt sorgligt över dessa karaktärer som clownaktigt irrade runt och förvirrat försökte bemästra en tillvaro som de inte kunde kontrollera och där allt obevekligt rörde sig fram mot det obarmhärtiga slutet. Tragedin blev inte mindre, men kanske mer rörande. 123 Schtunk arbetar efter annan modell. Här är det renodlad komik, gärna idiotisk sådan, i positiv mening. Men poängen, eller en av poängerna, är fortfarande att själva grunden inte är komedi. Den diskrepansen ligger bakom en hel del repliker och skämt.

Det händer att skådespelarna står still och pratar med publiken; ändå kan man tala om full fart från början till slut. Dialekterna snurrar, ibland till skådespelarnas egen förvåning, för det hör till saken att de hela tiden kommenterar vad de håller på med – eller inte håller på med. Man gnäller, skriker, muttrar, brister ut i sång (och får rent av till allsång med Sigge Fürsts ”God morgon, god morgon” av alla upptänkliga låtar). Det är ju inte direkt en finstämd och subtil scenkonst som här odlas; inte heller en som vill utmana eller beröra på djupet. Den vill helt enkelt och helt skamlöst roa. Då gäller det att ta ut alla svängar som går att ta ut, inte minst i uttrycksfull plastisk mimik som när Bortas Josefine Andersson till publikens jubel förvandlas till sköldpadda (nej, den scenen förekommer faktiskt inte i Bergmans film, såvitt jag minns …) – och så rider man in till häst enligt mönster från Monty Python and the Holy Grail (dvs framskumpande utan häst).

Den här trion har lång erfarenhet av genren och vet precis vad den håller på med och hur man får med sig publiken. Kort sagt lyckade man effektivt jaga bort alla dämoner för en afton för att låta det sjunde inseglet brista – ut i skratt.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion