Sakprosa: Det är läsaren som skriver boken.
Bokhyllan, Facklitteratur, Recension torsdag, september 25th, 2025Kristoffer Leandoer
Det är läsaren som skriver boken
Natur och Kultur. 305 s. Nyligen utkommen.
Författaren, översättaren och kritikern Kristoffer Leandoer är sedan länge en av landets absolut mest flyhänta essäister. Efter att ha tagit sig an allt från djupdykningar i den franskspråkiga modernismen till utforskningar av barndomens och exilens plats i litteraturen närmar han sig den här gången själva läsandets natur. I en tid som larmar om störtdykande läsning och kvalitetslitteraturens låga försäljningssiffror är Leandoers nya bok Det är läsaren som skriver boken, en välkommen andningspaus. Boken är en lågmäld lovsång till läsningens fria nöje och som sådan är den ett utmärkt motgift mot den moralistiska idén om läsandets nytta.
Det här är alltså en bok om läsning. Men av vilken typ? Det är inget teoritungt alster i stil med Anders Olssons Tankar om läsning. Inte heller någon brett upplagd exposé över läsandets historia som i Joel Halldorfs Bokens folk: En civilisationshistoria från papyrus till pixel. Snarare är det en samling korta, inbjudande essäer som på olika sätt och med små förskjutningar fördjupar den tes som proklameras redan i titeln. Centralt är hur läsandet är en kreativ akt och en slags tvåvägskommunikation mellan läsare och författare. Som påstående är det inte direkt revolutionerande. Men som Leandoer själv skriver är essäistens uppgift inte bara att utvidga det vetbara utan också att påminna om det vi har glömt.
En av Leandoers styrkor i sammanhanget är den höga graden av konkretion, som aldrig övergår i fackspråklig ogenomtränglighet. Till exempel förankrar han sin tes i neurovetenskapliga fynd kring hur fantasi, erfarenhet och minne lagras som bilder på samma sätt och utan åtskillnad i hjärnan. Detta blir i sin tur en påminnelse om i hur grad vi skapar våra upplevelser, om de så är litterära eller icke litterära och vilken intim akt det är att läsa.
Som allra starkast är Leandoer kanske när han hämtar stoff från sin egen närkamp med litteraturen. Ett exempel på det är när han berättar om hur han haft stora svårigheter med att förstå de rumsliga förhållandena i en roman av Neil Gaiman som han översatt men att han efter en intervju tvingas konstatera att författaren själv inte vet svaret på hans frågor. Översättaren måste för att kunna översätta veta mer än författaren och härigenom vara medskapare i den allra mest konkreta bemärkelsen.
Leandoer rör sig sömlöst mellan olika läsningsrelaterade ämnen snarare än att skriva fram en sammanhängande teori. Men hur sålla i läsningens oöverskådliga landskap? Författarens urvalsprincip tycks vara högst personlig och luststyrd. Det är ingen exklusivt finkulturell läsningskanon vi får ta del av. Här ryms både fantasy, pusseldeckare och tv-serier och bland biografierna över läsare, får (den förvisso djupt bildade) David Bowie stor plats. Det kanske mest rörande av dessa läsarporträtt får sägas vara det över den egna morfadern som träder fram i ljuset av sina anteckningar i marginalen av Kierkegaards verk.
Leandoers penna känns på många sätt mer lätt än någonsin förut. Den referensfrenesi som ibland kunde tangera det maniska i till exempel Den oavslutade litteraturen, träder inte fram här på samma sätt. Istället läggs emfas på läsningen bortom all form av prestige. I en passage skriver Leandoer till och med en slags dumhetens lov. Han ifrågasätter den till synes självklara kopplingen mellan intelligens och boklig lärdom och menar på att det kan vara en fördel som författare och läsare att så att säga vara ”dum.” Det öppna och förutsättningslösa närmandet gentemot litteraturen är enligt Leandoer alltid att föredra framför alla försök att briljera.
Resonemanget känns uppfriskande och ovanligt. Samtidigt får det mig att tänka på vissa frågetecken som ibland dyker upp för mig under läsningen. Ibland kan jag nämligen känna att Leandoer skriver fram en idealläsare i sin bok. Om den förutsättningslöse och öppne läsaren är ideal är läsaren som redan tror sig veta allt och därigenom bara får sin världsbild bekräftad ett varnande exempel. Men finns det inte andra sätt att göra dåliga läsningar?
I vilken grad skapar läsaren egentligen boken själv och i vilken mån har en text ett innehåll oberoende av sina läsare? Kan en text inte missuppfattas? Kanske kunde Leandoers tematik skärpas ytterligare om han i högre grad tog sig an den här typen av frågor.
Med det sagt är detta tveklöst ett uppslagsrikt och insiktsfullt bidrag till litteraturen om läsning. Aktuell och angelägen just för att den vägrar skruva upp tonläget. Kanske kommer den kunna locka en och annan till att läsa mer. Säkerligen kommer den vara snudd på terapeutisk för alla bokmalar därute som på något sätt tappat gnistan i sitt läsande. Det här är nämligen en bok som både manar till eftertanke och ödmjukhet och som påminner om det mirakulösa i att läsa fram en bok.
—
Erik Hultin
Diskussion