Bok: Trädgårdsmästaren och döden av Georgi Gospodinov

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Facklitteratur, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur, Uncategorized torsdag, oktober 2nd, 2025

Trädgårdsmästaren och döden

Georgi Gospodinov

Översättare: Hanna Sandborgh

Ersatz förlag. 222 sidor. Har utkommit.

 

”Ingen fara”, säger fadern till sonen som skräckslagen ser på när hans pappa firas ner i en djup brunn för att fixa vattenpumpen. Det är hans favorituttryck. Vad som än händer: ingen fara, jag har koll, jag behärskar situationen. Och visst, snart vinschas han upp ur djupet efter väl förrättat värv. Långt senare är situationen annorlunda. ”Ingen fara” låter nu som en förhoppning eller en besvärjelse. Den cancer som fadern tidigare besegrat har gått till ny attack. Obevekligt kommer han att sänkas allt djupare ner i brunnen tills botten är nådd, allt medan sonen mer och mer får rollen som en far till sin far – samtidigt som en far alltid är en far och en son en son.

Den bulgariske författaren Georgi Gospodinov fick förra året ett stort genombrott i Sverige med romanen Tidstillflykt. Nu återkommer han med Trädgårdsmästaren och döden (i Hanna Sandborghs vackra och förtroendeingivande översättning), en bok han själv säger saknar självklar genre. Lite prövande talar han om den som en ”elegisk roman, en memoarroman eller en trädgårdsroman” men tycks inte tillfreds med någon av benämningarna. För mig leder själva ordet ”roman” fel då det snarare är en sorge- och tankebok som helt saknar fiktionens prägel. Det är talande att Gospodinov, när sorgen blir tung, faller in i vad han kallar ett ”magiskt tänkande” som handlar om att på olika sätt kunna tro sig hejda eller skjuta upp det obevekliga förloppet. Men är det inte också en hälsning till Joan Didions Ett år av magiskt tänkande om hennes försök att bemästra tillvaron efter makens plötsliga död i en hjärtattack? På ett liknande får i alla fall Trädgårdsmästaren och döden sin drabbande tyngd av det etos som utgår från att den skildrar ett faktiskt händelseförlopp, faderns sjukdom och död, och hur det påverkar Gospodinov själv.

Jag kommer annars att tänka på den tjeckiske författaren Emil Hakls Regler för löjligt uppförande, även den ett sorgearbete efter en far som dött i cancer. Hakl frågar sig vad som är ett passande uppförande inför döden, den egna och andras, och svarar att det verkligt löjliga är vår ”strävan att till varje pris bevara värdigheten”. Gospodinov låtsas inte heller behärska den situation han befinner sig i; den är honom övermäktig. Mot slutet utbrister han: ”Min pappa är död. Jag vet inte vad jag ska göra.” Han vet inte vad han ska göra med dagarna och med nätterna, med somrarna och med trädgården, med alla minnen och med hunden som ännu väntar på sin husbonde och som, likt Odysseus hund, kommer att vänta till slutet. Han vet inte vad han ska göra med det han skriver och som han riktar både till fadern och sig själv och till ”alla fäder vars steg vi försöker hinna ifatt”. Men han vet att han ska skriva, och han har förmågan att göra det personliga till en drabbande angelägenhet även för läsaren.

Trädgårdsmästaren och döden skildrar alltså ett faktiskt händelseförlopp men är till lika del en fortlöpande reflektion över liv och död, över förgängelse och pånyttfödelse. Mot människans linjära liv ställs växternas cykliska, där vissnandet är en förutsättning för den nya blomningen – vilket får Gospodinov att tänka att ”idén om uppståndelsen är en botanisk idé”. Fadern levde för sin trädgård. Han var odlaren och skördaren, den som värnar växandet och livet. Han var omhändertagaren som genom sjukdomen blev den omhändertagne.

”Det är ofattbart hur mycket skada livet kan orsaka”, konstaterar Gospodinov men tillägger att när vi talar om döden talar vi om livet och dess ”förtrollande förgänglighet”. Därför blir det också viktigt att minnas fadern sådan han var innan kroppen började förtära sig själv.

När smärtan blir för stark tar sonen sin tillflykt till vad han kallar ”lustiga historier för hastiga nödsituationer”. Det rör sig om de komiska och ofta självironiska historier som fadern gärna underhöll familjen med. För en utomstående kan de framstå som lite poänglösa, men så är det ju inte heller historierna i sig som är viktiga utan vad de betyder för de efterlevande. De är en del av den för alltid förlorade tiden och tryggheten och därför något att vila i som tröst och distraktion. De är inte till för att vi som läsare ska få oss ett gott skratt utan för att vi ska förstå sonens förtvivlade behov av att för en stund bryta sig loss ur nuet och återkalla den tid när världen ännu var hel och fadern dess suverän.

Flera gånger kommer Gospodinov tillbaka till hur den patriarkala ordningen på Balkan hämmar känslouttrycken. Inte minst männen famlar när de ska uttrycka sin kärlek, rädda att förlora sin värdighet och framstå som löjliga. För Gospodinovs far blev trädgården ”hans andra möjliga liv”, ett uttryck för allt som förblev osagt: ”Han talade genom den och hans ord var äpplen, körsbär, fylliga röda tomater.” När han dör strax före jul tänker sonen att till våren kommer man att kunna läsa hans sista ord i form av blommorna som slår ut.

Trädgårdsmästaren och döden är en lika förtvivlad som vacker bok som låter fadern, med Gospodinovs ord, gå från trädgårdsmästare till att själv bli trädgård.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.