Roman: Arendal

Inlagd av Kulturdelen Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur torsdag, oktober 23rd, 2025

Karl Ove Knausgård

Arendal

Översättning av Staffan Söderblom

Norstedts. 240 sidor. Utkommen.

Karl Ove Knausgårds romanserie Morgonstjärnan har visat sig vara en brokig samling böcker med det övernaturliga som gemensamma nämnare. Medparten av böckerna har varit tjocka, väldigt tjocka, men det senaste tillskottet är desto kortare med sina 240 sidor.

Serien inledes med kollektivromanen som bär seriens namn och som rörde sig kring ett mystiskt himmelsfenomen och den annalkande apokalypsen, uppenbarelsen. Sedan i Vargarna från evighetens skog ställdes frågor om livets uppkomst och Knausgård odlade vidare den nästan överrealistiska stilen. Den tredje boken, Det tredje riket, var en något oklar kommentar till de två första böckerna och tematiskt en kanske inte helt lyckad syntes mellan de två böckernas tematik. Om man var lite besviken så överraskade Natten skola en positivt. Boken var inte en kollektivroman och den var mer en fristående bok om livets uppkomst och ödeläggelse och knöt an till Faust-myten.

Genom böckerna har Knausgård skapat en mosaik av karaktärer som vandrar mellan böckerna. I seriens femte del, Arendal, möter vi Syvert, igen. Vi känner igen honom från tidigare böcker, då som en bortgången pappa som var en Rysslandsfarare med en älskarinna. I föreliggande bok är vi 1970-talets Norge och Syvert har råkat ut för motorhaveri strax utanför staden Arendal.

Berättelsen utspelar sig under de första veckorna i januari, året och livet börjar om på nytt. Månaden januari är döpt efter den romerska guden Janus, en gud med två ansikten. Att månaden fick heta just januari beror på att månaden har ett ansikte mot det föregående året och ett mot det kommande. Likaså är Syvert mellan det förgångna och det stundande, han befinner sig mittemellan två saker, han står inför ett val. För boken handlar mycket om hur nuet krokar in i det som varit men även det som kommer att bli, samtidigt som nuet aldrig riktigt är där.

Boken styrs snart in på frågor om minnet och hur de aktiveras av tiden och rummet. Tidigt i boken heter det att ”[d]e bästa minnena var de som kom oväntat. De var oanvända, färska, som om de var levande, man kände dem i hela sig”. Och när Syvert befinner sig i Arendal om vintern, staden där hans mamma kommer från och där han också ganska motvalls har spenderat en hel del tid som barn, så kommer minnena till honom.

Det är en hel uppsjö av minnen. Många har med hans ryska älskarinna Asja att göra, men även sådana från hans barndom och från senare i livet med hans egna familj. Men han har också minnen av att ha levt ett annat liv och att redan ha levt sitt liv. Det är här det övernaturliga inslaget kommer in.

Syvert är ingenjör och hans ser livet genom fysikers och teknikers ögon. En outtalad insikt är att det nog är otillräckligt. Men det är underhållande att läsa. Syvert har gott om resonerande och undersökande utläggningar, vilka ofta rör sig associativt, om existentiella och religiösa frågor. De rör sig överlag väldigt smidigt och ger någon form av tyngd. Redogörelserna aktiveras särskilt efter att Syvert har träffat Bodil, flickan han bodde granne med som barn och som påstår att hon har kontakt med de döda.

Det är imponerande hur Knausgård får in de filosofiska och naturvetenskapliga reflektionerna i en berättande text och får dem att kännas levande. De känns aldrig insprängda eller klumpiga. Men en fråga uppstår, nämligen, vad vill författaren göra med dessa nästan ockulta frågor? Vilken grad av uppriktighet finns bakom dem? Har de enbart en symbolisk funktion? Eller är de bara ren underhållning? Som läsare kommer man inte riktigt underfund med det. Självklart behöver inte Knausgård vilja något entydigt med det, läsaren kan ändra sin hållning under läsningens gång, men det är ändå något otydligt över det. Liksom i hela romanserien så finns det en känsla av att man inte riktigt vet vad Knausgård egentligen vill säga. Samtidigt är kanske den känslan som minst påtaglig i Arendal.

Boken är alltså förhållandevis kort. Bortsett från sista tredjedelen är boken snyggt sammanhållen och stringent. De sista sjuttio, åttio sidorna är lite lösare, men boken knyts ändå ihop, någorlunda. Vad boken särskilt vinner på är att Knausgård inte mjölkar sina scener utan håller dem korta. Boken rör på sig snabbt och en scen går fort över till en annan. De är medryckande. Eftersom man vill vara kvar i dem, försöker man dröja sig kvar och läser med andakt. Det är ett gott tecken på en god roman.

Precis som Nattens skola är Arendal ett lyft jämfört med seriens tidigare delar. Kanske är Arendal seriens starkaste volym hittills. Men det känns fortfarande oklart vad Knausgård egentligen vill säga med denna serie, det spretar. Därtill: När är det uppriktigt menat, när är det symboliskt och när vill romanen underhålla? Flera saker kan göras samtidigt men, ja.

—

Isak Adolfsson